Den svenska modellen.

Ansträngde mig för att svara lite mer ingående på ett av wildhorses inlägg i en annan tråd, bara för att vid postning upptäcka att tråden under tiden hade hunnit dumpats i papperskorgen.

Så den får helt enkelt bli en egen tråd istället.
------------------------------------------------------------------------


Vilket också är lite av poängen eftersom det automatiskt reglerar lönenivåer och överrenskommelser effektivare än kollektivavtal.


Stabilitet ÄR en positiv faktor, förutsatt att man har avvägt den samhällsekonomiska nyttan. Stabiliteten är däremot inget självändamål som ska maximeras för sakens skull eftersom en för hårt reglerad marknad har betydligt fler nackdelar än fördelar (och då brukar det inte heta stabilitet längre utan tröghet).

Den svenska modellen i sin nuvarande form kom till under efterkrigstiden när svensk industri hade en bissart hög efterfrågan i exportindustrin. Tack vare att resten av Europa var sargat efter andra världskriget och behövdes byggas upp. USA som var livrädda för att Sovjet skulle få ett starkare fäste i västeuropa (som till stora delar låg i ruiner) tog på sig ansvaret för återuppbyggnaden av europeiska länder, för att bygga starkare band mellan USA och västeuropa, och initierade marshallplanen. Det var dessa bistånd och mycket generösa lån som strömmde in i Sverige under 50- och 60-talet i enorma mängder. Eftersom Sverige dels hade de råvaror som behövdes men också en tillräckligt utvecklad maskin- och förädlingsindustri för att kunna producera matrialet och utrustningen som användes till att bygga upp resten av Europa, och dessutom hade en fullt fungerande infrastruktur. Tack vare att vi aldrig deltog i kriget så befann sig Sverige i ett ekonomiskt guldläge när Europa helt plötsligt fick massvis med amerikanska pengar att spendera på sin återindustriallisering.

Med den extrema efterfrågan som svensk industri hade under slutet på 40-talet, hela 50-talet och första hälften av 60-talet så uppstod nya behov på arbetsmarknaden. Med en efterfrågan så pass extremt hög blev den enda begränsande faktorn för ökad omsättning i svenska exportföretag antalet mantimmar i produktionen. Eftersom efterfrågan konstant var högre än den svenska exportindustrin kunde tillgodose så blev de största begränsningarna för omsättningen och vinsten:

1) Man kunde inte hitta tillräckligt med arbetskraft, eftersom utrymmet för produktionsökningar hela tiden var större än tillgången på personal.

2) Produktionsstopp. Eftersom efterfrågan i princip framstod som oändlig fanns heller ingen övre gräns för produktionsökningar, men eftersom bristen på arbetskraft begränsade utrymmet för produktionsökningarna blev man också tvungen att ställa högre krav på effektiviteten i produktionslinjerna. Man försökte hålla produktionen igång så konstant som möjligt samt minimera alla stopp eller temporära nedgångar i produktionen. Eftersom varje timma som produktionen stod stilla, eller åtminstone inte gick på högsta möjliga maxfart innebar förlorad omsättning och vinst.

Det viktigaste för industrin blev alltså en så stabil produktion som möjligt. Varje potentiell strejk eller konflikt kunde innebära stopp i produktionen, med utebliven vinst som följd. Så skapades ett väldigt stort utrymme för kollektivisering av avtalen. Arbetsgivare ville ha bort strejkrätten och alla potentiella konflikter som kunde störa produktionen. Anställda ville ha trygga fasta anställningar som gav förutsägbarhet och möjlighet att planera sin privatekonomi långt frammåt. Resultatet blev kollektivavtalen där anställningsvilkoren fastställdes över längre perioder, där de anställda fick offra sin strejkrätt men istället fick anställningstryggheten över tid.

Anledningen till kollektivavtalen var att de både gynnade arbetsgivare och anställda i en tid då efterfrågan var så monumentalt hög att den viktigaste prioriteringen blev att konstant hålla produktion igång för full fart. Eftersom alla avvikelser innebar förlorade intäckter och med en så konstant hög efterfrågan så var det heller inga problem att avtala fram anställningsvilkor i långa perioder åt gången. I och med att efterfrågan aldrig sjönk så behövde arbetsgivare inte heller planera sina personalbehov av kostnadsskäl, eftersom personalen aldrig riskerade att bli en potentiell utgift, och kunde utan problem lova fasta anställningsvilkor under lång tid.

