Psykisk ohälsa är vår största och snabbast växande folksjukdom. Fysisk aktivitet, social gemenskap och känslan av meningsfullhet är vetenskapligt beprövade metoder att motverka psykisk ohälsa.
Samtidigt är det till stora delar samma grupp människor som oroar sig mest för miljön och klimatet.
Varför kan man inte slå många flugor i en smäll? Istället för att använda bullrande och miljöskadliga maskiner så kan de som är sjukskrivna för psykisk ohälsa i gemenskap, och utan stress, göra en insats: Nu på vintern kan de röja snö (till exempel śå att man slipper använda motordrivna maskiner för att sop-salta cykelbanor eller snöröja trotoarer). På sommaren kan de klippa gräs för hand, gräva gravar på kyrkogården och handgräva kabeldiken och dylikt.
För närvarande har vi ca 100.000 svenskar sjukskrivna för psykisk ohälsa. Man behöver ju inte jobba i ett högt tempo. Man kan istället skicka på en nästan oändlig ström av människor.
Eller vill dom med psykisk ohälsa inte må bättre? Vill de inte ha gemenskap? Är deras oro för miljön bara i deras skalle? Vill dom inte göra sitt bidrag för att förbättra situationen?
Varför tillämpar inte samhället beprövad vetenskap för att få dessa personer tillbaka i arbetslivet? Jag är ganska säker på att om man förskrev miljöarbete i grupp istället för psykofarmaka så skulle en ansenlig del vara tillbaka på jobbet inom några veckor eller månader. (Av olika anledningar, men ändå!) En Win-Win för den sjuke och för samhället.
Eller får man inte tänka logiskt när det rör sådana saker som miljö och psykisk ohälsa? Finns det i så fall en dold agenda? I så fall: varför pratar inte media om det?
Samtidigt är det till stora delar samma grupp människor som oroar sig mest för miljön och klimatet.
Varför kan man inte slå många flugor i en smäll? Istället för att använda bullrande och miljöskadliga maskiner så kan de som är sjukskrivna för psykisk ohälsa i gemenskap, och utan stress, göra en insats: Nu på vintern kan de röja snö (till exempel śå att man slipper använda motordrivna maskiner för att sop-salta cykelbanor eller snöröja trotoarer). På sommaren kan de klippa gräs för hand, gräva gravar på kyrkogården och handgräva kabeldiken och dylikt.
För närvarande har vi ca 100.000 svenskar sjukskrivna för psykisk ohälsa. Man behöver ju inte jobba i ett högt tempo. Man kan istället skicka på en nästan oändlig ström av människor.
Eller vill dom med psykisk ohälsa inte må bättre? Vill de inte ha gemenskap? Är deras oro för miljön bara i deras skalle? Vill dom inte göra sitt bidrag för att förbättra situationen?
Varför tillämpar inte samhället beprövad vetenskap för att få dessa personer tillbaka i arbetslivet? Jag är ganska säker på att om man förskrev miljöarbete i grupp istället för psykofarmaka så skulle en ansenlig del vara tillbaka på jobbet inom några veckor eller månader. (Av olika anledningar, men ändå!) En Win-Win för den sjuke och för samhället.
Eller får man inte tänka logiskt när det rör sådana saker som miljö och psykisk ohälsa? Finns det i så fall en dold agenda? I så fall: varför pratar inte media om det?