2007-03-29, 21:08
#1
Mängd: 50mg, nasalt.
Tidigare erfarenheter: Svamp och cannabis, samt 30mg N-Ethyl-2C-B nasalt.
Längd: 180cm.
Vikt: 70kg
Bakgrund och förberedelse
En natt fick jag och min kompis A den briljanta idén att i hemlighet snorta 50mg N-Ethyl-2C-B var under ett stort LAN vi båda var besökare på. LANet hölls över helgen i en gammal fabrikslokal ganska centralt i stan där alla sextiotalet deltagare, inklusive jag och min kompis, hade spenderat föregående natt och även ämnade tillbringa kommande natt i. Vi gick in på toaletten, gjorde upp ett par linjer och snortade pulvret med hjälp av en rullad 20-lapp.
Uppskjutningen
När vi upptäcker hur hårt drogen slår så far vi ganska panikartat ut ur lokalen ut i nattens svala luft och satte oss utanför fabrikslokalen på en bänk. Det tok-rann ur våra ögon och näsor, vilket fick det att se ut som att vi satt och bölade. Vi häver i oss stora mängder dryck för att lindra svedan i näsan. Snart börjar de visuella effekterna ta fart - asfalten börjar bölja, flyta runt och snurra. Just då kommer den nyktre polaren B ut från lanet för att röka, och givetvis går han bort till oss och sätter sig ner för att snacka.
I början går det bra att småprata lite - jag låter min trippkamrat, polare A, sköta snacket men sen blir det alltmer dimmigt för både mig och min trippkamrat. Polare A ursäktar sitt snorande med att han är förkyld. Nu blir allt rejält dimmigt. Jag hör polare B fråga "Du är inte helt nykter va?" till polare A. Vad som händer härnäst minns jag inte, men i nästa sekund så har vi, väldigt överraskad över de plötsliga effekterna, flytt genom ett hål i staketet som omgav fabrikslokalen och är på väg bort från den, in i ett bostadsområde. Att springa över vägen känns väldigt underligt eftersom asfalten fjädrar mina fotsteg. På mitten av vägen hade vinterisen sedan tidigare brutit upp långa sprickor i asfalten. När vi nu kollar på sprickorna så ser vi hur de ringlar sig längs vägen som ormar, och hela vägen ser ut att krackelera totalt rakt framför våra trippade ögon.
Trippen börjar
3-5 minuter:
Efter att vi kommit en bit stannar vi vid en tegelvägg, upplyst av strålkastare. Jag stannar till och ser fascinerat på tegelväggen. Hela tegelväggen blir ett upproriskt hav av tegelstenar som glödde och pulserade. Det ser ut som att flytande färg rinner ned för hela fasaden. Ljusa, vackra mönster uppenbarar sig på asfalten nedanför tegelväggen och jag blir helt förstummad av alla visuella effekter, som utan tvekan var det mest visuella jag någonsin varit med om. Det rinner fortfarande ur ögonen och värker i halsen men det stör mig inte längre.
Polare A har dock inte alls en lika positiv upplevelse här. Han är lika påverkad av jag, men istället för vackra mönster ser han hur hela asfalten kryllar av likmaskar. Han ser också likmaskar kräla sig ut ur springorna på tegelfasaden. Dessutom mår han riktigt dåligt, han säger sig ha svårt att andas och gör flera ansatser till att spy, men lyckas inte riktigt. Jag ser hur paniken börjar växa i hans ögon och då börjar även jag få lite dåliga vibbar.
10 minuter:
Jag drabbas lite av ångest men försöker intala mig själv om att mitt nyktra jag ändå är en ganska vettig människa som vet vad han stoppar i sig, och att jag därför inte bör oroa mig. Det hjälper lite, men min kompis börjar nu må riktigt dåligt. Det märks på hans beteende att hans övermedvetna är någon helt annanstans och att det nu är det undermedvetna som sitter vid spakarna. Jag börjar bli orolig över hans obehag och försöker komma på vad jag ska göra. Jag försöker avleda hans tankar på annat genom att fråga vad han ser och visa honom alla coola hallucinationer jag har, och även om han distraheras några sekunder så tröttnar han till slut, svamlar att han måste tillbaka till LANet. Han börjar gå i raska, lite smått vingliga, steg tillbaka till LANet, och stannar inte när jag ropar efter honom att göra det.
