Bondeupproret

Även om det i motsats till Dackefejden på 1500-talet inte förekom några regelrätta bondeuppror i Sverige under 1600-talet, förekom dock många enskilda våldsamma konfrontationer mellan allmoge och myndighetspersoner, handlingar som kan sägas balansera på gränsen till uppror, men som av olika anledningar inte följdes upp med vidare organiserat våld mot statsmakten. I vissa fall var det överhetens resoluta och mycket våldsamma reaktion på "bullret" som kvävde presumtiva uppror i sin linda, i andra fall var våldet riktat mer mot enskilda myndighetspersoner och representanter för överheten än statsmakten i sig. Ett sådant fall, mycket intressant men i stort sett helt förbisett i sentida historiska verk, kommer här nedan. Jag har läst flera lite äldre böcker där händelsen omnämns, den främsta källan är "Småländska strövtåg genom fem sekler" (1976), ett samlingsverk av Lars-Olof Larsson, Sven-Olof Olsson, Josef Rydén och Stig Tornehed.

I Västbo härad i Finnveden hade nära 200 gårdar plundrats av danskarna under Kalmarkriget (1611-1613) och erhållit löften om skattebefrielse, enligt böndernas uppfattning. En illa omtyckt fodge, Lars Andersson, skulle enligt bönderna ha tilltvingat sig skatt, trots att kronan hade efterskänkt skatten till de drabbade gårdarna. Han skulle även ha skott sig på andra sätt. Man vände sig till häradshövdingen Olof Hård i Reftele, för att få hjälp. Häradshövdingen skulle ha lovat bönderna att ta itu med anklagelserna på häradstinget, men förhalat ärendet. Böndernas vrede ökade och ökade, för att slutligen utmynna i en våldsam reaktion på tinget i Ölmestad, Reftele socken, i maj 1616.

Allmogen kom i stora skaror till tinget, beväpnade med bössor, yxor och pikar. Endast ett fåtal fick plats inne i tingsladan, där förhandlingarna ägde rum, de övriga trängdes utanför dörren, och runt om huset. När ärendet började avhandlas krävde bönderna högljutt att häradshövdingen skulle uppfylla sitt löfte och rannsaka fogdens förehavanden, om så inte skedde skulle bönderna ta saken i egna händer. Fogden var dock inte närvarande, han befann sig i Stockholm, för att svara i ett helt annat mål vid Svea hovrätt. När allmogen upplystes om detta rann det över helt och hållet för dem, och de vände istället sin vrede mot häradsskrivaren Anders Svensson, som de ansåg var i maskopi med fogden och hade varit delaktig i bedrägerierna.

"Ut med skrivaren, den tjuven, för vi vilja tala med honom!" skrek bönderna utanför tingsladan. Olof Hård försökte förgäves lugna menigheten genom att läsa ett brev från ståthållaren i Jönköping. "Det brevet giver vi tusan djävlar!" blev böndernas svar. De började hugga och slå i väggarna med yxor och spjut och krävde att häradsskrivaren skulle komma ut. Den stackars mannen, uppfylldes av rädsla, och enligt domboken; "Då språng (hoppade) skrivaren in under bordet och satte sig mellan Olof Hårds ben". "Given oss honom ut, eller vi göre annat till saken" ropade bönderna hotfullt. De började bokstavligen riva ner tingsladan, bräda för bräda, "viljande skjuta honom mellan Olof Hårds ben".

"Då lade välborne Olof Hård sina bössor* på bordet och sade: Den som skjuter honom, den skall jag lägga strax bredvid!". Detta lyckades inte lugna stämningen; "Du skjuter icke fler än en och här är ändå flera i livet...vi hava intet att förlora, ty de hava tagit ifrån oss allt, det vi äga!" var det svar han fick.

Nu stormade allmogen in i tingssalen, slet häradsskrivaren med våld från hans plats under bordet och släpade ut honom "och slogo honom ihjäl med huggande och skjutande". Efter dråpet vägrade bönderna att lämna ut liket till de anhöriga. De behandlade det med samma vanheder som missdådares och fredlösas lik och grävde ner kroppen, plundrad och stympad, på galgbacken.

