Lögner. [På vilken nivå är det acceptabelt att ljuga?]

Hejsan, jag är väldigt intresserad av hur nu ser på lögner. Då menar jag alltså på vilken nivå det är acceptapelt att ljuga. Och även om det är okej med såkallade "Vita lögner".

Flyttas från 'Konspirationer' ---> 'Relationer och samlag'

Mvh,

/Mod

Off topic: Jag tyckte att det där var roligt.

On topic: Det är inget fel med att undanhålla information, och lite vita lögner är ett krav för att mina förhållanden skall fungera.

KONSPIRATIONER??!!?!?!?!? lever inte kvinnor på våran värld eller?

På vilken nivå?

Tja det beror helt på situationen, men vita lögner ser jag som ok då och då. Men i längden så kan man ju inte bygga en relation på för mycket lögner.

Rätt ofta så kommer sanningen fram. Rätt ofta blir det en större grej då. Vilket kan skapa en mindre god stämning där man inte utgår från att den andre säger sanningen och blir lite misstänksam, eller bara inte köper vad den andre säger rakt av. Det finns nog en gräns för hur mycket lögner som man kan få köra.. Individuell gräns förvisso, men generellt så tror jag alltså att det blir ett problem ganska snabbt om lögnerna handlar om något känsligt. Undvik.

Precis vad jag tänkte säga!

Det finns inte heller någon sanningsplikt hos polis eller domstol, när man är misstänkt för brott.

Poliser har rätt att ljuga i verksamheten - man har rätt att ljuga om sin identitet, dvs man flaggar inte upp att man är polis. poliser har uppträtt som renhållningsarbetare vid spaning & inför tillslag, man har sanningslöst pressat killen i Gävle (vars stadiga/fru blev mördad) & påstått att han gjort det (vi vet att det är Du) & att han måste erkänna. Det var inte straffbart. Motsvarande har skett i USA och det anses &så där vara OK. Poliser uppträder som köpare fastän de inte är köpare.

Bögar förnekar sin homosexualitet - ofta tills de flyttar hemifrån & tjänar pengar. En del lever dubbelliv, bögar bland bögkompisarna & förnekad homosex på arbetsplatsen. Sverker Åström förnekade till han blev pensionär.

Hur många av Er skulle våga KOMMA UUT (för att använda bögarnas eget vokabulär) i t ex 8:e klass. Jag är homosexuell. Tjejer är äckliga - tacka vet jag grabbar & Staken-I-Baken.

Om man ställer sig frågan:

-Vem gagnar lögnen?

Då vet man ganska enkelt om det är rätt eller fel.
Grundregeln är att om den gagnar berättare så är det fel och om den gagnar den som får den berättad för sig så är det i regel rätt.

Jag är inne lite på samma linje som Bonzo; småsaker som ingen minns svaret på tre dagar senare eller ens letar efter ett ärligt svar på kan vara ok (vem har svarat 100% ärligt alla gånger på "Älskling, ser jag fet ut i den här tröjan"?). Men det ska vara undantag, som regel är ärlighet en sak som är grundläggande för förtroende, oavsett om det är i ett kärleks- eller vänskaps- eller professionellt förhållande.!

Jag kan tycka att det är okej att ljuga när sanningen är harmlös men svår att rättfärdiga.

T ex om min partner går ut, hamnar i en bar och kanske småflirtar med någon kille på skoj. Om det nu stannar där så blir jag ju bara misstänksam och grinig om hon kommer hem och skrävlar om hur många drinkar han bjöd på och hur mycket han drägglade över henne. Så varför berätta det? Det är en kul grej för henne som är rätt harmlös men jag kommer förmodligen inte tycka att det låter lika kul.

Jag gör ju samma sak och det är ju inte så att jag kommer hem och börjar dra upp det hela med "Åh jävlar du skulle ha sett, värsta puman!" om någon man har småflirtat med innan man lullade hemåt.

Att inte berätta allt som finns att berätta är för mig samma sak som att ljuga om uppsåtet är att undanhålla viss information. Men som sagt, ibland tycker jag det kan vara okej om det är bagateller som kommer missuppfattas och orsaka fler sura miner än vad "brottet" motsvarar.

Ett annat exempel kan ju vara om hon frågar mig hur kär jag har varit i exflickvänner, om jag älskade dem lika mycket som henne nu. Jag vet ju vilket svar hon är ute efter. Är det verkligen konstruktivt att börja rocka loss och berätta hur jekla kär och galen man var i någon annan i det läget?

Det beror ju helt på hur du ser dina förhållanden. Om du mest ser det som något fysiskt så ljug på då. Själv kräver jag mer, och om jag ser en anledning att ljuga för någon så är dom helt enkelt inte en människa i min närhet. Alla människor jag har någon slags relation med skulle jag aldrig ljuga för, och förväntar ej heller lögner tillbaka. Vad är poängen med en relation om man inte kan lita på varandra? Räcker det inte med att det inte finns några andra man kan lita på utan man måste även ljuga inför sina nära och kära?