På allvar börjar jag nu ifrågasätta om det verkligen var så bra gjort att snorta N-Ethyl-2C-B den här natten, men jag hade hört att N-Ethyl-2C-B skulle vara mycket mer visuell och mycket mindre mindfuck än andra psykadeliska preparat så jag trodde det skulle gå bra att ta lite. Visst var det nog inte så mycket mindfuck som det hade varit om vi tagit syra eller så, men det var ju uppenbarligen en hel del. Efter att ha insett att det vore katastrof om han gick tillbaka till LANet springer jag ikapp honom och tar tag i honom och lyckas genom ett under övertala honom om att vänta en liten stund med det.
20 minuter:
Jag sätter mig ned mot tegelväggen medan han försöker spotta ut den äckliga kemiska smaken han får i munnen. Hans syner har inte lagt sig och när han återigen börjar insistera på att gå tillbaka till lanet så leder jag iväg honom i motsatt riktning, bort från lanbyggnaden. Han frågar om det verkligen är rätt väg och jag svarar "visst är det det", ett svar han verkar nöja sig med. När vi svängt runt hörnet på tegelbyggnaden och kommit en bit på gatan stannar han dock till och konstaterar att det här inte alls är rätt väg. Vi stannar till och jag försöker komma på nästa steg. Han verkar aningen lugnare och nyktrare nu när han vant sig vid effekterna men har definitivt ingen trevlig upplevelse. Han säger att allt är "helt åt helvete" och berättar vad han ser (han ser fortfarande likmaskar överallt). Vi kommer, efter en lång stunds överväganden, överens om att det nog är bäst att vi beger oss så långt bort från andra människor som möjligt.
Den eviga gatan
30 minuter:
Vi bestämmer oss för att fortsätta längs den långa, folktomma gatan vi börjat gå på. Synfältet har blivit "konvext" och hela världen böljar harmoniskt. Ibland tittar vi upp mot himlen bara för att få en liten paus, men även där tycker jag mig se hur en mörk strimma sprättar upp den lite ljusare natthimlen. Kroppen känns mer eller mindre bortkopplad från psyket.
Vi går och pratar, då och då stannar vi till för att se oss omkring. Vi upptäcker att vi inte kommer någon vart trots att vi traskar på, vilket skrämmer oss lite. Det känns som att allt repeteras, som om allt hänt förut, som om att vi varje gång vi vänder oss bakåt upptäcker att vi inte kommit någon vart och att gatan aldrig tar slut. Min kompis säger förtvivlat att han inte kan skilja på vad som är verklighet och vad som inte är det. När det återigen verkar som att vi håller på att förlora tappningen i den onda tankeloop vi hamnat i så fortsätter vi beslutsamt längs gatan och till slut når vi lättade nästa korsning.
1 timme:
Glada över att vara ute ur loopen så svänger vi vänster i korsningen och sätter oss utanför en stor butik för att prata igen. Nu är vi båda reltativt lugna med tanke på omständigheterna. Nu har vi det till och med ganska mysigt, vi är skämtsamma och kan njuta lite mer av effekterna. Det jobbigaste nu är kylan. Efter ett tag bestämmer vi oss dock för att fortsätta vår vandring, eftersom det kanske såg skumt ut att två inomhusklädda ungdomar bara satt stilla utomhus. Jag får syn på stadens Coop Forum-butik. Den gigantiska Coop-skylten är upplyst i sprakande färger, likaså den enorma parkeringen framför den. Jag får lust att gå dit eftersom det ser så roligt ut, och får med mig trippkamraten.
När vi såg snuten i vitögat
2 timmar:
När vi kommer ut på parkeringen så händer det som bara inte får hända. Vi ser en polisbild köra på vägen på andra sidan parkeringen med blåljusen på. Lyckligtvis svänger den av, bort från oss och försvinner in på en gata. Lite smånojiga bestämmer vi oss till slut för att sakta börja röra oss mot LAN-lokalen igen.
