Även om det i motsats till Dackefejden på 1500-talet inte förekom några regelrätta bondeuppror i Sverige under 1600-talet, förekom dock många enskilda våldsamma konfrontationer mellan allmoge och myndighetspersoner, handlingar som kan sägas balansera på gränsen till uppror, men som av olika anledningar inte följdes upp med vidare organiserat våld mot statsmakten. I vissa fall var det överhetens resoluta och mycket våldsamma reaktion på "bullret" som kvävde presumtiva uppror i sin linda, i andra fall var våldet riktat mer mot enskilda myndighetspersoner och representanter för överheten än statsmakten i sig. Ett sådant fall, mycket intressant men i stort sett helt förbisett i sentida historiska verk, kommer här nedan. Jag har läst flera lite äldre böcker där händelsen omnämns, den främsta källan är "Småländska strövtåg genom fem sekler" (1976), ett samlingsverk av Lars-Olof Larsson, Sven-Olof Olsson, Josef Rydén och Stig Tornehed.
I Västbo härad i Finnveden hade nära 200 gårdar plundrats av danskarna under Kalmarkriget (1611-1613) och erhållit löften om skattebefrielse, enligt böndernas uppfattning. En illa omtyckt fodge, Lars Andersson, skulle enligt bönderna ha tilltvingat sig skatt, trots att kronan hade efterskänkt skatten till de drabbade gårdarna. Han skulle även ha skott sig på andra sätt. Man vände sig till häradshövdingen Olof Hård i Reftele, för att få hjälp. Häradshövdingen skulle ha lovat bönderna att ta itu med anklagelserna på häradstinget, men förhalat ärendet. Böndernas vrede ökade och ökade, för att slutligen utmynna i en våldsam reaktion på tinget i Ölmestad, Reftele socken, i maj 1616.
Allmogen kom i stora skaror till tinget, beväpnade med bössor, yxor och pikar. Endast ett fåtal fick plats inne i tingsladan, där förhandlingarna ägde rum, de övriga trängdes utanför dörren, och runt om huset. När ärendet började avhandlas krävde bönderna högljutt att häradshövdingen skulle uppfylla sitt löfte och rannsaka fogdens förehavanden, om så inte skedde skulle bönderna ta saken i egna händer. Fogden var dock inte närvarande, han befann sig i Stockholm, för att svara i ett helt annat mål vid Svea hovrätt. När allmogen upplystes om detta rann det över helt och hållet för dem, och de vände istället sin vrede mot häradsskrivaren Anders Svensson, som de ansåg var i maskopi med fogden och hade varit delaktig i bedrägerierna.
"Ut med skrivaren, den tjuven, för vi vilja tala med honom!" skrek bönderna utanför tingsladan. Olof Hård försökte förgäves lugna menigheten genom att läsa ett brev från ståthållaren i Jönköping. "Det brevet giver vi tusan djävlar!" blev böndernas svar. De började hugga och slå i väggarna med yxor och spjut och krävde att häradsskrivaren skulle komma ut. Den stackars mannen, uppfylldes av rädsla, och enligt domboken; "Då språng (hoppade) skrivaren in under bordet och satte sig mellan Olof Hårds ben". "Given oss honom ut, eller vi göre annat till saken" ropade bönderna hotfullt. De började bokstavligen riva ner tingsladan, bräda för bräda, "viljande skjuta honom mellan Olof Hårds ben".
"Då lade välborne Olof Hård sina bössor* på bordet och sade: Den som skjuter honom, den skall jag lägga strax bredvid!". Detta lyckades inte lugna stämningen; "Du skjuter icke fler än en och här är ändå flera i livet...vi hava intet att förlora, ty de hava tagit ifrån oss allt, det vi äga!" var det svar han fick.
Nu stormade allmogen in i tingssalen, slet häradsskrivaren med våld från hans plats under bordet och släpade ut honom "och slogo honom ihjäl med huggande och skjutande". Efter dråpet vägrade bönderna att lämna ut liket till de anhöriga. De behandlade det med samma vanheder som missdådares och fredlösas lik och grävde ner kroppen, plundrad och stympad, på galgbacken.
Olof Hårds hotfulla ord att med vapenmakt beskydda skrivaren visade sig inte vara mer än tomma ord. Många ansåg att häradshövdingen agerat alltför släpphänt; prosten i Villstad skrev senare om händelsen: "Olof Hård knep genom fönstret vid den rupturen".
