Tycker inte om min pojkväns barn

Om ni inte har flyttat ihop ännu så finns väl inget skäl att dela hotellrum? Du bokar ett rum till dig och din unge, och pojkvännen ett annat rum till sig och sin son.

Vilken mardröm att behöva ta hand om en annan persons barn😢

Är ditt barn äldre än pojkvännens barn? Är ditt barn en tjej och hans barn en pojke? Kanske du jämför för mycket emellan dem? Barn har olika personligheter. Barn utvecklar sina sociala färdigheter olika fort. Och en del egenskaper förändras ej.

Känslan jag får när jag läst dina inlägg är att ditt barn är en extrovert tjej med många kompisar som hälsar på er. Och att han har en introvert son som är något /några få år yngre än ditt barn. Kan det stämma?

Risken i så fall är att du haft förväntningar på att hans barn ska vara lik hur ditt barn var/betedde sig i samma ålder. Trots att barn är olika. Och när barnet inte motsvarar dina förväntningar så stör du dig på avvikelser från din idealbild.

Detta är typiskt kvinnligt beteende, killar klarar oftast bra av att bli kompis med tjejens barn, men tvärtom är inte lika vanligt.
Av egen erfarenhet beror det på att du inte bjuder till och troligtvis i inledningen av förhållandet varit mkt avhållsam mot barnet vilket skapat er relation som den är nu.
Troligtvis gillar du generellt inte barn och framför allt inte att leka/skoja/busa med dem (så bryter man barriärer med barn).

Ni ska absolut inte flytta ihop. Ni kan ha en relation ändå, men du ska inte bo med detta barn. Det är svårt att få en bonusfamilj att fungera även under de mest idealiska förhållandena när alla gillar varandra från början, den här situationen kommer inte att fungera om du redan nu inte kan tänka dig att åka på semester med det här barnet. Det är inte rättvist mot någon.

Var glad att han bara har ett barn

Ja det ändras successivt, lite beroende på hur gammalt barnet är. Du kommer att ha inflytande på ungen ju mer ni träffas. Barn formas av vuxna i sin omgivning, även av sina bonus föräldrar.

Lite många om. Hans sidor kan ju lika gärna gå åt det värre hållet, i takt med att han lär sig mer saker. Sidorna verkar ju även finnas inom familjen, så det är ju ingen tillfällighet att även ungen besitter dom.

Och måste ju träffats tillräckligt många gånger för att du ska ha bildat dig en bestämd uppfattning.

Ifall man har barn så är det väl minst lika viktigt det klickar där som med den man är med som partner. Så jag tycker inte det är nånting att vänta med. Annars kommer ju dessa obekväma tankar som du ger uttryck för här.

Ifall du vet vad du vill ha då borde du ganska tidigt kunna veta vad du har i din man och därefter bjuda in era barn tillsammans. Vänta med en sådan sak tyder ju bara på att du själv är osäker på den mannen du träffar.

Mardröm deluxe, gillar inte barn redan så behöva ta hand om någon annans med fy fan.
Man kan inte gilla alla här i världen och det inkluderar även barn.

Ett problem är väl att du låtsas vara intresserad. Sådant kan märkas.
Prova att verkligen sätta dig in i barnets värld, och se saker från dennes perspektiv. En liten människa i en stor värld, och som bara har de verktyg som livet och föräldrarna hittills har gett denne. Barnet agerar och resonerar så som det är rimligt och inlärt för denne.

Sedan kommer man inte alltid att tycka att barn varken är klipska eller superhärliga jämt. Fan, jag har fått diskutera med tonåringar om varför det inte är rimligt att ge dem en egen lägenhet med en hyra på 10 papp innan de ens är myndiga, varför man inte får sno klasskompisars saker eller varför två syskon inte han ha den enes fötter och den andres ansikte på exakt samma kvadratdecimeter.

Vad VILL du faktiskt lära dig om eller av barnet? Finns det någonting du tycker är intressant eller roligt alls med denne, eller ser du barnet som enbart någon du kommer att avsky att se och höra i minst tio år till?

