Generad att prata i telefon med kärlekar/dejter/intressen

Det tar emot att behöva ringa och jag gör det allt som oftast inte. Jag går alla andra vägar.

Jag känner att min kontroll över situationen är lägre över telefon och spänningen mellan mig och tjejen blir obekvämare än om vi står framför varandra.

Jag hatar att prata i telefon och önskar att den hade aldrig uppfunnits.

Är det en ovanlig fobi?

Vad vill du diskutera?
Du behöver testa telefonsex med dina kvinnor, glöm inte stöna och ha dirty talk för att släppa loss ordentligt, när du väl vågar släppa kontrollen lite kommer det kännas bättre med vanliga samtal sen. Seså, ge dig iväg

Om det är en ovanlig fobi.

https://www.sveakbt.se/fobier/telefonfobi

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/va...att-bli-av-med

Ingen vanlig fobi, men en del har det ju.
vad är det du vill kontrollera?

Jag vill kunna se och anpassa mig till reaktionerna som ansiktet visar. Det är också något genant att endast höra en röst, som jag inte kan sätta fingret på.

Du vill vara till lags och tycker det är jobbigt att göra fel. Lite osäker på att du duger som du är och måste hela tiden kunna läsa av. Annars kan du råka illa ut. Tyder det på att du levt så tidigare i livet?
Det där har vi ju lite till mans i oss, men ibland kan det bli för mycket.
Men det kan ju vara andra grejer som hög känslighet för sociala signaler där du är mer beroende av icke-verbala signaler (som ansiktsuttryck och kroppsspråk) för att fullt ut förstå samtalets nyanser. Det kan handla om en inlärd vana eller en del av din person, snarare än en rädsla i sig.
om det gör livet jobbigt kan man kanske gå till en psykolog och antingen få fatt på orsaken eller träna bort den.
Droger är ingen bra lösning.
------
Kan man inte träna sig på mobiltelefon med bild eller via teams?
Då blir det ju lite visuellt i alla fall.

När jag träffar någon kan mitt utseende distrahera från min dåliga självkänsla, i min egen hjärna, genom att det väger upp mot det jag har att erbjuda som person. Men över telefon är det endast mitt inre, och då känner jag inte att jag räcker till

1. Det där var ju välformulerat, men bara för att vara på den säkra sidan....hur kan ditt utseende distrahera från dålig självkänsla? Du menar att du ser bra ut och har fördel av det och känner en styrka i det som får den dåliga självkänslan att tyna bort?
2. vad är det du saknar i ditt erbjudande som person?
3. Ditt inre, vad är det? Om det är förmågan att uttrycka dig innehållsmässigt korrekt och begåvat lider du väl ingen brist? Så vad är det i ditt inre som inte räcker till?

Jag associerar icke formella telefonsamtal till vänskap. Det är intimare således än ett möte öga mot öga. Jag blir generad att ett djupare band formas med en främmande tjej som jag dessutom har känslor för

Jag saknar mitt lockbete i form av utseendet och utstrålningen.

Jag reduceras till en i mängden när endast rösten och orden är avsändare. Detta sänker mitt självförtroende drastiskt.

Mina verbala förmågor ser jag som irrelevanta för att attrahera det motsatta könet.

Ja jag har alltid varit lite (och förut: mycket!) telefonrädd. Har inga problem nu att ringa någon kundtjänst eller reception, eller prata in något meddelande.

Men spontanringa är fortfarande läskigt. Tror det alltid är lättare att prata med någon face 2 face oavsett. (Och så mycket jag hatar när någon grälar eller pratar allvarliga saker i telefon in public! Det brukar man ju oftast inte göra face 2 face.)

Men bara skit som att en person som brukar ringa på porttelefonen när hon kommer hit aldrig fattar att jag öppnar porten direkt och lägger på. Hon står och ropar ”haaallååååå!!!” Och sedan står hon rycker i porten för sent flera gånger. Palla att alla grannar i hela i området ska behöva höra mig: ”HEJ HEJ!!! OK JAG ÖPPNAR NU. JAG TRYCKER PÅ KNAPPEN NU DÅ. NU KAN DU ÖPPNA” hahaha

Palla höras så där