Bitter över mors situation och vad göra?

Var ska jag börja? Jag håller mig kort.
Mamma gick in i väggen som det kallas för ett tag sen, säg 10 månader sen. Hon har jobbat halvtid och deltid och trekvartochenfjärdedelstid och allt möjligt. Hon har varit sjukskriven helt i någon månad och hon äter antidepressiva piller men ingenting hjälper. Är det såhär psykvården gör? Sjukskriver och skriver ut? Vad kan jag som anhörig göra för att hjälpa till? Till viss del beror situationen på hur vi har det här hemma men den gör vi alla (mammas sambo och vi tre syskon) vårt bästa för att avhjälpa, men om problemet finns hemma så blir väl inget bättre av att hon blir totalsjukskriven? Jag har försökt ordinera lite motion eller dylikt men hur fan ska det gå till när hon inte vill gå upp ur soffan?
Jag är smått bitter över det här, var början man egentligen?

Känner igen situationen. De bästa verktygen vid ett sådant läge är tålamod och lyhördhet. Min mamma har varit sjukskriven i 5 år, och jag började efter 2 år med oro att försöka plantera in hobbies som kunde sysselsätta henne. Tex stickning, göra fotoalbum mm. Något som inte kräver fysisk eller mental ansträngning.
Sådana saker som utbrändhet tar lång tid. Oavsett att många anser att det är en "modesjukdom". Innan den sjuke själv kan identifiera sg med sitt läge är det bara att ha tålamod. Men det känns jävligt svårt många gånger.
Hoppas det blir bättre!

Hur pass många hamnar i sådana här "situationer"?

Leta reda på en intresseorganisation, typ RSMH
http://www.rsmh.se/

Jag såg era svar först nu. Tack så mycket!
Det är bättre nu, men det svänger ju tyvärr. Jag kör på tålamod och lyhördhetstipset. Tack igen.

Skicka henne till en privat psykolog som jobbar med kognitiv beteendeterapi om hon lider av ångest och panikångestattacker. Landstingets psykologer vet inte vad dom pratar om utan längtar bara tills fredagen då dom får knalla hem, plus att dom är extremt okvalicificerade. Vet flera som fått hjälp ovan nämnda väg!

Det är verkligen dumt att bara ge ut mediciner utan någon slags samtalsterapi.

Du säger att utbrändheten beror på situationen hemma, hur är situationen hemma då?

Jo, i såna här lägen är det nog bara att vänta ut. Sjukskrivningen i sig är själva medicinen. Hon behöver vila och avlastning. Hade man kommit in tidigare hade man kanske kunna jobbat förebyggande.

Tyvärr är detta inte alltför ovanlig för kvinnor i dagens samhälle. Som får ta en stor del av bördan. Sköta både hem och arbete och barn. Inte konstigt att dom inte orkar längre. Nånstans måste man ju sätta stopp. Det har hon gjort nu. Man får nog räkna med år i sådan här lägen. Rehablilitering är kanske för tidigt på det här stadiet. Men man behöver kanske utreda henne nogrannare för att hitta fram till de bästa åtgärderna.

Uttalanden som detta är något förenklade skulle jag vilja säga. Att dra alla över en kam på detta viset gagnar ingen och visar även på ett förakt för allt engagemang som de anställda ändå visar. Att grunda en dylik utsaga på egna bittra erfarenheter är minst sagt förenklat och grovt.

Även privatanställda lär väl för övrigt längta till fredagen. Vad skulle det vara för skillnad att ha en privat som en landstingsanställning kan man ju fråga sig?

Om hon inte vill gå upp ur soffan så måste det finnas en rimlig anledning. Om allting blir "jobbigt" (så som man upplever det när man är utbränd) så brukar det finnas tankeknutar som måste lösas upp. Samtal och terapi/KBT brukar vara effektivt. Att sjukskrivning och "vila" i sig självt skulle hjälpa finns det inga belägg för vad jag vet. En kollega som är psykiater säger att det är befogat med en "uppladdning" på 3-4 veckor efter en överansträngning, därefter blir man bara segare med tiden.

Om din mamma har en anställning så finns risken att hon "fastnat" i sin anställning som sjukskriven; hon kan inte återgå till ordinarie arbete pga sjukdom. Kanske behöver hon omorientering i yrkeslivet? Kanske är hon bara utbränd i förhållande till sitt gamla jobb som hon är astrött på?

Vet ju iofs inga detaljer om din mamma, bara spekulerar utifrån vad jag vet om sjukdomen generellt.

Bara en kommentar till oanstående: det låter som du ger uttryck för någon slags retorik som mer handlar om teorier och förklaringar, utifrån en viss psykoterapiideologi. Vill bara säga att dylika utsagor sällan har några kopplingar till empiri eller 'verkligheten'. De ska betraktas som en slags 'reklam' för ett visst sätt att se på problem.

För övrigt kan sägas att när det gäller KBT generellt sett så vilar metoden på ganska lös sand (det gäller för övrigt nästan alla psykoterapiläror) och är grundad på en serie obevisbara postulat eller axiom. Sen brukar visserligen somliga hävda att det finns viss empiri som stödjer metoden, men även den är väldigt tveksam, för ingen kan riktigt förklara vare sig hur kbt skulle verka eller varför folk som inte får kbt även blir bra. Det är fortfarande oförklarade mysterier som kräver ett par generationers forskning.

Så se upp med dylika 'reklamutsagor'! För folk kan även bli 'bra' genom att läsa Sartre, prata med en vän eller gå på en gudstjänst. Det ena är tyvärr inte särskilt mycket bättre än det andra.

Dra med henne ut på promenader.

Säg åt kärringen att sluta simulera och gå till jobbet istället. Jävla trams. "gå in i väggen". fyfan vilket trams. Hon tycker tydligen om att sitta hemma på dagarna och kolla på tv och känna efter hur hon mår och låta oss andra betala för hennes fritidsnöje. Du ska i allafall inte uppmuntra henne att ligga hemma och knapra piller och tycka synd om sig själv.