Olof Hårds hotfulla ord att med vapenmakt beskydda skrivaren visade sig inte vara mer än tomma ord. Många ansåg att häradshövdingen agerat alltför släpphänt; prosten i Villstad skrev senare om händelsen: "Olof Hård knep genom fönstret vid den rupturen".

Häradet höll därefter, som Lars-Olof Larsson uttrycker det i boken, "andan i väntan på den oundvikliga vedergällningen. Den kom också, några dagar senare, fortsättning följer i kommande inlägg.

* = Möjligen avses här pistoler, en äldre synonym för pistol var även "bältesbössa".

Några dagar efter bullret i Ölmestad kom ståthållaren i Jönköping, Nils Stiernsköld, åtföljd av en ansenlig truppstyrka, och inkvarterades i Villstad. I prästgården förhördes flera av de misstänkta, varefter de greps och fördes till Jönköping. Många av de övriga hade dock redan "gått på skogen", och höll sig undan centralmaktens knektar på det klassiska sätt som brottslingar och missdådare gjort sedan urminnes tider, genom att söka skogens skydd.

Nästa akt i dramat utspelade sig i Jönköping kring nyåret 1617. Kung Gustav II Adolf infann sig personligen. Om man betänker att Dackefejden bara låg drygt 70 år tillbaka i tiden, och att Gustav II Adolf var son till Karl IX, som i sin tur var son till Gustav Vasa, som vredgat skällt på smålänningar i hela sitt liv, framstår centralmaktens resoluta agerande som tämligen befogat ur kronans synvinkel.

Vid den följande rättegången dömdes flera av de som ansågs mest ansvariga för "bullret" till döden och avrättades omedelbart därefter. Många av de övriga bönderna dömdes till dryga böter och frisläpptes efter att först ha undertecknat ett dokument där de lovade och försäkrade att vara kronans "trogne, hörsamme, lydige och rättrådige undersåtar". De som "gått på skogen" dömdes biltoga (fredlösa), men benådades sedermera mot dryga böter. Slutligen ådömdes allt manfolk i Västbo härad till ett kollektivt bötesstraff.

En god anledning till varför man inte deserterade en masse handlad eju om att man helst tog ut manskap från samma bygd, från samma by om det gick.
På det sättet så skulle ju alla känna varandra och alla skulle förstå att så som man betedde sig skulle man bli ihågkommen därhemma.
Om man alltså valde att fly hellre än illa fäkta, så kunde man känna sig rätt så säkert på att de övriga kamraterna skulle berätta om det för folket hemmavid. Alla skulle alltså veta att man hade flytt, att man hade varit feg.

Det är ju en motivationsfaktor om något.

Man satte alltså sällan ihopa förband eller enheter med för varandra okända soldater.


När det däremot hände, att man rymde, så hade det oftast om behoven därhemma vid att göra. Särskilt skörden var viktig för bondebefolkningen, och det var något de flesta befäl var fult medvetna om också.

År 1624 fanns det långtgående planer på ett uppror i Mörebygden i sydöstra Småland. Upprorsmakarna var dock inte bönder i det här fallet utan knektar, något som hade kunnat innebära en synnerligen obehaglig utveckling för överheten, om de inte hade lyckats krossa upprorsgnistan i sin linda.

Vid den här tiden jäste missnöjet bland krigsfolket i Kalmartrakten. Många ur allmogen hade tvångsutskrivits till knektar, och det ryktades att de snart skulle skeppas österut över havet för att förstärka armén som krigade i Livland. De hade redan sett kamrater och bekanta hemifrån skeppas iväg, det faktum att få av dem kom tillbaka kan knappast ha bidragit till att öka munterheten hos det tvångsutskrivna krigsfolket, ej heller det faktum att utbetalningen av deras utlovade sold börjat sacka efter.

