Möjlig kärlek med ett litet barn inblandat.

Haha ja. Det är tokigt. Just nu är jag så speedad så jag knappt kan skriva, då jag har problem med både kalla händer och att hålla dem på rätt position. Jag kom just hem från stan, med en tjej, som jag har känt ganska länge faktiskt. Nästan ett år snart nu tror jag.

Hursomhelst. Det började med att jag träffade henne på en fest, för jättelängessen. Jag satt och pratade med henne ganska mycket, och började tro att jag hade något på G här, tills hon börjar prata om sin stora kärlek i livet. Detta sänkte såklart mina chanser, men inte mitt hopp. Nåja. Några, kanske månader, senare, addar hon mig på msn, och börjar skriva. Jag försöker sneaka in mig, och ger henne troligtvis alldeles för mycket komplimanger, men hon verkar inte misstycka. Hursomhelst så är hon ihop med sin stora kärlek i livet, och jag är faktiskt inte en sådan som vill komma in och förstöra någons liv sådär bara för att få lite lycka i mitt eget.

För att hoppa över lite skräphistoria så blir det struligt mellan henne och hennes kille, och till slut gör dom slut, inte på grund av mig, som tur är, och vi möts en festkväll och börjar såklart strula.. Hon var dessutom nykter. Fast jag var väl inte så full heller. Ingen sak jag ångrar direkt. Ett tag går, vi fortsätter prata med varandra, men helt plötsligt föder hon ett barn! Något som faktiskt nästan samtliga har missat (även jag, eller jag förnekade det åtminstone), och även fast det inte är mitt krånglar det såklart till saker.

Nuuuu möter jag henne igen för första gången på länge, på stan. Vi går och pratar en hel dag. Dessutom pratar vi med varann på telefon, och msn, nästan dagligen. Jag känner mig verkligen kär igen, trots att jag blivit rejält bränd av att ha förhållanden för inte alls längessen, där min partner hade stora problem att komma över förhållandet. Jag försökte såklart trösta, men hade mindre effekt, men det spelar mindre roll nu.

Nu är jag lite osäker.. För det första så vet jag inte riktigt vart hon står. Hon skrattar åt mina kassa skämt, och vi har faktiskt riktigt roligt tillsammans! Vi pratar med varann om allt, verkligen allt. Egentligen vill jag hellre ha henne som vän, eftersom vi faktiskt är så jäkligt goda vänner att jag inte skulle klara mig utan henne. Hon är redan nu som min andra hälft, faktiskt. Men nu kommer ju problemet, hennes barn. Barnet är inte mitt, så det är inget på det sättet. Men.. Hur ska jag göra? Anta att hon gillar mig, tillräckligt för att ha ett förhållande (farligt antagande, jag vet!), men jag är otroligt skraj, för att ta hand om ett barn, som inte ens är mitt! Jag är inte speciellt van vid barn. Definitivt inte spädbarn. Jag vet inte alls riktigt hur jag ska hantera situationen.. Hur hade ni gjort i mitt läge? Anta dessutom att ni har fått för er att ni har massor av känslor för tjejen i fråga. (Det kanske bara är inbillning. ^^)

Jaja. Den som orkar läsa igenom får gärna lägga ett svar.

Ta upp det lite på "skoj", hela grejen. Säg att du alltid tänkt på om det skulle fungera mellan er i ett seriöst förhållande, men få det inte till en fråga utan ett diskussionsämne! Annars så tycker jag du borde tänka efter om du ekonomiskt och åldersmässigt är redo att agera fadersfigur (tror jag?) för ett barn.

Jag är imponerad av förslaget! Det var ju faktiskt riktigt smart. Till resten av frågorna så måste jag nog egentligen svara nej.. Jag är fortfarande en äkta ungkarl, och har inte haft en tanke på att förändra det. Troligtvis är jag inte alls mogen för att agera förebild, för ett barn, och eftersom jag fortfarande går i skolan passar jag inte heller ekonomiskt sett. :\

Efter att ha skrivit detta så känner jag hur fel det känns. Det skulle faktiskt inte funka. Jag är inte mogen att bli far, alls. Samtidigt vet jag hur mycket jag gillar tjejen i fråga, och jag vill verkligen, ha ett seriöst förhållande med henne.

Vad tror ni, känner jag såhär bara för att jag inte kan få vad jag vill ha, eller är det verkligen något att satsa på? Det här är ju liksom mitt andra seriösa förhållande, och om jag nu ska bli "far" bör jag hålla ihop med henne resten av livet. Jag vet inte om jag är redo att ta, ett sådant beslut, i det här skeendet av mitt liv, men samtidigt vill jag ju.

Om det är som du säger, att du inte är mogen att ta hand om ett barn, så tror jag ett förhållande mellan er två skulle bli mycket svårt att genomföra. Ett spädbarn kräver oerhört mycket tid och om inte du kan vara en del av det, med allt vad uppoffringar och sömlösa nätter heter, så tror jag barnet bara kommer emellan er - barnet ett orosmoment för dig och du ett orosmoment för henne. Ingen av er skulle kunna spendera den tid ni vill med den ni vill (du med henne och hon med barnet).

Behåll vänskapen med henne och hjälp henne med ungen och vad hon nu kan behöva hjälp med som nybliven mamma. Om du fortfarande känner likadant om en vecka eller sex månader så borde du kanske fundera på att faktiskt satsa allt på henne och hennes nya familj.

Det är mina två cent.