Nostalgi och sentimentalitet

Jag saknar alltid gamla tider och känner mig sorgligt nostalgisk. Egentligen varit så hel mitt liv men blivit mycket värre de senaste 6 åren. Och med nostalgisk menar jag inte bara sånt som hände för över 10 år sedan utan kan känna nostalgi över förra året. Det är nästan saknaden av förra året som är värst för det är första gången man upplever samma årstid igen. Kan till och med känna den här nostalgiska känslan över förra veckan eller dagen. Att man vet att man aldrig kommer få uppleva exakt den känslan/stämningen igen och att man bara kommer längre och längre ifrån den. Kan nästan känna nostalgi i stunden för jag vet att jag kommer sakna den sen.

Nostalgin tar liksom aldrig slut och jag kan vara sentimental över både bra och dåliga perioder i mitt liv. Nu saknar jag förra året men då saknade jag året innan osv. Jag förhärligar det jättemycket i efterhand och tänker på allt bra samtidigt som om att det hände samtidigt.

Är också som att jag inte förväntat mig att tiden ska fortsätta gå och tycker det är helt sjukt att t.ex två år har gått när det känns som igår. Kan få gråtattacker för att jag saknar gamla tider så mycket. Jag tillåter inte heller mig själv gå vidare utan måste alltid vara samma person som jag var för 6 år sen för annars överger jag den personen. Vill göra allt likadant som åren förut. Göra samma saker samma datum.

Detta har i alla fall gjort att jag minns allt i mitt liv väldigt bra, exakt när jag gjorde olika saker osv och ser det i en tydlig ordning. Det är svårt att beskriva men för mig har olika perioder(någon/några månader) en speciell ”känsla” som kan väckas till liv igen av dofter, musik jag lyssnade på mm. Kanske är så för alla men tror det är extra starkt. Detta sentiment är jättejobbigt men samtidigt gillar jag det på ett sätt och kan tänka att vad sjukt när det har gått 2 år som att jag inte tror det ska hända. Nan vara att åker till en plats jag ibte varit på x antal år och då ska det kännas så sjukt.

Det där låter överdrivet. Händer det på arbetstid också, att du fastnar i nostalgi?

Låter som att du har en sorg i bröstet som du applicerar på ditt förflutna.
Det verkar ha blivit nån felkoppling i hjärnan, som du inte kommer ur. Råder dig att gå och prata med någon professionell. Eftersom det verkar uppta nästan all din tid.

Du lever inte. Du existerar som en skugga av ditt förflutna, fastkedjad vid minnen som du dyrkar som en religion. Du förhärligar gamla tider inte för att de var bättre, utan för att du är livrädd för att släppa taget. Du tror att du hedrar ditt gamla jag genom att hålla fast vid det, men i verkligheten begraver du dig själv levande.

Det du känner är inte nostalgi, det är en desperat vägran att acceptera tidens gång, en feghet inför livets ofrånkomliga rörelse. Du klamrar dig fast vid det som redan är dött och lämnar ditt nuvarande jag att ruttna. Du har gjort din egen hjärna till ett fängelse, där du ständigt återupplever det som redan är förlorat istället för att skapa något nytt.

Du vet att du gör detta mot dig själv, men du njuter nästan av det. Det är din trygghet. Du vältrar dig i sentimentalitet som en självvald martyr, för att det känns säkrare än att möta verkligheten som den är.

Men verkligheten skiter i din nostalgi. Tiden kommer fortsätta, du kommer fortsätta förlora saker, och om du inte släpper taget kommer du en dag vakna upp och inse att du har slösat hela ditt liv på att sakna något istället för att leva det.

Årstidernas växlingar kan jag tycka känns vemodiga. Kanske lever du mycket i samma miljöer under långa tider - om man gör det minns man nämligen mycket mer detaljerat än den som hoppar mellan olika sammanhang.

"Det förflutna är ett främmande land" har någon klok författare skrivit.

Fint och sant skrivet! Dock blir det än svårare när det verkligen var betydligt bättre förr och ens nuvarande jag har ruttnat av sig självt. Men man måste finna en väg, det finns inget alternativ. Att ständigt tänka på tider som flytt och älskade människor som är evigt borta är som att hugga sig själv med tusen knivhugg i hjärtat dagligen.

Förr i tiden användes faktiskt begreppet nostalgi just för att beteckna ett sjukligt tillstånd.

"På 1600- och 1700-talen ansågs nostalgi vara en allvarlig och ibland dödlig sjukdom.
På den tiden var det unga soldater – som låg i krig långt hemifrån – som led av nostalgi."

Så här skriver 1700-talsläkaren Leopold von Auenbrugger om nostalgi hos sina patienter:
"De sover dåligt, känner sig deprimerade och har koncentrationssvårigheter. De kroppsliga symtomen är hjärtklappning, ätstörningar, smärta, magont, andnöd.
De blir tystlåtna, apatiska och enstöriga. De suckar och stönar i ett och blir till slut totalt likgiltiga inför livet. Ingenting kan hjälpa dem, varken medicin, argument, löften eller hot om bestraffning.
Kroppen tynar bort medan hela deras jag är riktat mot denna fåfängliga längtan..."

Intressant att du känner att du måste vara samma person som förr i tiden. Nostalgin kan vara förklädd sorg över att du inte kunde leva förr och kände då istället att du måste vara en falsk person. Du sörjer allt det du gick miste om.

Det är en klibbig och rätt obekväm känsla egentligen. Var själv mycket nostalgisk som ung (20-30) men har vuxit ifrån det. Det är en stor lättnad att slippa dessa känslor. De tynger ner.