Är separerade föräldrar alltid lite sämre än sammanboende föräldrar för ett barn?

Förstår att om man har barn som är säg 7 och 12 år så kan en skilsmässa bli ett smärre trauma för barnen, allt de känner till rycks ju upp och de får nya hem osv.

Men om separationen sker innan ett barn hinner ha några minnen så lär det inte vara någon negativ påverkan? Självklart är det inte optimalt att separera när man har ett litet barn ihop, men nu undrar jag endast över barnets upplevelse. Och självklart är det bättre att växa upp i två fridfulla hem än ett hem med konstanta bråk. Men vi kan låtsas att hemmet varit lugn och normalt men att föräldrarna vuxit isär eller något.

Har vi någon här som har separerade föräldrar som gick isär så tidigt att ni inte minns ert gemensamma liv? Kan ni på något sätt sakna det gemensamma livet alltså med två sammanboende föräldrar även om ni inte upplevt eller minns det?

En förälder kan inte både arbeta och lägga den energi som behövs på ett barn. Det är helt enkelt fysiskt omöjligt. Så barnet blir lidande i alla fall med bara en förälder jämfört med barn som har två. All statistik är solklar.

Det är helt klart lättare att ta hand om ett hem och barn när man är två som delar på hem och hushåll. Den aspekten tänkte jag faktiskt inte på.

Fast å andra sidan kan barnen (åtminstone när de börjar bli äldre och kan ta mer ansvar och går att diskutera med) bli mer inkluderade än när man är två vuxna som delar på göromål och beslut.

Det är väl annars en av de vanligaste orsakerna till att man skiljer sig/separerar? Att den ena (oftast kvinnan) står för merparten av hushållsarbetet. Klart man tröttnar av att plocka massa bajsiga kalsonger från golvet varje dag.

Barn kommer undra var är pappan när han ser andra barn med sina pappor 😔

Fast de allra flesta barn med separerade (före detta samboende) eller skilda föräldrar träffar sin pappa idag. Varannan helg eller till och med varannan vecka. Det är när kvinnor blivit gravida vid mycket korta eller tillfälliga förbindelser, som det ära vanligt att den biologiska pappan inte är intresserad. Helst skulle han vilja slippa betala underhållet också, många gånger... Samt naturligtvis när kvinnan medvetet berövat barnet en pappa, genom att göra sig gravid med artificiell insemination. Det är det värsta tycker jag, just för att det är planerat och beräknat.

Jag tänkte på de barnnen som helt saknar kontakt 😔

Och den här artificifel insemation verkar hemskt för ingen har frågat barnen vad de vill ,känner osv 😑

Tycker att TS utelämnar en viktig förutsättning för diskussionen.
Det är ju skillnad om barnen bor varanan vecka hos varje föräldrar, en lång helg(tors-sön) hos ena eller bor 100% hos en förälder och aldrig träffar den andra förälder.
Jag tror att bor en vecka i taget kan vara ett bra alternativ.

Du menar att ingen har frågat barnet om det vill bli till? När barnet var en spermie sprintandes mot ett ägg? Eller när ska frågan ställas?

Menade inte att pappan försvinner utan att barnet bor varannan vecka. Så är det väl oftast nu för tiden.

Det borde jag lagt till för det var så jag menade. Att barnet har lika mycket tillgång till båda föräldrarna.

En väldigt viktig aspekt i en separation är att föräldrarna bor i samma område, så att barnet oavsett kan gå i samma skola varannan vecka och många andra aktiviteter med andra barn kan bibehållas.

Ju längre avstånd mellan föräldrarna desto mer "dubbelliv" blir det och svårare för barnet att leva sitt eget liv.