Kvinnlig intuition - superkraft?

Du får fortfarande specifiera dig på vilket sätt.

[quote=CC75|91007384]

Jämför människors intelligens. Alla har någon form av intelligens men nyttjar den inte alltid.
Intelligens är rätt "lätt" att mäta, förklara & hänvisa till dom positiva effekterna. tom i små mängder.

Kvinnors förnimmelse - not so much

Du har ju inte ens lyckats påpeka att det ens är något verkligt än. Ännu mindre vad den är bra till för.
Medans jag hävdar om den ens existerar vad är den bra för?

// CC

Ahh! Men se nu gjorde du en poäng som jag kan svara på - Som jag tom redan har svarat på i mitt första inlägg.

Iaf,
Det händer att man läser saker som "blängde irriterat på addidas snubben, men blev bara ignorerad"
-No shit sherlock! Du har inte telepatiska krafter! Vad får dig tro det?

Eller "Han borde ju fatta att jag vill ha XXX-sak utan att jag säger det"
-Har fortfarande inte telepatiska krafter

Kvinnor är väl generellt mer försiktiga och säger nej till mycket. Det är ju mest män som startar och driver olika ftg t ex.

Alla har det i kombination med en automatisk förmåga. Vi skulle inte ha ett utvecklat språk, om det inte krävdes pga att människor överlag inte kan avläsa varandra.

Mönster ser vi överallt. Allt passar inte bara in. Man kan skapa ett mönster av sammanhang på totalt slumpmässiga bitar som inte har med varandra att göra.

Är därför psykos är allvarligt eftersom avkodningen slagits ur spel.

Evolutionen har resulterat i att människor dött ut som var sämre på att avläsa verkligheten och andra människor men ändå har vi t.ex schizofreni människor eller autistiska. Med mindre våld och större överlevnad för hela gruppen så kommer givetvis funktionsnedsättningarna att öka på sikt.

Sinnesnärvaro och förmåga att tolka andra människor varierar mellan individer. Men vi är fortfarande rätt usla på att t.ex. detektera lögner. Det vi gör är istället att leta efter lögner tills vi hittar tecken som styrker vår bias. Då säger vi att vi visste det hela tiden.

Däremot kan man ju ha magkänslan att nåt inte stämmer. Det handlar då oftast om nån detalj vi snappat upp i förbifarten (undermedvetet, typ) utan att egentligen kunna ringa in vad det handlar om. Man kan kalla det intuition - en slags trubbig varningsklocka. Trubbig därför att intuitionen inte alltid har rätt.

Jag brukar aldrig bekymra mig kring sanningshalten i vad någon säger då det slösar energi på att inte tro på dem istället.

När något ljugit kring eller dolt och jag snappat upp det så är tilliten istället rätt borta och jag skiftar till mycket stor misstänksamhet kring det mesta. Att ljuga för mig eller undanhålla information straffar sig högt om intentionerna var att ha en god relation med mig.

Människor som erkänner sina fel för mig skapar starkare positiva känslor och band för mig. Jättekonstigt, min hjärna lyssnar och skickar blixtrar av signalsubstanser till mig. Där tror jag min största sårbarhet finns.

hänger inte riktigt med på vad du menar med första stycket.

Att du blir misstänktsäm mot människor uppenbart ljuger för dig är en försvarsmekanism. Inget konstigt utan helt normalt eftersom vi inte vill umgås med människor som ljuger.

Men det skapar ju också en bias mot denna människa som potentiellt hindrar dig från att kunna läsa av h*n objektivt. Det kan ju vara så att personen som ljugit om specifika saker kan tala sanning i övrigt.

Det jag menar är att samma känslor som kan varna för hot också kan bli ett hinder för att korrekt läsa av och förstå andra. Du kan alltså inte helt sanningsenligt lita på känslorna (intuitionen) i alla lägen.

Känslomässigt och kognitivt tar det energi om jag ska gå ifrån den sociala inlevelsen med en annan person för att misstänkliggöra den i mina tankar.

Det innebär inte att jag tror på allt människor säger. Kan ofta vara skeptisk, en jag väljer hellre aktivt att inte analysera människor då det inte riktigt är poängen när jag umgås med någon. Jag känner inte något personligt av att bli ljugen för. Känner mig inte dum eller så. Och då kan det mest dumma gå in i huvudet minsta förmåga att värdera vad som sägs och tolkas som sant när man måste ligga lite bakom (vilket jag då gör). Ironiskt då jag snarare är rätt bra på att greppa hur en människa fungerar.

Ja lögnare kan njuta av att de ser en som dum ,en det känns lite avvikande att jag skulle bedöma mog negativt efter andras dåliga karaktärsdrag. Det är inte jag som gjort dem till vilka de är.

Jag ljuger aldrig. Säger varje år att jag ska börja då det gynnar en att åtminstone vara återhållsamma med information och så vidare

Det är inte samma sak som, att jag är inkapabel till att ljuga. Om någon ljuger för mig kan jag ljuga för den o, alltifrån det mest obetydliga till större saker. Jag har som alla barn ljugit då det är en del av utvecklingen av kognitiv empati att kunna lämna sig själv och gå in i rollen av att vara någon annan. Hänger ihop med förmågan att fantisera också.

De mest lättlurade människorna är de som ljuger mest. Ironiskt nog är det sanningen som oftare ifrågasätts. Jag har märkt hela mitt liv av att säga sanningen att människor slösar extremt mycket energi och tankearbete på att misstänkliggöra vad som är sant. För mig är det mer "Vem är du, för att jag skulle ha intresse av att få din uppmärksamhet och annat genom lögner?" Men jag är uppenbart någon en del slösar energi på att processa på vis jag inte hade gjort kring dem."

Jag håller med i det du skriver
.