Vill alla dö eller är jag psykiskt sjuk?

Hur orkar folk leva? Är andra verkligen glada, eller låtsas alla? Vad är psykisk ohälsa egentligen och finns det på riktigt folk som inte har det?

Jag har mått dåligt sen jag blev tonåring. Egentligen hatade jag mig själv redan som barn, och har alltid jämfört mig mycket med andra. Men det var i tidiga tonåren som jag regelbundet började tänka att den enda lösningen är självmord. Idag är jag 26 år. Min barndom var ganska problematisk på flera sätt, men det var inget jag riktigt brydde mig om. Jag var van. Det kan väl inte påverka mig idag? Jag fattade ju inte hur illa det var?

Jag har perioder då jag är okej med min tillvaro och då har jag intressen och ett socialt liv. Då kan jag förstå hur folk orkar göra allt de gör, jag kan också ha kul, se fram emot saker och leva utan ångest över minsta lilla. Jag blir ofta även otroligt passionerad över en hobby, och lägger i princip all min vakna tid på den. Men sen efter max ett par månader är jag tillbaka på botten igen. Det finns ingen mening med någonting, jag känner ingen glädje och tappar alla intressen och hobbys jag haft. Jag drar mig tillbaka helt socialt och träffar i princip bara andra människor på jobbet, sen är jag åter i min tysta lägenhet med dumma tidsfördriv som serier, och en jävla ångest. Jag skäms också mycket över att jag lagt så många timmar och så mycket pengar på intressen som jag aldrig kommer ta upp igen.

Varit i kontakt med vården många gånger, och haft flera psykologer men det hjälper inte. Jag fick en ADD-diagnos för några år sen, men jag tror inte att det är skälet till allt det här. Att ha damp innebär väl för fan inte att vara konstant deprimerad? Tror knappt på psykiska diagnoser alls längre då alla verkar ha det, men ändå verkar ingen vara som mig. Har gett upp på psykologhjälp.

Till slut kommer de bättre perioderna och jag fortsätter leva tills jag återigen hamnar där jag är nu. Jag jobbar men i övrigt gör jag ingenting alls förutom att tänka på självmord, nästan tvångsmässigt. Det enda skälet till att jag inte är död än är för att jag inte kan utsätta min pappa för det. Dessutom har jag flera självmord och självmordsförsök i släkten så jag kan inte addera ytterligare ett. Jag vet ju också att jag kommer må bra igen, men det är så kortvarigt. Fan!

Är jag bipolär? Är det genetiskt? Eller är jag helt enkelt för självupptagen för att inse att det är så här det är för alla?

Du skulle må bra av att externalisera din existens. Det är idag "inne" att navelskåda. Alltifrån yoga, meditera, psykoterapi, till att skriva av sig i text och video-bloggar.
Helt enkelt: en massa övningar i hur man vältrar sig i sitt eget tänkande. I din text skriver du t.ex. "jag" 38 gånger.

Externalisera istället. Hitta saker i livet som går ut på att hjälpa andra, upptäcka hur saker utanför dig själv fungerar, försöka göra något bättre som inte kretsar kring just dig.
Det är vägen till lycka.

De flesta är glada och positiva, även de som inte har det materiellt väl ställt. Det är meningen att man ska vara väldigt social och lite hyper och överskatta saker.

Det är alltså du som är sjuk.

Jo, definitivt.
Hitta en terapeut som inte bara hetsar om att kbt är nyckeln till allt. Vilket de flesta gör.
Du kommer få lägga lite energi på att hitta rätt, om du inte har tur.
Jag vet av egen erfarenhet att grävande terapi kan vara guld värt.
Du kan få hjälp att ”släcka” traumatiska issues och taskiga erfarenheter, som triggar depressioner och som du knappt visste om att du hade.
Kbt är inte allt.

Jag har mått dåligt de sista 20 åren och jag har absolut haft mina grova bakslag med långa inläggningar på psyk. Under de åren har jag gått upp och ner i måendet och fått diagnosen "återkommande depression" och svår ångest. Har 3 självmordsförsök bakom mig och ett stort antal egenorsakade skador på min kropp.

