Jag har ju diagnosen borderline och som ni förstår så känner jag extra starkt. Och för mig är det väldigt mycket svart eller vitt. Antigen eller.
Men, jag får behandling, jag går i terapi, DBT kallas den och jag är på god väg.
Och så har jag en vän som jag är väldigt nära.
Annars kan man säga att jag är en ensamvarg.
Jag och denna vännen brukar gymma tillsammans.
Men. Ibland har det varit väldigt jobbigt. För han har också en kusin som han brukar gymma med.
Och för mig har det känts som andrahandsval.
För när denna kusinen vill gymma med honom så drar de tillsammans och då ropar han inte på mig. Vilket får mig att känna mig väldigt utanför och jag blir väldigt ledsen.
Men när denna kusinen av någon anledning inte kan gymma så ropar han på mig.
Ett exempel förra veckan.
Jag ringde till honom och frågade om han ville gå gymma. Då sa han att han hade lovat sin kompis. Jag sa att jag förstod det även fast jag blev ledsen. Men jag drog själv till gymmet.
Någon timme efter frågar han mig om jag vill gå gymma med honom. Han berättar att hans kusin inte ville längre.
Och jag blev ledsen. Kände mig som andrahandsval.
För några dagar sedan var vi på promenad. Och jag kände att jag behövde ställa honom den frågan. Vilket jag också gjorde. Och jag ställde den på ett fint sätt.
Jag sa att jag kände mig som andrahandsval. Och jag berättade att jag kände som att han bara ropar på mig när hans kusin inte kan gå gymma med honom.
Han blev skit sur. Och sa att jag måste gå klart min DBT.
Jag frågade varför han blir så arg och undrade om han kände sig träffad.
Han säger då att jag verkligen måste gå klart min DBT för jag har allvarliga tillitsproblem.
Jag orkade inte tjafsa med honom så jag släppte det. Men jag blev väldigt ledsen att han liksom vände det mot mig.
Igår skickade han ett meddelande och undrade om jag ville gå gymma. Och jag svarade att jag ville. Så vi drog och gymma. Så jag antar att hans kusin inte kunde? Men jag frågade aldrig.
Och han är ju så van. Varje gång han frågar mig så säger jag allmänt ja och bara jamsar med.
Idag gick jag till gymmet för jag orkade inte vänta på att han ska höra av sig och fråga.
När jag kommer dit är han redan där med kusinen.
Jag blir SÅ jäkla ledsen. Och jag frågar mig själv om jag har rätt att känna så här? Eller överdriver jag?
Han får syn på mig och vinkar. Jag vinkar tillbaka.
Lite senare kommer han fram och pratar med mig. Han undrar vad jag tränar, därefter gick han iväg med kusinen. Och jag upplevde att det blev lite stelt.
Istället för att träna så satt jag nästan hela gympasset och bara överanalyserade.
Det är en del människor jag har pratat med om detta.
Vissa säger att jag övertänker. Att han kanske ibland vill gymma med kusinen, och ibland med mig.
Och så finns det vissa som tycker att han beter sig väldigt fult. Att han typ utnyttjar mig och att jag måste börja säga ifrån och inte följa med hela tiden han frågar så kanske han får sig en tankeställare.
Jag vet att jag inte har nån ensamrätt på honom.
Men kan ni förstå också hur jag känner mig?
Hur ser ni på detta?
Men, jag får behandling, jag går i terapi, DBT kallas den och jag är på god väg.
Och så har jag en vän som jag är väldigt nära.
Annars kan man säga att jag är en ensamvarg.
Jag och denna vännen brukar gymma tillsammans.
Men. Ibland har det varit väldigt jobbigt. För han har också en kusin som han brukar gymma med.
Och för mig har det känts som andrahandsval.
För när denna kusinen vill gymma med honom så drar de tillsammans och då ropar han inte på mig. Vilket får mig att känna mig väldigt utanför och jag blir väldigt ledsen.
Men när denna kusinen av någon anledning inte kan gymma så ropar han på mig.
Ett exempel förra veckan.
Jag ringde till honom och frågade om han ville gå gymma. Då sa han att han hade lovat sin kompis. Jag sa att jag förstod det även fast jag blev ledsen. Men jag drog själv till gymmet.
Någon timme efter frågar han mig om jag vill gå gymma med honom. Han berättar att hans kusin inte ville längre.
Och jag blev ledsen. Kände mig som andrahandsval.
För några dagar sedan var vi på promenad. Och jag kände att jag behövde ställa honom den frågan. Vilket jag också gjorde. Och jag ställde den på ett fint sätt.
Jag sa att jag kände mig som andrahandsval. Och jag berättade att jag kände som att han bara ropar på mig när hans kusin inte kan gå gymma med honom.
Han blev skit sur. Och sa att jag måste gå klart min DBT.
Jag frågade varför han blir så arg och undrade om han kände sig träffad.
Han säger då att jag verkligen måste gå klart min DBT för jag har allvarliga tillitsproblem.
Jag orkade inte tjafsa med honom så jag släppte det. Men jag blev väldigt ledsen att han liksom vände det mot mig.
Igår skickade han ett meddelande och undrade om jag ville gå gymma. Och jag svarade att jag ville. Så vi drog och gymma. Så jag antar att hans kusin inte kunde? Men jag frågade aldrig.
Och han är ju så van. Varje gång han frågar mig så säger jag allmänt ja och bara jamsar med.
Idag gick jag till gymmet för jag orkade inte vänta på att han ska höra av sig och fråga.
När jag kommer dit är han redan där med kusinen.
Jag blir SÅ jäkla ledsen. Och jag frågar mig själv om jag har rätt att känna så här? Eller överdriver jag?
Han får syn på mig och vinkar. Jag vinkar tillbaka.
Lite senare kommer han fram och pratar med mig. Han undrar vad jag tränar, därefter gick han iväg med kusinen. Och jag upplevde att det blev lite stelt.
Istället för att träna så satt jag nästan hela gympasset och bara överanalyserade.
Det är en del människor jag har pratat med om detta.
Vissa säger att jag övertänker. Att han kanske ibland vill gymma med kusinen, och ibland med mig.
Och så finns det vissa som tycker att han beter sig väldigt fult. Att han typ utnyttjar mig och att jag måste börja säga ifrån och inte följa med hela tiden han frågar så kanske han får sig en tankeställare.
Jag vet att jag inte har nån ensamrätt på honom.
Men kan ni förstå också hur jag känner mig?
Hur ser ni på detta?
__________________
Senast redigerad av madrassen 2025-01-03 kl. 21:01.
Senast redigerad av madrassen 2025-01-03 kl. 21:01.