Kollektivavtalen fyllde en väldigt nyttosam funktion under den här perioden tack vare att de gynnade de omständigheter som rådde då. Vilket också var anledningen till att kollektivavtalen skapades, eller för att vara helt korrekt, fick sin moderna form då (den svenska modellen uppstod redan under mellankrigstiden men fick sitt egentliga genombrott efter andra världskriget). Men de omständigheter som formade kollektivavtalen och hela den svenska arbetsmarknadsmodell vi fortfarande har idag har inte existerat på över 30 år. Den monumentala efterfrågan började sjunka i slutet av 60-talet men eftersom man i Sverige varit så van med den sen slutet på andra världskriget hade man sedan länge börjat ta den för givet. Eftersom det moderna industriella Sverige uppstått samtidigt som det började pumpas in enorma mängder marshallpengar i Sverige så hade man inget annat att jämföra med utan såg den bisarrt höga tillväxten som en normalitet. När den i slutet av 60-talet började sjunka utgick man ifrån att det var något temporärt och att den snart skulle återgå igen. Därför gjorde man heller inget för att anpassa Sverige efter de nya förutsättningarna med en lägre efterfrågan utan satt bara och väntade på att den skulle återvända. Undertiden som man var tvungen att höja skattetrycket för att den svenska modellen skulle få tillräckligt med resurser nu när det inte längre strömmade in lika mycket pengar i Sverige (och man istället blev tvungen att ta ut en större andel skatt av BNP för att kunna fortsätta ha råd att finansiera samhällsmodellen).

Problemet var bara att det som skedde när efterfrågan sjönk i slutet av 60-talet var att resten av Europa nu var återuppbyggt och numera blivit självförsörjande igen. De europeiska länderna hade nu återfått en egen inhemsk industri och deras tidigare extrema behov av import hade minskat eftersom den typen av produktion nu fanns inom ländernas egna gränser (eller hos närmare grannar än Sverige). Europa stod inte längre i beroendeställning till utländska industrier, som t ex den svenska, utan import/export-balansen hade återgått till ett mer jämlikt och ömsesidigt beroende. Men eftersom Sverige vant sig vid den tidigare bisarrt höga tillväxten som något normalt så upplevdes återgången som en lågkonjunktur här i Sverige, som snart skulle vända igen.

Där befinner vi oss fortfarande. Trots att det nu är mer än 30 år sedan håller vi fortfarande krampaktigt kvar vid den modell som skapades för att tillgodose de extrema förutsättningar som rådde då. En samhällsmodell som är avsedd att maximalt utnyttja en onormalt hög efterfrågan skapad av ett ojämlikt beroende i den internationella handelsbalansen. Men baserat på en idé om att det var den svenska modellen självt som var ansvarig för den extrema tillväxt vi då hade. Att Sverige på något sätt skulle vara helt isolerat och oberoende från skeenden i omvärlden och att den guldålder vi upplevde enbart berodde på de inrikespolitiska beslut som togs här. Att det nya förmögna Sverige helt och hållet var ett resultat av den svenska modellen självt och inte de internationella förutsättningar som gjorde att modellen var gynnsam (och uppstod). Att resten av vår världsdel pumpade in lånade pengar och bistånd i vårt land för fullt när de ville köpa våra produkter hade tydligen inget med saken att göra alls.

