Bra romaner/noveller där huvudpersonen är ond el osympatisk? Varför fungerar det?

Jag håller med om nämnda Ripley-böcker och även en del andra av Highsmiths böcker. Nämnda Brott och Straff håller jag också med om. Även Bardamu, Louise-Ferdinand Célines alter ego, är något av en antihjälte. Böckerna Resa till nattens ände och Död på krita är dessutom den moderna litteraturens två största mästerverk. Ovanpå det vill jag nämna James Ellroys moraliskt tveksamma huvudpersoner. Börja gärna med LA Confidential och American Tabloid (En amerikansk myt), som jag tycker är hans två bästa romaner.

Huvudpersonerna i ovannämnda böcker är inte rakt igenom ruttna, utan de är komplexa, vilket gör dem mer intressanta som karaktärer. I Célines böcker, som berättas i första person, har även extra nivåer genom att man ibland märker att berättaren skarvar och överdriver, det vill säga att det finns två berättelsenivåer, där verkligheten som återges är en och berättarens subjektiva framställning av den är en annan.

Edit: När jag en gång lånade ut LA Confidential till en kvinna jag låg med, så sa hon efter att hon hade läst den att hon inte gillade den och att ”det ju inte fanns några goda personer i den”. Båda nämnda Ellroy-böckerna har tre manliga huvudkaraktärer och en viktig del av böckerna är deras inbördes relation (tillsammans med andra, inte sällan historiska kända personer) och utveckling. Det är moraliskt tvivelaktiga män i centrum av kända historiska händelser som utför förkastliga handlingar.

Porno hade jag glömt helt och hållet. Allt är sämst på det absolut bästa sättet.

ONT: Kollade igenom bokhyllan och A.M Holmes The End of Alice minns jag som rätt bra.

Så j-vla äcklig.

Jag kan rekommendera Osamu Dazais författarskap btw. Inte längre människa finns på svenska.

Nu var det riktigt länge sedan jag läste Dvärgen. Men jag tror jag inte gillade den. Men jag anar att dess popularitet kan ha att göra med en fascination för ondskan.

Jag har inte läst några. Men jag har sett flera av filmatiseringarna. Jag har tyckt de varit tråkiga eller osannolika allihopa. Kanske just för att huvudrollen är osympatisk?

Berätta gärna varför du tycker det funkar bra med Ripley som en galen huvudperson?

Berättelser behöver gärna gott och ont, visst. Men min tråd handlar specifikt om bra berättelser onda/osympatiska huvudpersoner.

Vad jag minns är Raskolnikov en eländig mördare men han agerar även moraliskt eller han tror han gör det. Jag tycket mycket om boken. Kanske för att Raskolnikov även har goda drag.

Glas är tydligare än Raskolnikov. Han vill ju hjälpa Helga från hennes äldre man som våldföra sig på henne.

Jag tar med mig ditt tips om Bardamu. Antihjältar är intressant.

Jag kanske är som den kvinnan du nämner. Jag behöver något gott hos huvudpersonen att identifiera mig med eller relatera till.

Berätta gärna varför du tycker det funkar bra med Ripley som en galen huvudperson?

-------

Tack för alla svar. Jag tror dock det finns mer utröna. Något berättartekniskt eller fördjupande av en ond/osympatisk huvudperson om gör att läsare bryr sig om huvudpersonen och vill fortsätta läsa...?

Houllebecqs karaktärer är alltid vidriga typer. Men deras vidrighet varierar. Vissa är vidriga men älskvärda medan andra är helt genomruttna.

Inbillar mig att det dels handlar om att till viss del kunna identifiera sig med eller åtminstone förstå karaktären och hennes handlingar. Inte bara underlättar det ju när man vill få läsaren att fortsätta läsa, det är väl också en del av tjusningen med den typen av karaktärer att "komma på" sig själv med att identifiera sig med (och i vissa fall t.o.m rättfärdiga) dem. Läste någon avhandling för en tid sen om någon professor som fick blivande förskollärare att läsa Lolita som en del av utbildningen; de förfasades både över Humbert och (kanske mest!) över att de på något plan kunde identifiera sig med honom, förstå honom, eller på något sätt känna igen delar av sig själva i honom.

Tror de böcker jag rekommenderade tidigare i tråden har den gemensamma nämnaren att de har opålitliga berättare som kanske på grund av att de är just opålitliga och "ljuger" för läsaren talar till oss, antingen eftersom de påminner om (någon aspekt av) oss själva eller eftersom deras tankar och gärningar på ett eller annat sätt går att förstå/rättfärdiga.

Lolita har jag bara sett på film. Jag förmodar att boken är annorlunda i perspektivet för tråden. Om förskollärare kan tycka om den ska jag testa läsa den också.

Intressant med opålitliga berättarna. Jag förmodar dessa är 1a person?

Tyckte om och tyckte om... Läsvärd är den åtminstone. Även de svenska översättningarna brukar i regel vara bra.

Alla är skrivna i förstaperson bortsett från The Sluts. Den berättas enbart genom foruminlägg och recensioner av prostituerade, så den får väl klassas som något slags brevroman.

Ja. Det var läsvärd jag menar.

Ah jag inser nu att Lolita är skriven på engelska. Det kan jag läsa.