Beror på hur gammalt barnet är. Man brukar generellt säga att den "grundpersonligheten" man har vid ca 15 års ålder har man livet ut... givetvis med undantag och diverse justeringar men överlag ska det stämma.

Så med det sagt tror jag att om barnet fortfarande är ungt så har du en viss möjlighet att påverka dess utveckling.

Men utifrån din text kan jag knappast rekommendera att ni blir sambos. Det ska isåfall vara om karln är en riktig tio-poängare, rik, snygg, generös och rolig.

Nej det som märks är att du inte kan någonting om autism som diagnos, precis som vanliga människor har de olika personlighetsdrag utöver de gemensamma nämnarna för autism, och precis som vanliga människor känner de sig mer eller mindre trygga i olika situationer och därför beter de sig olika.

En 8-åring som nästan bara pratar fakta är inte alls otänkbart, även om det inte ens är autism. Har du ingen som helst erfarenhet av barn utanför din egen familj?


Korrekt, barn med autism som är osäkra i en ny vuxens närvaro vågar inte säga så mycket, de vet inte hur de uppfattas och vad som förväntas utav dem om de inte får extremt tydliga instruktioner. Om de däremot känner sig tillräckligt trygga, som i sitt hem, börjar de visa upp sin "riktiga" personlighet där vissa rabblar fakta eller pratar om sina egna intressen utan förståelse för att åhöraren inte nödvändigtvis har samma intressen som barnet själv. "Jag tycker det är intressant, därför är det intressant."

Att skratta när någon ramlar, att vara helt tyst vid mötet med nya människor och att rabbla fakta är alla förmodligen symptom på bristande inlevelseförmåga. Det kanske ser roligt ut när någon ramlar, och finns inte empatin för hur den andra personen upplever situationen så dämpas inte humorn och ungen skrattar åt det hela. "Jag tyckte det var kul, därför är det kul" är inte nödvändigtvis elakhet, det är oförmåga. Vad som däremot är elakt är att som vuxen döma ut en 8-åring som eventuellt har ett handikapp som gör att denne inte ens förstår att beteendet uppfattas som elakt.

Märks att du har barn med autism i din närhet, kanske en släng av det själv, och därför inte har inlevelseförmåga eller förståelse för olikheter inom kategorin, utan tror att det enbart är en sak, den sak du lärde dig först/har närmast.

---

TS:Tycker du inte att man borde kunna ta upp även känsliga saker i ett bra förhållande? Är ni särbo så kan det kanske fungera att inte prata om känsliga saker, men absolut inte om ni skulle flytta ihop. Är flytta ihop ett måste, eller kan ni tänka er att vara särbo tills barnen flugit ut tex? Har ni diskuterat vad målet med och förväntningarna på relationen är?

Hade jag varit i din situation som jag förstår den, hade jag försökt fråga om och påpeka mönster när det dyker upp naturligt, "Tycker du inte att han gör sådär ganska ofta?". Om man har sanningen på sin sida brukar det räcka med att så ett frö hos de som inte är redo och sedan finnas där när de väl lagt pusslet själva eller konfronterats med det från annat håll, tex skolan.

Jag hade även läst på om strategier för hur man hanterar barn med autism, i min erfarenhet är extrem ärlighet och tydlighet bäst, skippa liknelser och insinuationer samt håll dig neutral i känslomässiga uttryck. "Jag förstår att du tycker att tåg är väldigt intressanta just nu, men jag gör inte det, du kan välja ut 1 fakta och berätta om den i 3 minuter och sen pratar vi om någonting annat?"

Att det rabblas fakta är egentligen ett väldigt positivt tecken, viljan att anknyta och göra saker gemensamt finns där, men det sker på ett annorlunda vis, och då får man tyvärr anpassa sig och rollspela autist själv. Du kan till exempel säga att det är mer rättvist om ni turas om, han kan berätta en fakta och du kan svara med en annan orelaterad, sen han igen, sätt en timer om du måste. Utbytandet av information rakt av utan "hemliga regler" brukar uppskattas mycket.