Livet efter psykos

Hej,

ville bara fråga andra som har gått igenom en psykos, hur är livet för er nu? Finns det några här som har varit med om psykos och har gått vidare med sitt liv, och fortsatt som vanligt?

Jag är i tjugoårsåldern och ett år sedan när jag pluggade utomlands så var jag med om något väldigt ovanligt och traumatiskt när jag jobbade inom psykiatrin. Blev diagnostiserad med brief psychotic disorder/acute and transient psychosis. Var sjuk och inlagd en kort period. Schizofreni och bipolär är tyvärr mer vanligt förekommande i min familj, så jag vet inte hur det kommer gå för mig i framtiden.

Nu har det gått 10 månader sedan jag var sjuk och det är bara nu som jag har börjat jobba igen, samt göra klart min utbildning. Jag tar inga mediciner och har haft en terapeut under en längre tid, men tar en liten paus just nu.

Även om jag mår bättre och är inte "deprimerad" så känns det ibland som mitt liv har vänt sig helt, att allt är typ förstört. Jag bor i egen lägenhet, har en pojkvän, jobbar nu igen.. men ändå känns det som att något stort har försvunnit ur mitt liv. Det känns svårt att relatera till vänner och dom omkring mig i mitt liv. Den känsla jag hade för livet är borta, och jag brottas med känslan att jag kanske blir sjuk på riktigt igen, att det här är bara början. Det känns som om det finns stora begränsningar i mitt liv nu, om vad jag kan eller inte kan göra, som jag aldrig hade innan.

Någon som kan dela med sig berättelser om positiva återhämtningar?

Det första året (efteråt) är nog värst, man skäms och känner efter om man verkligen mår bra - vilket blir svårt. Man märker vilka individer man är trygg med. Det blir lättare när nya upplevelser och människor kommer in i ens liv...men efter mer än 35 år senare är det flera (gamla) kompisar jag aldrig träffat igen. Satsa på studierna så kan du kompensera lite - och få en ny status - och kunskaper. Det kommer säkert uppstå "pinsamma" möten eller minnen som dyker upp (till exempel före detta medpatienter eller vårdpersonal)... men det kan man hantera när så sker - ett sätt är att vara lite extra snäll och artig. "What doesn't kill you makes you stronger" är rätt attityd. Senare märker man att ens vänner också har upp- och nedgångar. Man är naturligtvis inte så ensam om ångest som man luras att tro. (Jag fick göra värnplikten på ett fint förband som jag uttagits till ett år innan psykvistelsen och det gav mig självkänslan tillbaka).

Har två psykoser i bagaget. Diagnostiserad med schizoaffektivt syndrom.

Första resan var -03 och andra -12. Klarar mig inte utan mediciner, för då blir jag psykotisk.

Har haft en god återhämtning med tanke på det jag varit med om. Är inte helt framme till den jag var innan jag blev sjuk, men det går framåt. Har blivit långsamt bättre vartefter åren går.

Arbetar heltid och har gjort sedan strax efter jag blev inlagd -03. Det har varit en stor pusselbit. Har vänner och familjen jag växte upp i. Har aldrig haft en flickvän och kommer troligtvis aldrig att bli av. Är i medelåldern så har gett upp drömmen om barn.

På det stora hela så försöker jag se mitt liv med nya glasögon efter att jag blev sjuk när jag ser tillbaka på det. Men visst lever jag med en besvikelse att jag insjuknade och aldrig fick leva det liv som jag hade tänkt mig. När jag dock ser det med dom nya glasögonen så är jag tacksam att jag repat mig så bra jag gjort samt att jag överhuvudtaget är vid liv.

Perspektiven förändras och med det målen som jag satt. Denna sjukdom finns det inget gott i, ja förutom en del hallisar som varit spektakulära.