Upprorets flamma tändes i två kompanier i skotten Patrick Ruthvens (av sin samtid skämtsamt kallad Rothwein, vilket anspelade på hans omåttliga alkoholkonsumtion) regemente. En knekt vid namn Jon Stinn (kallas även Jödde Stim i vissa källor) ledde sammansvärjningen. De båda kompaniernas kaptener, Bengt Björn och Claude de Laval, var illa omtyckta och man planerade att likvidera dessa, liksom Ruthven. I påskveckan samlades ett antal av de sammansvurna i den lilla byn Köl i Madesjö socken, där de skulle planera sitt nästa drag i detalj. Oturligt nog för upprorsmännen hade ryktet om deras förehavanden spridit sig till hövitsmannen Sven Håkansson, som med en styrka kungatroget krigsfolk överraskade Stinns anhängare i Köl.

En kort, men intensiv strid utbröt. Jon Stinns män avlossade sina musköter och sårade en knekt från Örsjö vid namn Truls, som fick ena armen genomskjuten, och dödade korpralen Carl i Resebo. Endast två av upprorsmännen lyckades fly från platsen, och de sökte skydd i en bondgård i Harstenslycke några kilometer därifrån. Sven Håkansson och hans folk var dem dock hack i häl och spårade snabbt männen till bondgården. De uppmanades att sträcka vapen och komma ut, men vägrade och barrikaderade sig i huset och gjorde sig beredda för en sista desperat strid. Då gav Håkansson sina män order att tända eld på huset, vilket också skedde, och upprorsmännen innebrändes.

Till sin hjälp hade Håkansson den nytillträdde länsmannen i Madesjö, Sven Ingemundsson, som belönades med skattefrihet så länge han innehade sitt ämbete som länsman. Han blev dock senare dömd att frånträda sitt förtroendeuppdrag som länsman efter att han tagit mutor, och tvingades dessutom lämna sin gård.

Trots att upproret mer eller mindre slagits ner innan det hunnit börja väckte ryktena om oro i Kalmarbygden stor uppståndelse i Stockholm, inte minst med tanke på att Dackefejden också hade brutit ut i just södra Möre härad, och området alltså var en välkänd oroshärd. Gustav II Adolf talade i brev och befallningar om "ett skälmskt parti" som "rotat sig samman och uppväckt ett stort tumult och buller". Biskop Jonas Rhotovius i Kalmar omnämnde till och med Jon Stinn som "Dackes frändekarl".

Jon Stinn tycktes till en början ha undkommit, då han inte närvarit vid mötet i Köl då han blivit försenad på vägen dit. Han greps dock snart och sändes, tillsammans med några andra misstänkta, till Stockholm för att rannsakas vid Svea Hovrätt. Han dömdes till döden, och avrättades tillsammans med Jon Månsson, en av hans närmsta män, genom rådbråkning. En tredje man, Nils Göthe från Floahult, dömdes också till döden för att ha burit budkavle med anbefallning om uppresning till Algutsboda socken. Han benådades dock men deporterades till Ingermanland, "Sveriges Sibirien". Ytterligare avrättningar genomfördes i Småland, bland annat på galgbacken vid Törnebäcks bro, där tre män miste livet efter inblandning i upprorsplanerna. Några av de som gripits efter tumultet i Köl lyckades dock rymma ur fångenskapen på Kalmar slott, och tog sin tillflykt till skogarna i Södra Möre där de överföll och plundrade vägfarande. Ett par av skogsmännen ska dock senare ha tillfångatagits och avrättats.

Den "Stora Daldansen" eller Dalupproret 1743 var det sista stora bondeupproret i Sverige. Bönder från Dalarna tågade ned till Stockholm men upproret blev nedslaget av myndigheterna som dödade många av bönderna.

Andra stora bondeuppror i Sverige var Engelbrekt Engelbrektssons uppror 1434-1436 mot Erik av Pommern (Engelbrektsupproret) och Nils Dackes uppror mot Gustav Vasa 1542-1543 (Dackefejden). Det största bondeupproret i Finland var "Klubbekriget" 1596-1597 då en stor del av Finlands civilbefolkning massakrerades av det svenska styret.

Men under 1600-talet var Sveriges s.k. Stormaktstid (cirka 100 år) och inga stora bondeuppror skedde under den tiden. I Skåne förde dock "Snapphanar" från den danska civilbefolkningen ett blodigt gerillakrig mot det svenska styret på 1600-talet.