Inkompetensen i myndighetssverige

Jag är en rätt genomsnittlig svensk när det gäller kontakt med de statliga myndigheterna. Min första kontakt med en sådan var försvarsmakten vid mönstringen. Det visade sig vara en studie i ineffektivitet och slöseri med tid och resurser. Vad jag hört av mina jämnåriga som faktiskt fick göra lumpen sen är att det var bara början.

Efter det har det blivit ett par vändor med Försäkringskassan, CSN, Vägverket, utbildningsväsendet osv. I mitt yrke har jag dessutom varit i kontakt med ett flertal informatörer, kommunikationsansvariga etc på ett par olika myndigheter.

Det som slår mig är hur utbredd inkompetensen är i det offentliga Sverige. De gånger man som privatperson är i kontakt med en myndighet får man ofta intrycket av att det man frågar efter aldrig har hänt förr, att det inte finns några rutiner för någonting. Man känner sig ibland som om man pratar med en treåring och måste dubbelkolla att de skrivit av uppgifter rätt och att man har förstått varandra fullt ut.

I de yrkesmässig kontakterna kommunicerar man med personer som inte kan fatta beslut på egen hand. Först säger en sak sedan frågar de närmaste högre chefen som säger en annan och till slut får nästa chef i ordningen säga sitt vilket innebär ett tredje besked.

Är det någon som känner igen sig? Jag talar om egna erfarenheter och inte saker man hört genom media el.dyl.

Vad beror detta på? Är det en speciell sorts människor som hamnar på dessa positioner? Är det 40-50talisterna som fått jobben som tack för lång och trogen tjänst utan att egentligen vara kompetenta? Eller blir man helt enkelt dum i huvet av att sitta instängd i gråa funkishus från storhetstiden (50talet)?

Diskussionen om blockpolitik och offentlig sektors vara eller icke vara kan vi spara till en annan tråd.

Jag känner absolut igen mig! Jag jobbade några månader inne i ett kommunalhus på ett konsultuppdrag. Beslut fattades hela tiden nivåer över den chef som jag skulle rapportera till. Beslut som grundades på min information fattades alltså av personer som jag sällan hade möjlighet att kommunicera med direkt. Fördröjningar och missförstånd var enorma och förlamande.

Å personerna som jobbar där inne i kommunens mörkaste hjärta sen! De enda produktiva, förutom städare och en del annan rent teknisk personal, fanns bland damer i åldern 50+ som jobbat där hela livet (sen offentlig sektors storlek mångdubblades på 60-70-talen). Så nu när deras tillbakadragande sker på bred front så förväntar jag mig att produktiviteten rasar ytterligare, hur otänkbart det ändå kan verka med tanke på dagens låga nivå.

Jag tror att korruptionen kommer in i offentlig sektor på bred front nu när både yngre generationer och nya svenskar tar över. Traditionellt har ju gubbarna redan förfogat fritt över kommunernas miljardbelopp när de anlitat polare som konsulter och fördelat stora byggkontrakt m.m. Men framöver lär det bli normalt att köpa sig före i köer genom att betala tjänstemän även på lägsta nivå. Ja faktiskt, att man överhuvudtaget inte kommer att kunna få ut några bidrag eller få prövat något tillstånd man måste ha, utan att betala inofficiellt.

Förutsättningarna för utbredd korruption är formidabla i Sverige. Offentlig sektor bestämmer ju över alla detaljer i allas liv och är så gigantiskt stor och rörigt reglerad att all kontroll är omöjlig. I kombination med att nästan inga brott alls klaras upp och löjligt lågas straffsatser så finns inga spärrar alls för offentliganställda att tjäna extra på mutor. Men där går jag utanför egna erfarenheter.

Jag jobbar på ett byggföretag. På ett sjukhus i Sverige ansåg inte fastighetsägaren att de klarade av en mindre entreprenad själva utan lejde ett projektledningsföretag för att svara mot entreprenören (oss). Döm om vår förvåning när 3-4 personer från projektledningsföretaget blir inblandade i denna lilla entreprenad. Då dom fakturerar hutlösa belopp i timmen handlade det dom flera hundra tusen i månaden totalt i onödan.

