2007-01-25, 19:49
#1
Avslutade alla kontakter med min äldsta kvinnliga "vän" igår kväll...
Egentligen har jag inga samvetskval överhuvudtaget och om det kommer några moraliska betänkligheter som klagar över detta så är det ingenting som kommer att bekomma mig. Jag vill mest ha allmänna reflektioner över mitt handlande. De som har synpunkter på mitt nick eller den politiska åskådningen jag har får gärna PM´a mig för samtal där alternativt ta det i den politiska delen.
Det började med att jag på allvar började ifrågasätta det här med kvinnliga kompisar och vänner som jag alltmer kommit att tveka på det senaste. Jag är av den uppfattningen att mina relationer med kvinnor skall och bör på sin höjd vara av sexuellt relaterad art alternativt i ett förhållande. Vill jag umgås som vänner med någon har jag fullgoda manliga bekanta som fyller det syftet (dessutom är det lite roligare att umgås med män som vänner, men det är en annan historia...).
Igår talade jag för sista gången med denna kvinnliga bekanta där jag retade henne lite för att hon skulle ut och åka skidor och jag körde lite den där grabbiga melodin som jag är van med med mina manliga bekanta. Hon hade för ett halvår sedan sagt att vi "passade ihop" men det tog jag mer oseriöst eftersom inga andra signaler på att hon skulle varit av den uppfattningen skulle vara verklighet. Mer om det senare...
"Hmmm...jag trodde du var min vän" hade hon sagt som svar på mina skämtsamma retningar. Då surnade jag till rejält emedan det var mer ett resultat av ett tidigare sämre tålamod med henne. Jag svarade uppretat att "vänner accepterar varandra oavsett" och det var också det sista som sades mellan oss. Till saken hör den att jag har utvärderat denna "vänskapen" i sömmarna och den var allt annat än god i mitt tycke:
*Hon ringer aldrig
*Hör heller aldrig av sig på annat sätt (SMS, mail etc...)
*Sviker löften som att hon skulle hälsa på, detta vid upprepade tillfällen
*Frågar själv aldrig hur läget är om vi diskuterar och jag frågar något liknande
Det senaste har det varit jag som ringt hela tiden om jag känt för att prata osv. Det roligaste är emellertid att hon har krävt att jag skulle kommit för att hälsa på eller klagat på annat. Av det tidigare sagda citatet från henne så tydde jag också att det var hon som definierade vänskapen och utgick från sig själv i första hand hela tiden. Något som jag surnade över betänkligt och beslöt mig för att säga upp kontakten med henne. Detta också mycket på grund av att jag är i en position nu med tjejer, då jag börjar lära mig hur de fungerar på många sätt, att jag har råd att göra mig av med dem.
Kommentarer?
MvH
Egentligen har jag inga samvetskval överhuvudtaget och om det kommer några moraliska betänkligheter som klagar över detta så är det ingenting som kommer att bekomma mig. Jag vill mest ha allmänna reflektioner över mitt handlande. De som har synpunkter på mitt nick eller den politiska åskådningen jag har får gärna PM´a mig för samtal där alternativt ta det i den politiska delen.
Det började med att jag på allvar började ifrågasätta det här med kvinnliga kompisar och vänner som jag alltmer kommit att tveka på det senaste. Jag är av den uppfattningen att mina relationer med kvinnor skall och bör på sin höjd vara av sexuellt relaterad art alternativt i ett förhållande. Vill jag umgås som vänner med någon har jag fullgoda manliga bekanta som fyller det syftet (dessutom är det lite roligare att umgås med män som vänner, men det är en annan historia...).
Igår talade jag för sista gången med denna kvinnliga bekanta där jag retade henne lite för att hon skulle ut och åka skidor och jag körde lite den där grabbiga melodin som jag är van med med mina manliga bekanta. Hon hade för ett halvår sedan sagt att vi "passade ihop" men det tog jag mer oseriöst eftersom inga andra signaler på att hon skulle varit av den uppfattningen skulle vara verklighet. Mer om det senare...
"Hmmm...jag trodde du var min vän" hade hon sagt som svar på mina skämtsamma retningar. Då surnade jag till rejält emedan det var mer ett resultat av ett tidigare sämre tålamod med henne. Jag svarade uppretat att "vänner accepterar varandra oavsett" och det var också det sista som sades mellan oss. Till saken hör den att jag har utvärderat denna "vänskapen" i sömmarna och den var allt annat än god i mitt tycke:
*Hon ringer aldrig
*Hör heller aldrig av sig på annat sätt (SMS, mail etc...)
*Sviker löften som att hon skulle hälsa på, detta vid upprepade tillfällen
*Frågar själv aldrig hur läget är om vi diskuterar och jag frågar något liknande
Det senaste har det varit jag som ringt hela tiden om jag känt för att prata osv. Det roligaste är emellertid att hon har krävt att jag skulle kommit för att hälsa på eller klagat på annat. Av det tidigare sagda citatet från henne så tydde jag också att det var hon som definierade vänskapen och utgick från sig själv i första hand hela tiden. Något som jag surnade över betänkligt och beslöt mig för att säga upp kontakten med henne. Detta också mycket på grund av att jag är i en position nu med tjejer, då jag börjar lära mig hur de fungerar på många sätt, att jag har råd att göra mig av med dem.
Kommentarer?
MvH