Kan man ha ADD utan att ha haft symptom i barndomen?

Jag har väldigt länge haft problem med att få livet att fungera och mår väldigt dåligt över det, jag har problem i relationer, på arbetet (tidigare var det i skolan) och hemma i vardagen och på fritiden. Det här har såklart satt sig mycket på min självkänsla och mitt mående, jag har fått väldig ångest. Men efter att ha läst på mycket så tycker jag att jag känner igen mig i typ alla symptom som finns för ouppmärksam ADHD, speciellt när man läser på om hur det brukar kunna te sig hos kvinnor. Det här är första gången som jag hittat något som jag känt faktiskt skulle kunna förklara många av de svårigheter jag har.

Problemet är att allt liksom faller då jag inte upplever att jag hade samma problem i barndomen, vilket man ska ha haft om man har ADHD. Jag har alltid varit lättdistraherad, haft koncentrationssvårigheter och haft svårt för att få saker gjorda ifall jag inte varit väldigt intresserad av det jag gör, men det är verkligen de enda symptomen jag haft sedan barndomen, i alla fall som jag minns (och det är väl ett problem i sig, att man inte minns exakt hur man var som barn). Dock gick det bra för mig i skolan, kanske för att jag var smart och även om vissa saker var svåra så lyckades jag till slut få det gjort.

Efter att jag fyllde 13 och började högstadiet blev symptomen värre och ytterligare svårigheter tillkom, jag tyckte att skolan blev mycket svårare då den tydlighet och struktur som funnits tidigare försvann. Sen har det blivit värre med åldern, speciellt i fungerandet hemma, då jag nu som vuxen förväntas ta mycket eget ansvar och vara mer självständig än vad jag var som barn. Det har kommit till en punkt där jag känner att ingen aspekt av mitt liv fungerar normalt och jag känner mig på gränsen till utbränd på grund av hur jag får kämpa med allt. Det kändes så skönt när jag läste på om ADD och människors erfarenheter av det och kunde relatera till så otroligt mycket, som att svårigheter jag haft i över 10 år äntligen gick att förklara.

Min fråga är dock, är det möjligt att ha ADD även fast man knappt haft några symptom alls i barndomen eller är det något annat som orsakar mina svårigheter och vad skulle det i så fall kunna vara?

Diagnoser är något man föds med men de kan också börja märkas senare i livet. Jag tar mig själv som exempel, jag har OCD varianten pure o som innebär att man är rädd för att vara de värsta möjliga sakerna, tex pedofil. Jag märkte inte av den någonting när jag var liten. Men senare i livet (När jag var runt 15-16) började den att märkas och helt plötsligt började jag oroa mig för att jag var mördare, våldtäktsman osv. Så svaret på din fråga är ja, diagnoser kan börja märkas senare i livet.

Hjärnan utvecklas hela tiden... de är inte säkert att man förstår vad som sker när man är barn. Alla är ju lite all over som barn

Försök inte se en diagnos som... typ svart och vit bild... utan en skala. Sen kan kriterierna vara ibland hårda för att solla bort normalt avvikande.

För att de ska vara intressant som riktig diagnos bör man ställa sig frågan - Hur problematiskt är det egentligen för individen? Fungerar inte jobb, vänner, återkommande p-bot (hittar på), inte utbildning, svåra / ekonomiska svårigheter osv... trots försök med förbättringstekniker/stöd.
Det räcker alltså inte att bara vara lätt distraherad, slarvig/koncentrationssvårigheter.. För där är vi många, å vi ska inte göra samma saker// eller vara lika duktiga på allt.

Gör test. Se vad som säger. Finns ju online

Såklart bör du gå till botten med det eftersom det påverkar så mycket dig. Men det kanske finns andra grejer som går att göra....

lycka till

Haha du tror väl inte på allvar att din "diagnos" är problemet?

Om du inte såg en massa skit i form av teveserier hade du aldrig haft dessa bisarra fantasier.

Stäng av teve och medier i tre månader så ska du se att du blir frisk.

Jag tillhör dom som tror att det alltid är något annat som orsakar symptomen, och ALDRIG att det är en hjärnsjukdom eller medfött.

