GAD och självmordstankar

Hej, ni som lever med kronisk ångestsjukdom. Hur orkar man det i längden?

Är själv diagnostiserad sedan ca 10 år med gad. Har testat igenom den mesta psykofarmakan och terapi. Men den kroniska ångesten och muskelspänningarna finns alltid där. Kan aldrig koppla av och känna mig lugn. Är väldigt driven och högfungerande utåt sett men det spelar ingen roll i sammanhanget.

Varit svårt med relationer till främst kvinnor då ssri sänker sexlusten rejält men överlever inte utan. Har sån jävulsk ångest utan som jag skulle kalla idiopatisk. Dvs jag kan inte hitta någon anledning.

Min hjärna går ständigt på högvarv och problemlöser. Helt omöjligt för mig att stänga av. Har gått i terapi mkt men tkr inget hjälper riktigt.

Jag överväger faktiskt självmord som en skön utväg. Är så jäkla trött på att kämpa dag ut och dag in i såhär många år och jag klandrar ingen.

Känner mig mätt på livet och färdig på ngt sätt. Ser bara år framför mig av mer lidande och kämpande. Ca 10 år totalt nu. Hade jag haft en cyanidkapsel hade jag nog fan tagit en. Men vill ändå bolla innan jag tar mitt definitiva beslut.

Är det värt att fortsätta kämpa när gadden tar över de flesta delar i ens liv? Varför ska man fortsätta att vara ihärdig med träningen (löpning), terapi etc när det ändå inte blir ett acceptabelt lidande?

Vill inte låta självömkande utan mer åt de hållet att jag accepterar mitt öde och sjudom. Men varför ska man fortsätta kriga? Till vilken nytta.

Hoppas ni där ute mår bättre 💐

Känner igen mig mycket av det du beskriver. Är också diagnostierad med GAD och är väldigt driven etc. Har också tunga tankar emellanåt att livet känns meh, är det verkligen så här det ska vara?

Hur finner du kraft eller motivation till att fortsätta lidandet?

I mitt fall så är det projekt/företagande som stimulerar dopamine så det är kul emellanåt. Men förutom det så är den största faktorn mina familjemedlemmar som jag står väldigt nära och för deras skull så håller man ut i alla fall så länge de är i livet.

Jag har dock valt att ej bruka SSRI / SNRI mer då det påverkat livet mer negativt i slutänden i mitt fall.

Du har alltså ingen grundmedicinering? Jag har även stesolid vid behov för att kunna sova. Står också min familj väldigt nära. Frågan jag ställer mig ibland är blir deras eller mitt lidande värst i slutändan? Jag vill ändå tro att de har en viss förståelse då de är väl medvetna om mitt mående.

Har du barn så förändrar det ju saken givetvis. Men jag har inget sånt att betänka.

Teoretiskt - går det att vända på synsättet att mycket är fel? Det vill säga att en del faktiskt är okej och till och med (ibland) bra. "Halva verkligheten är dålig". Ja, men då är hälften också inte dålig. Alla kan hitta nya intressen och få nya upplevelser som är stimulerande om dom har tur. Att uppskatta och fokusera på det trevliga istället för det otrevliga.

Jag fastnade lite i det fetade.. Det du beskriver låter väldigt mycket som C-PTSD. Ett nervsystem som fastnat i fight & flight och som aldrig tillåter kroppen att slappna av.

Eftersom jag inte vet vad du har/inte har gått igenom i livet och vilka eventuellt andra symtom du har så kanske jag är helt ute och cyklar, men du kan ju alltid läsa på om det själv och se om du känner igen dig.

https://lavendla.se/terapi/trauma-ptsd/komplex-ptsd/

Lösningen du söker är att börja dagen med en kalldusch/isbad efter en intensiv andningsövning. Kolla upp WHM; The Wim Hof Method. Det är gratis att lära sig det lilla man behöver för att göra det.

Jag vet att det låter förjävligt, men det fungerar verkligen. Det är som att trycka på kroppens resetknapp. Du kan börja om från scratch.

Hör av dig när du är på andra sidan och berätta hur det gick.

Jag tror på dig datan. Du kommer fixa det här. Du är inte ensam och du är värd att må bättre än så där.

Vad är det för projekt du driver om du nu har ångest hela tiden?

Jag har haft GAD hela livet men diagnostiserades först för drygt 20 år sedan. Eftersom jag växte upp med det från tonåren (den beror på annan psykisk ohälsa) har det känts ”naturligt”. Men som vuxen med alla krav höll det förstås inte i längden. Så jag har varit sjukpensionär i mer än ett decennium. Mitt tips är att bli optimist; se möjligheterna i livet och vad det ändå erbjuder. Lättare sagt än gjort, jag inser det.

Det som funkat bäst för mig är att varje dag träna på att inte fastna i hjärnan och i tankarna. Lättare sagt än gjort såklart. Men det handlar ju om att programmera om hjärnan, och det är ett jäkla jobb, men man kommer någon vart iallafall.

Att själv lära sig det som automatiskt funkar hos de personer utan ångest. Alltså att träna hjärnan på att inte fastna i sina tanke spiraler, och lära hjärnan att fokusera utåt på verkligheten och ”synliga” saker (dvs inte påhittade problem i sina tankebanor).

Exempel: https://www.hanterakanslor.se/mn-%C3%B6vningar

Men också att lära hjärnan att stå ut, lära hjärnan att allt inte är hela världen och hur bra det funkar att inte överdramatisera alla problem. Aktivt arbeta med radikal acceptans. Det som fungerar för obrydda människor, måste vi med ångesthjärnor arbeta hårt med för att igen, omprogramera vår hjärna till hur vi vill att den ska vara. Vi måste styra den dit hela tiden aktivt tills den lärt sig funka så på egen hand.

Exempel: https://www.hanterakanslor.se/acceptans

Gällande SSRI och sexlusten, om du är man iallafall, så finns piller att få från läkare (inte Viagra men liknande) om du berättar om dina problem.

Menade inget specifikt projekt utan just att driva projekt i någon form som involverar problemlösning etc.