Men rätt var det är så kommer polisbilen tillbaka, svänger in på parkeringen och åker fram till oss. Trippen hade börjat avta en aning men den är långt ifrån över. Adrenalinhalten skjuter i höjden och jag får panik inombords men lyckas hålla mig lugn. Jag tänkte om och om igen, där vi stod trippade medröda ögon och med tallriksstora pupiller att "det här är inte bra, nu är det kört! Vi får pissa och åker dit på narkotikabrott (vi hade kanske lite cannabis i blodet), min 17-åriga trippkompis och hans familj kommer få Soc på sig". De två poliserna, en manlig och en kvinnlig, kliver ur och börjar prata med oss och tar våra personformalia. Jag, som myndig, behöver bara uppge mina egna personuppgifter/telefonnummer och visa ID-kort medan min minderåriga kompis ger, förutom sina egna personuppgifter, numret till hans förälder.
Märkbart påverkat sluddrar jag och den kvinnliga polisen får kämpa lite smått för att få kontakt med mig. När jag ska ange mitt eget mobilnummer får jag kämpa med siffrorna, dels på grund av att jag var väldigt förvirrad över huruvida de ville ha numret till närmsta anhörig (kanske förstod de att vi var påverkade av något och tänkte ringa någon och som kunde hämta oss) men får sedan klart för mig att det är MITT nummer de vill ha, och då går det lättare.
Poliserna frågar sedan var vi har varit någonstans och var vi är på väg. Min minderåriga polare, lite mindre påverkad än jag, drog en liten rövarhistoria om hur vi varit ute och pratat om en nyligen inträffad personlig tragedi och säger att vi är på väg tillbaka till Lanet. Kort därefter tackar de för sig och säger att de letar efter två misstänkta till något brott, men att vi inte är dem, och sen kör de iväg.
Slutet
3 timmar:
Lite smått lamslagna fortsätter vi gå och tror oss nu kunna vara tillräckligt nyktra för att kunna bete oss hyfsat normalt så länge vi inte hamnar i en konversation med någon. Vi smyger in på lanet och lägger oss i ett mörkt rum där vi ligger och njuter av afterglowen. Vi ligger och talar igenom trippen tills min kompis somnar, därefter är trippen mer eller mindre slut förutom den kittlande, mysiga känslan i benen och mitt klarvakna sinne.
Tidigare erfarenheter: Svamp och cannabis, samt 30mg N-Ethyl-2C-B nasalt.
Längd: 180cm.
Vikt: 70kg
Bakgrund och förberedelse
En natt fick jag och min kompis A den briljanta idén att i hemlighet snorta 50mg N-Ethyl-2C-B var under ett stort LAN vi båda var besökare på. LANet hölls över helgen i en gammal fabrikslokal ganska centralt i stan där alla sextiotalet deltagare, inklusive jag och min kompis, hade spenderat föregående natt och även ämnade tillbringa kommande natt i. Vi gick in på toaletten, gjorde upp ett par linjer och snortade pulvret med hjälp av en rullad 20-lapp.
Uppskjutningen
När vi upptäcker hur hårt drogen slår så far vi ganska panikartat ut ur lokalen ut i nattens svala luft och satte oss utanför fabrikslokalen på en bänk. Det tok-rann ur våra ögon och näsor, vilket fick det att se ut som att vi satt och bölade. Vi häver i oss stora mängder dryck för att lindra svedan i näsan. Snart börjar de visuella effekterna ta fart - asfalten börjar bölja, flyta runt och snurra. Just då kommer den nyktre polaren B ut från lanet för att röka, och givetvis går han bort till oss och sätter sig ner för att snacka.
I början går det bra att småprata lite - jag låter min trippkamrat, polare A, sköta snacket men sen blir det alltmer dimmigt för både mig och min trippkamrat. Polare A ursäktar sitt snorande med att han är förkyld. Nu blir allt rejält dimmigt. Jag hör polare B fråga "Du är inte helt nykter va?" till polare A. Vad som händer härnäst minns jag inte, men i nästa sekund så har vi, väldigt överraskad över de plötsliga effekterna, flytt genom ett hål i staketet som omgav fabrikslokalen och är på väg bort från den, in i ett bostadsområde. Att springa över vägen känns väldigt underligt eftersom asfalten fjädrar mina fotsteg. På mitten av vägen hade vinterisen sedan tidigare brutit upp långa sprickor i asfalten. När vi nu kollar på sprickorna så ser vi hur de ringlar sig längs vägen som ormar, och hela vägen ser ut att krackelera totalt rakt framför våra trippade ögon.
