Mats Jonsson?

Läste honom när han var med i gamla Superplay. Var rätt roliga serier.

Som tidigare nämnts i tråden, kan man relatera är det en väldigt underhållande serie,

dessutom gillar jag hur han skildrar

"den nyinflyttade norrlänningen som jobbar stenhårt för att vara cool och världsvan stockholmare"

Killen kan inte teckna och kretsar bara kring självbefläckelse och om hur mobbad han varit. Sveriges mest överskattade tecknare efter den där Simon G något.

Det ligger ju i tiden med självbiografiska serier, varenda joppe med en tuschpenna försöker ju sig på det

Jag har endast läst korta passager ur hans två noveller i Rocky tidigare och det var väl aldrig riktigt något som föll mig i smaken. Men igår lånade jag hans två noveller på bibblan och jag föll direkt. Jag sträckläste bägge två på fyra timmar. Jag blev helt betagen. Jävligt bra skit.

Jag känner igen mig - det jag tidigare sett av och hört om Mats Jonsson gav mig intrycket av en dryg kommunist och skitstövel som dessutom inte kunde teckna, ändå blev jag fast och sträckläste hans böcker när jag besökte biblioteket häromsistens. Jag gick dit för att slå ihjäl en tom timme och det slutade med att jag ringde återbud till ett avtalat möte för att jag ville läsa klart. Det är något med hans berättelser som fastnar, även om jag har svårt att exakt sätta fingret på vad.

Mats Jonsson är lite av min husgud.

"Hey princess" har jag läst hur många gånger som helst och tröttnar aldrig. För mig är det ju även en sådan där bok som man känner igen sig väldigt mycket i.

"Pojken I Skogen" är betydligt mörkare och när allt kommer omkring kanske en egentligen bättre och mer litterär bok. Gillar den väldigt mycket.

"Detta Satans Rum" kändes dock mest som ett kort trevligt tidsfördriv som inte egentligen gav mig så mycket förutom att den är smårolig. Den levde inte riktigt upp till förväntningarna helt enkelt, men är ändå värd att läsa.

Läste nyutgåvan av Hey Princess i helgen. Riktigt stark läsupplevelse. Visst, stilen är naiv och nästan barnslig men det tycker jag bara bidrar mer till äktheten och känslan i berättandet. Precis som om det blir mer realism när det blir lite taffligt.

Vad gäller historien tycker jag att det är jävligt starkt att lämna ut sig själv så mycket. Men det är inte heller som att han vill vara ett offer, och det där är en svår balansgång. Jag vet inte om jag hade kunnat med att vara så ärlig mot mig själv. Förmodligen inte.

Så, sluta klanka ner på hans teckningsstil och fokusera på helhetsbilden. Han är en riktigt bra berättare, även om han är vänster.....

Jag har bara läst "Hey Princess", men jag gillade verkligen det jag uppfattar som obarmhärtig självrannsakan och ovilja att försköna sig själv och sitt liv. Jag garvade och nickade åt likheterna mellan Mats dysfunktionella 90-tal och mitt eget 2010-talsdito, och det är väl däri storheten ligger för mig, då jag lite lojt kan luta mig tillbaka och låta honom blotta sina tillkortakommanden och summera sina överlevda ungdomsår, medan jag undviker att rota i mina egna solkiga 20-somethings.
Lite som en bra skräckfilm, där man identifierar sig med "offret", men inte behöver ta några egna risker.

Idag den 15 juli kommer Mats Jonsson att vara sommarpratare i radions P1 i marknadsföringen av sin senaste serieroman När vi var samer. Redan i Nya Norrland (2017) signalerade ju Jonsson en ny hållning till den svenska landsbygden och den lokala identiteten, den som man som svensk kulturarbetare tidigare främst var tvungen att fly från till Södermalm och medievärlden, och förra året flyttade han med familjen tillbaka till barndomens Bollstabruk (som ju tidigare skildrats som ganska helvetiskt i serier som Unga norrlänningar och Pojken i skogen). Nu är det i stället sitt "samiska arv" han vill återknyta till.

Kan förmodligen bli ett intressant program, det är ju tänkvärt hur även den växande kritiken mot internationell adoption plötsligt gjort det tillåtet även i serievärlden att betona ett mänskligt behov av kulturell/etnisk samhörighet (Lisa Wool-Rim Sjöbloms Palimpsest, Jun Jung-siks trilogi Hudfärg: honung) på ett sätt som tidigare var kontroversiellt i den konstsyn som huvudsakligen kretsar kring flykt, normkritik och hämnd och i många sammanhang förstås fortfarande är tabu.

Mats Jonssons serieroman ”När vi var samer” har nominerats till Augustpriset i den skönlitterära kategorin.
Konstigt, tecknade serier är väl inte skönlitteratur?

I barn- och ungdomskategorin har det redan tidigare förekommit tecknade serier, t.ex. så sent som ifjol när serieromanen Alltid hejdå av Alma Thörn nominerades. Om serier ska kunna räknas som vuxenlitteratur får man väl klämma in dem antingen under fack- eller skönlitteratur, och då passar Mats Jonssons serieroman bättre in i den senare kategorin.

Kanske minst lika förvånande att varken Sara Stridsberg eller Kerstin Ekman blev nominerade i kategorin skönlitteratur?