Fisketuren

Morfar Sixten och hans barnbarn Kalle kom cyklande längs grusvägen denna soliga dag i juni. Det fanns nästan inte ett moln på himlen. Detta var i början på 90-talet innan surfplattor och smartphones fanns. Så att följa med morfar att fiska var en högtidlig stund för Kalle. Kalle skulle köra med metspö och morfar Sixten med kastspö för att fånga de större gäddorna. De hoppades få mycket fisk så att mormor Gunilla kunde laga till sin goda aborrsstuvning med potatis och dill.

I en ryggsäck hade de nedpackat en burk med mask. Mackor, kaffe i en termos, saft och Mariekex. De log mot varandra medan de lät cyklarna rulla nedför grusbacken som ledde ner till sjön.

Hur gick de sen? Lät dom de rulla på in i sjön eller började de fiska? Man kan ju inte avsluta en berättelse mitt i!

Fick dom någon fisk? Abborre? Eller blev det gäddstuvning istället? Eller inget alls?

När de kom ner till sjön så parkerade de cyklarna och tog med sin packning och la den i morfar Sixtens roddbåt. De började att tillsammans skjuta ut den tunga roddbåten som var gjord av trä.

-Åååååh hej

Utbrast de medan de sköt ut båten. Kalle var snabb med att sätta sig i båten. Men för morfar Sixten gick det långsammare. Morfar Sixten började att ro ut från land. Han log mot sitt barnbarn Kalle och utbrast.

-Detta är väl livet på en pinne Kalle?

-Ja vi ska fånga massor med fisk morfar, kanske vi kan fånga gammelgäddan?

- Ja vi får se he he. Men bara vi får tillräckligt med fisk för att göra en abborstuvning så blir jag nöjd.

-Morfar jag är hungrig. Får jag ta en macka, några mariekex, och saft?

-Men Kalle då, vi har ju precis kommit hit.

Skrockade morfar Sixten.

Fin harmoni mellan den gamle och den unge. Sixten skulle kanske kunna berätta något om hur Kalles mamma var när hon var en flicka för längesen.

Kalle tittade på morfar med sina stora, bedjande ögon och morfar kunde inte låta bli att le.

-Okej då, en macka och några kex, men sen måste vi koncentrera oss på fisket! Vi har ju inte hela dagen.

Kalle plockade snabbt fram sin ryggsäck och drog fram en bit smörgås och några kex. Medan han tuggade såg han på sjön som låg spegelblanka framför dem. Solen reflekterades i vattnet, och några måsar flög över huvudet på dem. Det var nästan som om tiden stannade när de låg där på sjön.

Morfar Sixten rodde med en lugn, stadig takt, men hans ögon flög ibland fram och tillbaka mot vattnet för att leta efter tecken på fisk. Kalle låg bakåt i båten och betraktade hans rörelser.

-Vet du, Kalle, sa morfar plötsligt, när jag var ung, då brukade jag ro ut till samma plats varje sommar för att fiska. Min farfar lärde mig allt om fiske och om sjön. Han sa att om man inte respekterade sjön, då skulle den ge tillbaka sin vrede. Jag har alltid kommit hit för att känna den här lugna, fridfulla känslan.

Kalle nickade allvarligt och kände på något sätt att morfar pratade om något mer än bara fisket.

-Du vet morfar, sa Kalle efter en stund, jag tror att vi kommer fånga gammelgäddan idag. Jag känner det i magen. Och när vi gör det, då ska jag säga att det var för att du lärde mig.

Morfar Sixten såg på honom, och hans ögon glittrade som om han visste något hemligt.

-Ja, du är nog en riktig fiskare, du Kalle. Men vi får inte förlora tålamodet. Fiske handlar inte bara om att fånga något, utan om att vara här, i stunden, tillsammans.

Kalle såg ut över sjön och tänkte på morfars ord. Det var inte så mycket fisken han såg fram emot, utan mer det här ögonblicket tillsammans med morfar.

"Bra skrivet, men du kan låta det flyta ut lite naturligt, let it flow!"