Sista 3 åren tycker alla att det sett så bra ut för mig, jag har kommit igång med jobb mm. Problemet är att jag bara lärt mig dölja mina problem. Det jag gör just idag är att städa för döden. Jag rensar datorn, jag städar hemma mm. Inte för att jag ska ta livet av mig nu, har bra kontakt med sjukvården, men för att allt ska vara klart när jag väl bestämmer mig. Så om alla vill dö vet jag inte men jag vill iaf men jag är inte riktigt redo än.

"Det enda skälet till att jag inte är död än är för att jag inte kan utsätta min pappa för det."
Om din pappa betyder mycket för dig så kanske ni kan umgås mer och hitta gemensamma intressen. Gå en kurs tillsammans eller en resa utomlands. Du verkar ändå klar och logisk över din situation.

Vad är det för mening du anser att du måste fylla? Gör andra det?

Jag tycker inte att du ska vara så dömande mot dig själv. Det här med att påbörja saker och sedan släppa dem är något jag upplevt som vanligt kring människor med (och i många fall utan) ADD. Det tycks ligga i det höga taket och det låga golvet av förväntningar och helhetssyn på progression.

Logiskt sett ger trådtiteln två alternativ varav endast ett kan vara sant.

1. Alla vill dö
2. Du är psykiskt sjuk.

Jag vill inte dö, därmed är du psykiskt sjuk.

Hoppas du kan få hjälp.

Min vän, samhället är ett besvär för många människor. Att lämna är det rätta alternativet och det som kommer göra dig mest lycklig.

/Dartvader

Jag brukar se fram emot något hela tiden. Det kan bara när en podd jag gillar släpper nytt avsnitt, eller när mitt lag spelar match på tv. Eller när jag ska äta min favoriträtt eller att jag får tid att utöva min hobby. Jag har studerat och får arbeta med något jag tycker är roligt.

När jag läste din trådstart tänkte jag: äntligen någon som känner som jag.

Varit mer eller mindre deprimerad så länge jag kan minnas, särskilt sen 12-årsåldern.

Klarat skolan bra och därför aldrig utretts för nånting.

Idag har precis gått in i väggen, igen. Tredje gången i ordningen sen jag var 19.

Precis innan jag bröt ihop började jag gå hos en terapeut, svindyr och privat, men som under ett fåtal samtal lyckats ge mig lite perspektiv på min tillvaro.

Jag är diagnostiserad bipolär typ 2, pga depressioner och fick diagnosen i samband med min första utbrändhet där jag också fick ett kortare "uppjack". Terapeuten tyckte inte bipolär stämmer med de saker jag upplever problem med och frågade om jag är utredd för autism. Jag skrattade hen i ansiktet och konstaterade att jag minsann inte har några problem att förstå sarkasm. Hen menade att det är ett spektrum och att olika individer uttrycker det olika.

Efter detta började jag googla. Har insett att många saker jag upplevt i mitt liv stämmer mycket bättre med högfungerande/maskerad autism än bipolär sjukdom. Särskilt en slags känsla av obekvämhet som jag alltid haft och en ospecificerad ledsenhet jag inte kan förklara och istället försöker fly/distrahera mig från. Autism kan också vara mer dolt på kvinnor, eftersom de vänder det inåt på ett annat sätt.

Detdär med självmord kan jag också relatera till. Har alltid funnit i mitt bakhuvud som en slags nödbroms om det blir fördjävligt, men har sällan haft konkreta planer jag varit beredd att agera på. Spekulerar bara själv i att det är nån slags ventil i att hantera känslor.

Intensiva hobbies har jag också erfarenhet av. Mycket tid och pengar spenderade på detta. Vissa saker bara spyr jag på idag och skulle aldrig återuppta. Även detta tenderar att vara ett autistiskt drag.

Eftersom jag själv är mitt inne i processen kan jag kanske inte ge några direkta råd.

Svårt att sammanfatta mitt liv i ett meddelande, men jag känner igen mig mycket i det du skrev.

Jag är övertygad om att alla, både olyckliga och lyckliga, vill dö om de inte vore fästa vid sig själva, sin historia, närstående och omgivning.
Ta bort alla människor på Jorden och sätt dig in i situationen så har du svaret på varför många tror sig vilja leva. Det är inte livet i sig som uppskattas utan rädslan att förlora det människor har anknutit sig till som gör att få kan tänka sig att döden är bättre.