Häradet höll därefter, som Lars-Olof Larsson uttrycker det i boken, "andan i väntan på den oundvikliga vedergällningen. Den kom också, några dagar senare, fortsättning följer i kommande inlägg.
* = Möjligen avses här pistoler, en äldre synonym för pistol var även "bältesbössa".
I Västbo härad i Finnveden hade nära 200 gårdar plundrats av danskarna under Kalmarkriget (1611-1613) och erhållit löften om skattebefrielse, enligt böndernas uppfattning. En illa omtyckt fodge, Lars Andersson, skulle enligt bönderna ha tilltvingat sig skatt, trots att kronan hade efterskänkt skatten till de drabbade gårdarna. Han skulle även ha skott sig på andra sätt. Man vände sig till häradshövdingen Olof Hård i Reftele, för att få hjälp. Häradshövdingen skulle ha lovat bönderna att ta itu med anklagelserna på häradstinget, men förhalat ärendet. Böndernas vrede ökade och ökade, för att slutligen utmynna i en våldsam reaktion på tinget i Ölmestad, Reftele socken, i maj 1616.
Allmogen kom i stora skaror till tinget, beväpnade med bössor, yxor och pikar. Endast ett fåtal fick plats inne i tingsladan, där förhandlingarna ägde rum, de övriga trängdes utanför dörren, och runt om huset. När ärendet började avhandlas krävde bönderna högljutt att häradshövdingen skulle uppfylla sitt löfte och rannsaka fogdens förehavanden, om så inte skedde skulle bönderna ta saken i egna händer. Fogden var dock inte närvarande, han befann sig i Stockholm, för att svara i ett helt annat mål vid Svea hovrätt. När allmogen upplystes om detta rann det över helt och hållet för dem, och de vände istället sin vrede mot häradsskrivaren Anders Svensson, som de ansåg var i maskopi med fogden och hade varit delaktig i bedrägerierna.
"Ut med skrivaren, den tjuven, för vi vilja tala med honom!" skrek bönderna utanför tingsladan. Olof Hård försökte förgäves lugna menigheten genom att läsa ett brev från ståthållaren i Jönköping. "Det brevet giver vi tusan djävlar!" blev böndernas svar. De började hugga och slå i väggarna med yxor och spjut och krävde att häradsskrivaren skulle komma ut. Den stackars mannen, uppfylldes av rädsla, och enligt domboken; "Då språng (hoppade) skrivaren in under bordet och satte sig mellan Olof Hårds ben". "Given oss honom ut, eller vi göre annat till saken" ropade bönderna hotfullt. De började bokstavligen riva ner tingsladan, bräda för bräda, "viljande skjuta honom mellan Olof Hårds ben".
"Då lade välborne Olof Hård sina bössor* på bordet och sade: Den som skjuter honom, den skall jag lägga strax bredvid!". Detta lyckades inte lugna stämningen; "Du skjuter icke fler än en och här är ändå flera i livet...vi hava intet att förlora, ty de hava tagit ifrån oss allt, det vi äga!" var det svar han fick.
Nu stormade allmogen in i tingssalen, slet häradsskrivaren med våld från hans plats under bordet och släpade ut honom "och slogo honom ihjäl med huggande och skjutande". Efter dråpet vägrade bönderna att lämna ut liket till de anhöriga. De behandlade det med samma vanheder som missdådares och fredlösas lik och grävde ner kroppen, plundrad och stympad, på galgbacken.
Olof Hårds hotfulla ord att med vapenmakt beskydda skrivaren visade sig inte vara mer än tomma ord. Många ansåg att häradshövdingen agerat alltför släpphänt; prosten i Villstad skrev senare om händelsen: "Olof Hård knep genom fönstret vid den rupturen".
Häradet höll därefter, som Lars-Olof Larsson uttrycker det i boken, "andan i väntan på den oundvikliga vedergällningen. Den kom också, några dagar senare, fortsättning följer i kommande inlägg.
* = Möjligen avses här pistoler, en äldre synonym för pistol var även "bältesbössa".
__________________
Senast redigerad av Venicones 2024-04-02 kl. 16:58.
Senast redigerad av Venicones 2024-04-02 kl. 16:58.