Nu ska man visserligen inte vara allt för elak eftersom det är mycket lättare att analysera samhällsvetenskapliga skeenden i efterhand. Sverige hade inget att jämföra med, och självklart fanns det heller ingen anledning att inte förutsätta att den höga nivå på efterfrågan som man haft konstant de senaste 20 åren (sen den moderna industrinationen Sverige tagit form) skulle vara något annat än det normala. Begreppet globalisering skulle t ex inte myntas förän minst 15-20 år senare, trots att det var de positiva effekterna av just detta fenomen Sverige då upplevde. Men eftersom internationell byteshandel aldrig tidigare fyllt lika stor roll för utvecklingen i lokala samhällsekonomier blev det naturliga resultatet när man i Sverige försökte analysera orsakerna till Sveriges extrema tillväxt och snabbt skapade välstånd inte heller var lika medveten om omvärldens roll och påverkan utan helt utgick från de största avvikande nämnarna i den svenska inrikespolitiken. Som därmed tillskrevs ansvaret för den framgångsrika svenska ekonomin. Vilket blev vad som kallades den svenska modellen; d v s den svenska arbetsmarknadsmodellen och avtalsrörelsen. Något som har skapat en bild (framförallt i Sverige) av att den modell som från början uppstod för att dra maximal nytta av en extremt hög exportefterfrågan numera är något utav en helig graal inom samhällsbyggande som helt och hållet skapat den svenska välfärden på egen hand. Bara man inför den svenska modellen kommer resultatet bli det välstånd Sverige upplevde under efterkrigstiden. Uteblir resultatet så har man bara inte tillfört tillräckligt mycket svensk modell och lösningen är att maximera de faktorer som utmärker den svenska modellen ännu mer (vilket är vad socialdemokratin pysslat med sen dess).

Den extrema modell som skapades för att dra nytta av väldigt extrema omständigheter har blivit ett självändamål i sig. Att det som skedde i Sverige och gav upphov till vår snabbt ökade välfärd skulle ha något att göra med samhällsekonomiska omständigheter utanför Sveriges gränser finns liksom inte och socialdemokratin har fått ta äran för Sveriges samhällsekonomiska guldålder och fortfarande lever på de meriterna. Sverige befinner sig fortfarande i ett politiskt chocktillstånd efter att de extremt gynnsamma internationella omständigheter som den svenska modellen skapas det runt sedan länge är borta och hela den svenska inrikespolitiken har sedan dess kretsat runt att konservera den svenska modellen i väntan på att allt ska bli som förut igen. Eftersom den svenska modellen betraktas som en självklar patenterad väg mot framgång så görs heller inga analyser av hur förutsättningarna ändrats och om Sverige måste anpassa sig efter dessa, eftersom man ju redan vet svaret. Den svenska modellen är lösningen på alla problem, om någon har några tvivel så har man bara inte repeterat detta tillräckligt många gånger. Om modellen inte fungerar på grund av nya förutsättningar så är det förutsättningarna som ska ändras. Det är också därför Sverige i modern tid anammat en lite underlig inställning där man anser sig vara oberoende av omvärlden och inte behöva anpassa sig till den (eftersom den officiella förklaringen till Sveriges välstånd går ut på att det helt och hållet skapades av de politiska beslut som fattades inom Sveriges gränser, och att omvärlden inte spelade in på något sätt med sin påverkan, trots att det är deras pengar som byggt det svenska välståndet).

De senaste 10-15 åren har man inom akademiska kretsar (ekonomisk historia) mer och mer börjat uppmärksamma den verklighetsfrånvända synen av den svenska modellen. Men den har sedan länge redan accepterats som något fullständigt självklart i Sverige, särskilt inom den politiska vänstern där den utgör hela den moderna ideologiska grunden. Att påstå att modellen inte är den heliga graal som väldigt många förutsätter (eftersom det är något alla fått lära sig sen barnsben) existerar inte i många människors medvetenade, ens i teorin. Att den svenska arbetsmarknadsmodellen inte längre fyller sin roll och många fall snarare gör mer skada än nytta verkar vara helt otänkbart, trots att det finns nästan hur mycket statistska argument för den åsikten som helst. Sverige håller envist fast vid en politisk modell som inte fyllt någon funktion på väldigt länge och som ofta skiljer sig rätt markant från omvärlden. Men även fast den uppvisar sämre resultat än de modeller som tillämpas i andra industriländer så förutsätter man ändå att den svenska modellen är en perfekt patentlösning och utnämner den dessutom till en slags förebild för resten av världen (trots att många länder klarar sig bättre utan den).

Jösses.. vilken textmassa!

Du har inte lust att sammanfatta på två rader?

Kalla mig naiv, men jag köper hela inlägget. Mest eftersom det bekräftar min ståndpunkt - välgrundad eller ej.

Edit: Inte ens wildhorses verkar kunna replikera!