Det som tog längst tid för mig var att få sjukdomsinsikt och förstå att jag kommer leva med denna sjukdom resten av livet. Efter att jag fått insikten så blev det mycket lättare att acceptera mitt öde och se framåt.

Livet har förändrats permanent men på det stora hela är jag tillfreds med min tillvaro. Det är inte kört men det har tagit lång tid och varit extremt krävande att ta mig till där jag är idag.

Vet inte om jag kan säga att min återhämtning är så inspirerande och positiv men skriver hur det är för mig. Om jag ser till prognosen för min typ av sjukdomskategori så verkar det som att det gått bättre i mitt fall än för genomsnittspersonen...

Sen för att du fått en psykos så betyder inte det att du kommer att insjukna igen och behöva leva med en psykossjukdom.

Att du fick en akut psykos är just som det låter, dvs en enstaka som utlösts av något och det behöver inte bli mer än så. Annars räknar vården med att ens psykos blir regressiv efter c:a fem år, om du inte lider av ständiga psykoser och behöver gå på medicin livet ut.

Gå på keto dieten, om du inte litar på mig så lyssna på Chris Palmer!

Jag har en del drogutlösta psykoser i bagaget (amfetamin). Var runt 25 när det inträffade. Nu är jag fullt återställd. Det började runt 2015-2016 och symptomen höll i sig några år. Hörde röster och trodde att så fort jag var bland folk, på stan eller så, då pratade alla om hur dålig jag var typ. Sjukt jobbigt.

Gick på antipsykotiska i många år och det hjälpte nog gradvis även om jag uppfattade det som att jag inte blev bättre där och då. En dag var jag bara återställd och det är mer än man hade vågat hoppas på. Oerhört tacksam för det. Även om det var hemskt så hjälper dessa erfarenheter mig i vardagen om jag är låg, man får ett jävla perspektiv på saker efter att ha befunnit sig i helvetet.

Tänker att det kanske är annorlunda i ditt fall iom sjukdomsbilden i din familj. Har du blivit diagnosticerad med bipolaritet eller schizofreni? Det kan vara klokt att göra utredningar annars tänker jag. Rätt medicin kan hjälpa. Sen är du ung och saker kan förändras med tiden. Ge inte upp även om det är jobbigt för stunden.

Ja, dom månaderna direkt efter var den svåraste perioden i mitt liv, kanske svårare än psykosen.. nu är saker bättre och jag hoppas att det fortsätter så här. Jag är tacksam att allt hände när jag jobbade utomlands, och jag jobbar inte inom psykiatrin nu, men jag tror att jag vill återvända till att jobba inom vården igen. Jag jobbar nu med personer som har intellektuella funktionshinder. Hur gjorde du med jobb o utbildning och sånt? Och jag förstår inte, fick du göra värnplikt även om du blev sjuk? Det låter som att det verkligen hjälpte dig!

Har så mycket respekt för dig som jobbar heltid! Jag jobbar 50%-75% och märker att jag behöver mer tid att återhämta mig, men det blir bättre. Jag ska försöka jobba heltid kanske under sommaren, eller efter det.

Jag håller med dig om at inse hur tur det är på något sätt att man har faktiskt överlevt - något som jag har tänkt på är hur tungt det börjar kännas i början, som om man håller på att bli galen, och hur jag har undrat hur många det är som har börjat känna så men har tagit livet av sig innan dom insjuknade helt. På något sätt har vi verkligen levt igenom en av de värsta sakerna man kan uppleva som människa, och ändå tagit oss framåt och gått vidare.

Jag vet som sagt inte om jag kommer bli sjuk igen, men jag har accepterat min skörhet, och för att ta mig genom depressionen så kändes det som om jag behövde acceptera att jag kanske inte skulle återhämta mig helt. Fast det är ironiskt i sig att det hjälpte mig att släppa taget i ältandet i det, vilket hjälpte depressionen. Ibland när jag är stressed eller emotionell så har jag fått små hallucinationer, men nu när jag har börjat jobba så känns det som om hjärnan har lugnat sig och fått den stimulans som den har saknat. Så vi får se!