Det finns en mängd skyddande och läkande, naturliga faktorer, som det inte riktigt finns gott av i vårt samhälle. Beror delvis på normer. Med läkande och skyddande faktorer avser jag inte, tabletter, tillskott, terapi, motion, arbete, religion, aktivism.

Utbrändhet existerar dock, och går säkert att befinna sig på en skala, eller grader av utbrändhet. Och kan ju ge symptom.

En del av problemet idag är att unga kastas in i en skolvärld, och sedan ska allt löpa på som löpande band. Tror det är osunt, och bidrar till förvirring och där kämpandet inte kommer från någon äkta glöd, utan där allt mer är måsten och tvång. Som ibland polariseras med totalt orealistiska drömliv, som artister och skeva, helt skumma "yrkesval"(influencer och liknande)

Stor betydelse vad man har för vuxna eller äldre omkring sig, när man är barn och ungdom. En skyddande faktor.

Sedan har väl många, kanske ffa unga, höga krav på sig. Man kan fråga sig om dessa krav stämmer väl överens med dels vad som är bra och hållbart, och dels varför det blivit så, och dels, hur har vi levt historiskt?

Jag har ADD och hade inga symptom i barndomen. Detta för att samhället som sådant var ett bra stöd så att min ADD aldrig syntes. Jag har bara en enda sak som jag kan peka på, i skolan hade vi välskrivning och jag uppfattade detta som tråkigt, så min bok såg för jävlig ut. Skolan var för lätt annars så jag inte lärde mig studieteknik, detta blev ett problem i högstadiet.

Ja absolut! Saken här är ju dock att du inte minns allt från barndomen för det första; det andra är att ifall du enbart hade ADD som barn så går det under radarn stenhårt. Jag har ADD idag som vuxen; väldigt många barn ADHD/ADD är hyper som liten oavsett, men med ålder försvann hyperdelen; inte för alla dock. För majoritet av vuxna med ADD så var de hyper som små, vissa har det hela livet och samma med vissa som har ADD. Vissa har hyperdelen hela livet. Min partner är hyper medans jag är ej. SAken med denna diagnos är att de är så olika. Vi alla har samma problemområden; men vart det är som värst eller har störst påverkan på en är så olika. Därav krävs mycket test med olika mediciner osv för alla. För mig har alltid impulsbeslut, fokus, 0 motivation för saker som jag anser ointressant. Gäller även människor. Ifall någon pratar med mig och jag tycker de har 0 intressant att säga för mig; så går jag mitt i meningen. Omöjligt att låtsas tycka någon/något är inressant, går inte. Bästa fall så kan man stå kvar; men huvet är någon annanstans direkt. Hade även sjukligt stark acceptans för att leva med 0 struktur. (va förut, nu styrt up). Finns mer men dessa räcker

Det finns två saker som verkligen hjäper och det är medicin samt öva/lära sig struktur. Medicin gör bara 40-50% av förbättringen, allt annat måste man själv bygga upp. Jag var ostrukturerad till 100% förut; för flera år sedan och gick enbart på känsla inom allt och överallt. Va bekvämt så; Jag var sådan och såg inte anledning att göra något åt det.

Men vi blir äldre och man kan inte ha ett liv med 0 struktur. Man vaknar, man har dåligt fokus/struktur på vad som ska göras osv och innan man vet ordet av så växer alla berg, Tvätt,Städ,barn (om man har det, har ej), dvs alla vardagliga saker blir berg och sen är det så mycket att man till slut ligger i sängen och orkar inte ens dagen för det är för mycket.

Idag sitter jag med listor, whiteboards, planeringar, mål, vad jag vill och behöver göra. Varje dag. Varje dag är kämpigt mentalt för mig och andra med ADHD. Det tar tid och energi att upprätthålla alla jävla listor och planeringar osv för att sen göra dem för att vardagen inte ska övertid bli ett misär. Men det fungerar och jag mår otroligt mycket bättre idag, men det tog både medicin samt mycket jobb att komma in i denna typ av struktur.

Du kan mycket väl ha Adhd/add. Bara att ta kontakt med vården och vänta tills du kan bli kollad.Sen så vet du och kan ta det därifrån

Lycka till