Trippen börjar
3-5 minuter:
Efter att vi kommit en bit stannar vi vid en tegelvägg, upplyst av strålkastare. Jag stannar till och ser fascinerat på tegelväggen. Hela tegelväggen blir ett upproriskt hav av tegelstenar som glödde och pulserade. Det ser ut som att flytande färg rinner ned för hela fasaden. Ljusa, vackra mönster uppenbarar sig på asfalten nedanför tegelväggen och jag blir helt förstummad av alla visuella effekter, som utan tvekan var det mest visuella jag någonsin varit med om. Det rinner fortfarande ur ögonen och värker i halsen men det stör mig inte längre.
Polare A har dock inte alls en lika positiv upplevelse här. Han är lika påverkad av jag, men istället för vackra mönster ser han hur hela asfalten kryllar av likmaskar. Han ser också likmaskar kräla sig ut ur springorna på tegelfasaden. Dessutom mår han riktigt dåligt, han säger sig ha svårt att andas och gör flera ansatser till att spy, men lyckas inte riktigt. Jag ser hur paniken börjar växa i hans ögon och då börjar även jag få lite dåliga vibbar.
10 minuter:
Jag drabbas lite av ångest men försöker intala mig själv om att mitt nyktra jag ändå är en ganska vettig människa som vet vad han stoppar i sig, och att jag därför inte bör oroa mig. Det hjälper lite, men min kompis börjar nu må riktigt dåligt. Det märks på hans beteende att hans övermedvetna är någon helt annanstans och att det nu är det undermedvetna som sitter vid spakarna. Jag börjar bli orolig över hans obehag och försöker komma på vad jag ska göra. Jag försöker avleda hans tankar på annat genom att fråga vad han ser och visa honom alla coola hallucinationer jag har, och även om han distraheras några sekunder så tröttnar han till slut, svamlar att han måste tillbaka till LANet. Han börjar gå i raska, lite smått vingliga, steg tillbaka till LANet, och stannar inte när jag ropar efter honom att göra det.
På allvar börjar jag nu ifrågasätta om det verkligen var så bra gjort att snorta N-Ethyl-2C-B den här natten, men jag hade hört att N-Ethyl-2C-B skulle vara mycket mer visuell och mycket mindre mindfuck än andra psykadeliska preparat så jag trodde det skulle gå bra att ta lite. Visst var det nog inte så mycket mindfuck som det hade varit om vi tagit syra eller så, men det var ju uppenbarligen en hel del. Efter att ha insett att det vore katastrof om han gick tillbaka till LANet springer jag ikapp honom och tar tag i honom och lyckas genom ett under övertala honom om att vänta en liten stund med det.
20 minuter:
Jag sätter mig ned mot tegelväggen medan han försöker spotta ut den äckliga kemiska smaken han får i munnen. Hans syner har inte lagt sig och när han återigen börjar insistera på att gå tillbaka till lanet så leder jag iväg honom i motsatt riktning, bort från lanbyggnaden. Han frågar om det verkligen är rätt väg och jag svarar "visst är det det", ett svar han verkar nöja sig med. När vi svängt runt hörnet på tegelbyggnaden och kommit en bit på gatan stannar han dock till och konstaterar att det här inte alls är rätt väg. Vi stannar till och jag försöker komma på nästa steg. Han verkar aningen lugnare och nyktrare nu när han vant sig vid effekterna men har definitivt ingen trevlig upplevelse. Han säger att allt är "helt åt helvete" och berättar vad han ser (han ser fortfarande likmaskar överallt). Vi kommer, efter en lång stunds överväganden, överens om att det nog är bäst att vi beger oss så långt bort från andra människor som möjligt.
Den eviga gatan
30 minuter:
Vi bestämmer oss för att fortsätta längs den långa, folktomma gatan vi börjat gå på. Synfältet har blivit "konvext" och hela världen böljar harmoniskt. Ibland tittar vi upp mot himlen bara för att få en liten paus, men även där tycker jag mig se hur en mörk strimma sprättar upp den lite ljusare natthimlen. Kroppen känns mer eller mindre bortkopplad från psyket.