Jaa, jag hoppas det. Det var faktiskt två - en reaktion som varade i knappt två-tre dagar efter händelsen, men eftersom jag hade varit med om något traumatiskt och inte kunde sova så bra så ansåg läkarna att det var en vanlig reaktion till trauma, alltså att jag var i en allvarlig shock. Med sömnmedel återställdes jag helt inom en dag. Det var bara när jag slutade att jobba där flera månader senare, där jag hade en längre psykotisk period på 1-2 veckor, där min skörhet till psykos 'fastställdes,' men jag vet inte, dom nära till mig ser det som en fördröjd reaktion. Jag har dock aldrig haft anti psykotiska mediciner och har återhämtat mig utan dom, så jag hoppas verkligen att det tyder på att det inte kommer bli fler episoder för mig nu.

Tyvärr pga mina upplevelser har jag väldigt dåligt förtroende på psykiatrin. För att jag blev sjuk när jag jobbade inom det så känner jag en otrolig stor skam, och jag vill inte känna mig mer stigmatiserad än det jag har redan utsätts för. Jag vet att det finns om jag blir sjuk, och jag har absolut inget emot att söka hjälp om jag blir psykotisk igen, men annars vill jag gärna undvika det. Har inte träffat läkare på snart 9 månader nu, men har haft min terapeut vid min sida vilket har hjälpt väldigt mycket. När jag var utomlands hade jag en psykiatriker som bara slutade svara på mina mejl helt plötsligt, och det blev svårt att hitta någon ny. Det står ingenting om psykos i mina svenska journaler och det känns bra att jag kan besöka läkaren utan att bli dömd för min psykisk ohälsa. Har inte hört bra saker om svensk psykiatri heller och känner att jag inte vill bli sviken igen.

Jag har inte blivit diagnosticerad med något annat än CPTSD, men jag har även varit i terapi i många år som har hjälpt med allt det där, så vet inte om det är fortfarande aktuellt. Min familj anser att jag kommer bli bra och är väldigt positiva, så jag försöker fokusera på det. Jag känner att jag har gått upp och ner emotionellt i mitt liv mer än andra, men jag har också flyttat runt mycket och varit med om sjukdom och andra händelser i min familj, och jobbat hårt för att hålla mig lugn och stabil, vilket har blivit enklare och enklare över åren.

"Ja, dom månaderna direkt efter var den svåraste perioden i mitt liv, kanske svårare än psykosen.. nu är saker bättre och jag hoppas att det fortsätter så här. Jag är tacksam att allt hände när jag jobbade utomlands, och jag jobbar inte inom psykiatrin nu, men jag tror att jag vill återvända till att jobba inom vården igen. Jag jobbar nu med personer som har intellektuella funktionshinder. Hur gjorde du med jobb o utbildning och sånt? Och jag förstår inte, fick du göra värnplikt även om du blev sjuk? Det låter som att det verkligen hjälpte dig!"

Ja, jag fortsatte 99% som tidigare... arbete, studier och så vidare (inklusive värnplikten). Jag såg väl inget gott med att vara någon som alla bara tyckte synd om och hade kanske lite tur i oturen. Jag slutade med mediciner och samtal ganska snabbt. Sundare mat och motion hjälpte också. Naturligtvis har jag aldrig talat om detta vid anställningsintervjuer eller liknande eller nämnt det vid ansökningar... det är ju ingen merit - men jag döljer det inte om någon uttryckligen frågar.

Det är så när man får en psykos då så öppnas dammluckorna till följd att man kan få akuta psykoser ibland. Det är väldigt vanligt att hamna i en psykos om man inte sover som man ska, men rör det sig om enstaka händelser och om du slipper ta neuroleptika så löser det sig med tiden och med bättre sömn.