Jo tack, detta är inget nytt tyvärr. Jag tror man måste jobbat inom både den privata sektorn samt den offentliga sektorn för att verkligen förstå hur illa ställt det är med byråkrati, hierarkier, inkompetens, oprofessionalism, mentalitet och attityder. Det är ofta en viss typ av personer som "jobbar" inom offentliga sektorn. De är nästan alltid vänster (bara konstaterar fakta), de har ofta "jobbat" där hela sitt liv och kommer antagligen aldrig söka nytt. Det är tryggt och säkert och man kommer undan med att göra nästan ingenting. Man vet att man inte kan få sparken, därav den bristfälliga och oproffesionella attityden utåt mot t ex utomstående som är i kontakt med
dem - varför bry sig? Folk inom offentliga sektorn ser ofta också rent utseendemässigt annorlunda ut, både när det gäller kläder och frisyrer. Det är gammalt, grått, tråkigt, unket. Många är även påtagligt fula. Vet inte varför det är så, men lustigt är det. Ställ upp tio slumpmässigt utvalda personer på en rad och du kan direkt peka ut vilka som "jobbar" inom offentlig sektor. För den som vill göra en stilstudie finns ett utmärkt exempel på Vasagatan 23 i Stockholm vid lunchtid. Där har ni dem alla i ett nötskal:

http://www.hitta.se/ViewDetailsPlace...erId=100479409

man måste fråga sig, vad är drivkrafterna för en anställd i den ofantliga sektorn? där har man inte alls samma krav på sig som i privat sektor...därav skillnaden, sedan finns eldsjälar i ofantliga sektorn och slackers i privat sektor, men de utgör inte majoriteten...

ge alla resultatbaserad lön så ska ni få se på fan i produktivitetsökning i detta land...

Angående drivkraft så, tja, det finns ingen. De som "jobbar" inom offentliga sektorn är i första hand ute efter ett kneg, dvs ett nödvändigt ont som man är tvungen att ha för att kunna betala hyran/lån. Ju lättare och snabbare tiden sitts av desto bättre. Visst finns det en och annan eldsjäl med ambitioner i offentliga sektorn, men de är lätt räknade. Jag tycker nästan lite synd om dessa för ofantliga sektorn är verkligen inte rätt miljö att verka i om man har drivkraft, vilja och ambitioner.

Jag kan trösta dig med att liknande inkompetensbefordringar tycks vara mer regel än undantag i stora privatägda företag. Små och medelstora företag
funkar bättre, kanske för att folk har mer pejl och är mer beroende av varandra.
Men stora företag liknar rena Kafka. Klåpare kan gömma sig i stora organisationer.

Är det bara jag som har bra erfarenheter av Skattemyndigheten? Som företagare blir man faktiskt bra bemött och folk på företagsbeskattningen vet oftast vad de snackar om. De kanske sätter sina brajtaste personer där, och inte på personbeskattningen, för de är inte lika klipska.

Glöm ej heller bort att bl.a. Försäkringskassan har en hög andel omplacerad personal. Folk som gjort misstag på sina ordinarie platser inom kommunen eller helt enkelt inte hänger med pga personliga problem är de som hanterar oss vanliga jobbare när vi är sjuka, därav alla dessa problem med FK.

Hur tillsättningen sker till CSN m.fl. har jag mindre kunskaper om men tror nog att FK är den värsta arbetsplatsen när det gäller anställda nollor.

Ja, men då måste de som sagt gömma sig. I offentliga sektorn kan man visa sin inkompetens och ointresse helt öppet och komma undan med det!

I början är motivationen och energin på topp och man går in för full fart för uppgiften, men ganska snart inser man att kompetens och drivkraft och resultat inte betalar sig. Då rinner den mesta motivationen ur en och man blir bitter och gnällig.


Har en kollega som jobbar på en ortopedavdelning där de prövade med ekonomiska incitament inom ramen för ett projekt för att korta väntetiderna. Personalen trivdes bättre med arbetet och väntetiderna försvann rätt snabbt. När man sedan efter projektets avslut tog bort de ekonomiska incitamenten föll allt tillbaka till gamla rutiner och vårdköerna bildades igen.

Det är ju faktiskt sant. Vill man att något ska hända, när man har kontakt med det offentliga Sverige, så ska man i första hand vara extra trevlig mot den där hennafärgade kvinnan i övre medelåldern som nästan alltid heter Barbro.

Har en hel del kontakt med myndigheter och jag måste säga att det är hierarkierna inom dessa myndigheter som gör att ingen vågar fatta beslut utan att fråga chefen. Drivkraft och handlingskraft verkar inte belönas som på privata företag, sen finns det en del underbara undantag men då är det antagligen för att man pratar med den som bestämmer.