Vi går och pratar, då och då stannar vi till för att se oss omkring. Vi upptäcker att vi inte kommer någon vart trots att vi traskar på, vilket skrämmer oss lite. Det känns som att allt repeteras, som om allt hänt förut, som om att vi varje gång vi vänder oss bakåt upptäcker att vi inte kommit någon vart och att gatan aldrig tar slut. Min kompis säger förtvivlat att han inte kan skilja på vad som är verklighet och vad som inte är det. När det återigen verkar som att vi håller på att förlora tappningen i den onda tankeloop vi hamnat i så fortsätter vi beslutsamt längs gatan och till slut når vi lättade nästa korsning.
1 timme:
Glada över att vara ute ur loopen så svänger vi vänster i korsningen och sätter oss utanför en stor butik för att prata igen. Nu är vi båda reltativt lugna med tanke på omständigheterna. Nu har vi det till och med ganska mysigt, vi är skämtsamma och kan njuta lite mer av effekterna. Det jobbigaste nu är kylan. Efter ett tag bestämmer vi oss dock för att fortsätta vår vandring, eftersom det kanske såg skumt ut att två inomhusklädda ungdomar bara satt stilla utomhus. Jag får syn på stadens Coop Forum-butik. Den gigantiska Coop-skylten är upplyst i sprakande färger, likaså den enorma parkeringen framför den. Jag får lust att gå dit eftersom det ser så roligt ut, och får med mig trippkamraten.
När vi såg snuten i vitögat
2 timmar:
När vi kommer ut på parkeringen så händer det som bara inte får hända. Vi ser en polisbild köra på vägen på andra sidan parkeringen med blåljusen på. Lyckligtvis svänger den av, bort från oss och försvinner in på en gata. Lite smånojiga bestämmer vi oss till slut för att sakta börja röra oss mot LAN-lokalen igen.
Men rätt var det är så kommer polisbilen tillbaka, svänger in på parkeringen och åker fram till oss. Trippen hade börjat avta en aning men den är långt ifrån över. Adrenalinhalten skjuter i höjden och jag får panik inombords men lyckas hålla mig lugn. Jag tänkte om och om igen, där vi stod trippade medröda ögon och med tallriksstora pupiller att "det här är inte bra, nu är det kört! Vi får pissa och åker dit på narkotikabrott (vi hade kanske lite cannabis i blodet), min 17-åriga trippkompis och hans familj kommer få Soc på sig". De två poliserna, en manlig och en kvinnlig, kliver ur och börjar prata med oss och tar våra personformalia. Jag, som myndig, behöver bara uppge mina egna personuppgifter/telefonnummer och visa ID-kort medan min minderåriga kompis ger, förutom sina egna personuppgifter, numret till hans förälder.
Märkbart påverkat sluddrar jag och den kvinnliga polisen får kämpa lite smått för att få kontakt med mig. När jag ska ange mitt eget mobilnummer får jag kämpa med siffrorna, dels på grund av att jag var väldigt förvirrad över huruvida de ville ha numret till närmsta anhörig (kanske förstod de att vi var påverkade av något och tänkte ringa någon och som kunde hämta oss) men får sedan klart för mig att det är MITT nummer de vill ha, och då går det lättare.
Poliserna frågar sedan var vi har varit någonstans och var vi är på väg. Min minderåriga polare, lite mindre påverkad än jag, drog en liten rövarhistoria om hur vi varit ute och pratat om en nyligen inträffad personlig tragedi och säger att vi är på väg tillbaka till Lanet. Kort därefter tackar de för sig och säger att de letar efter två misstänkta till något brott, men att vi inte är dem, och sen kör de iväg.
Slutet
3 timmar:
Lite smått lamslagna fortsätter vi gå och tror oss nu kunna vara tillräckligt nyktra för att kunna bete oss hyfsat normalt så länge vi inte hamnar i en konversation med någon. Vi smyger in på lanet och lägger oss i ett mörkt rum där vi ligger och njuter av afterglowen. Vi ligger och talar igenom trippen tills min kompis somnar, därefter är trippen mer eller mindre slut förutom den kittlande, mysiga känslan i benen och mitt klarvakna sinne.
4 /5 som jag ger till alla jag tycker är bra :P
