Börjar att bli suicidal pga Ensamhet [27M]

Jag känner igen mig punkt till pricka i vad du skriver. Jag är utbildad, grymt jobb som andra drömmer om, fet lön, ser bra ut, muskulös, fin lägenhet mm men ensamheten suger hästkuk. Jag är lite äldre än dig, 34 år men förbannat nog försökt kriga på men för mig är det likt du skriver en nedåtgående spiral. Jag har alltid slängt mig i vårdens famn och fått mer och mer mediciner. En tid efter det känns det bra men ensamheten suger långsamt livet ur mig. Vet ärligt talat inte hur länge man orkar hänga kvar.. är det en värt leva om man mår såhär äckligt?

Vad jag saknar i livet är en kvinna att älska som också är min bästa vän. Har du funderat på att försöka hitta en flickvän?

Jag finns i PM om du vill bolla med en i samma situation och lika tankar.

Jag är en 27 år gammal ensamstående man. Jag bor ensam och har gjort så under några år, tidigare bodde jag hos familjen som jag dessvärre aldrig har haft god kontakt med p.g.a. att de utövade en hel del fysisk och verbal särbehandling mot mig, särskilt då jag var yngre. Jag har svårt att lita på dem. Jag har ett jobb och har haft det sedan jag tog ut min masterexamen. Min vardag präglas av ensamhet vilket har varit fallet sedan jag var liten.

Jag upplever mig som ytterst deprimerad, till graden av att jag är dysfunktionell och inte längre klarar av att vara produktiv, ta hand om min hygien, etablera någon form av relation med någon, och så vidare. Innan skulle jag beskriva mig själv som högfunktionell, men nu upplever jag det som att jag snart kommer få sparken från jobbet. Jag har helt slutat bry mig på jobbet. Folk tycker jag ser deprimerad ut och brukar undra om något är fel.

Min depression gör att ingen över huvud taget vill bemöta mig, detta gör att jag blir ännu mer ensam och i utanförskap. Detta i sin tur förstärker min depression och vi har en negativ självförstärkande cykel. Jag har inga vänner, eller någon. Mina kollegor pratar med varandra och träffas utanför arbetstid, något jag bara längtar till att få göra men det vill ingen göra med mig. Jag knyter inte kontakt med någon.

----------------

Under en väldigt lång tid har jag haft självmordstankar, men aldrig något konkret. Det har i princip bara varit en längtan, eller sporadiska tankar. De senaste månaderna däremot har mina tankar blivit mycket mer detaljerade och jag känner mig övertygad om att jag kommer ta mitt liv någon dag, men när vet jag inte (förmodligen efter att mina föräldrar gått bort). Jag ser inte mig själv få en naturlig död, helt enkelt. Jag ser mig själv hoppa framför ett tåg mitt ute i ingenstans, eller anskaffa en pistol och avsluta det.

Jag har under en längre tid försökt få hjälp, dock utan resultat. Självmordstankarna har jag delgett till läkare, psykologer med mera, men jag har inte fått hjälp. Vårdcentralen kan inte bemöta patienter med min komplexitet vilket de uttryckligen har sagt, och psykiatrin som jag varit hos en gång gav mig bara medicin och bad mig dra därifrån. Ingen psykolog ens.

-----------------

Jag upplever det nästan som kränkande att googla "självmord" och ständigt se dessa resurser om att skaffa hjälp, eller att livet blir bättre. I mitt fall har det progressivt blivit sämre och sämre. Det känns nästan som en örfil, eller ignorans, att man inte ens kan googla det och få uppriktig information om den verkliga sidan av dessa känslor och handlingar. Det känns som att omvärlden försöker "censurera" självmord i stället för att bemöta det, och detta gör mig förbannad.

Jag orkar inte leva i ensamhet och jag vet inte vad jag ska ta mig till.