2007-07-09, 05:51
#1
Substans: Salvia Divinorum, andra gången.
Tidigare erfarenheter: DXM, N-ethyl-2c-b, 2c-t-4
Ålder: 20
Kön: Man
Jag hade just fått tag på fem gram salvia x10-extrakt, och bestämde mig för att pröva detta med ett par vänner. Så, hemma hos den ene, klockan sisådär tre på natten, sätter vi igång. Båda mina trippkamrater är nybörjare, och jag har trippat på andra substanser förr, och en gång tidigare på dagen på salvian, för att se att det fungerade - Och det gjorde det.
Vissa skulle säga att salvia är en dålig förstasubstans, och så långt kan jag hålla med, men den första av polarna har sysslat massor med meditation och lucid dreaming, och jag trodde att han skulle klara sig fint. Det hade jag rätt i. Den andra polaren tyckte helt enkelt att den första såg ut att ha kul, och ville vara med. Och vem är jag att neka? Han var informerad om att det var en grymt hård drog, och han ville ändå ta ett bloss. Han klarade sig också galant.
Först ut var polare ett: Han rökte lite, pratade en massa flum, och jag konstaterade att han uppenbarligen inte hade kommit iväg helt. Så, efter ett bloss till, såg han helt plötsligt chockad och rädd ut. Som om något var allvarligt fel. Han ställde sig upp, tittade ut över rummet och sade "nej, men bara nej." Jag lotsade honom tillbaka till soffan, och sade åt honom att lägga sig. Efter ett tag vaknade han upp och blev klar i skallen igen. Han hade upplevt att han färdades mellan kopior av rummet vi var i, i ett rasande tempo.
Polare två, rökte, och låg sedan och snackade om att verkligheten var som en lång korv gjord av verkligheter, och att man kunde skära upp den, om man var häftig. När han kom tillbaka var det min tur.
Jag packade pipan, tog ett bloss, väntade, tog ett till, och andades ut en smärre rökkaskad.
Efter ett par sekunder, kopplades alla mina sinnen bort. Jag upplevde ingenting alls, i en tidlös evighet. Jag var allt och inget, och allt var en del av mig.
Så vaknade jag, som om jag aldrig hade varit vaken förut. Inga minnen, ingen förståelse för några koncept alls.
Jag såg. Synen var det första sinnet som återkom. Allt var stilla, ett stilla tredimensionellt mönster, och jag var bara en del av mönstret.
Så fick mitt medvetande en insikt: "Jag finns i en del av mönstret, det är där jag bor." och fäste sig på en punkt i mönstret.
En del av mönstret kunde plötsligt röra sig på medvetandets kommando. Allt hackade och laggade, och det kändes som att leva i ett dataspel, spelat på en allderles för långsam dator.
Jag var tvungen att ta reda på var min del av mönstret började och slutade, så jag använde mina händer för att känna på resten av mig. Mina "fötter" (som de tydligen kallas) satt längst ned på min "kropp" (som tydligen var samlingsnamnet på alla de delar som hör till mig. Detta samlingsnamn var bra, för det skiljde mig från till exempel lampan och soffan.) Mina "händer" var tydligen till för att greppa tag i saker, och jag greppade tag i mitt ben ett par gånger, bara för att pröva.
Så upptäckte jag att jag, när jag rörde mig, rubbade mönstret, som var som en evig stillbild, där jag plötsligt fått liv (bara att allt inte var stilla). När jag rörde mina händer så rev jag upp hål i den här fasadbilden, och bakom hålen var det bara vitt. Detta var fruktansvärt skrämmande, men mycket intressant.
Jag hade vid det tillfället inte något grepp om VAD jag var, utan bara ATT jag var. Jag försökte, mitt under allt laggande, att titta runt mig, på resten av mönstret, och se om jag kunde skapa ett sammanhang.
Bredvid mig i soffan satt det en del av mönstret som såg ut ungefär som min "kropp". Skillnaden låg i att denna kropp hade andra proportioner och färger. Jag listade ut att det där var ett annat medvetande, i en annan "kropp". Så, jag försökte att göra mig förstådd, men allt som kom ut ur munnen var något gutturalt läte.
Just det, tänkte jag. Man uttrycker sig genom att forma vissa speciella ljud med stämbanden. Av någon anledning har vi bestämt oss för att vissa kombinationer av ljud motsvarar vissa delar av det här underliga mönstret. Så är det. NU vet jag.
Så jag pratade: "Vad har hänt, vem är jag, och vad är det som händer med mig?"
Den andra människan satt bara där och tittade förbryllat på mig. Efter en stunds eftertanke sade jag "Just det ja, jag är [mitt namn]." och kände lite mer på min kropp.
Det fanns så mycket konstiga saker att ta reda på. Varför är allt såhär konstigt? Vad har jag gjort? Vad kommer att hända nu?
Jag började, gradvis, i takt med att laggandet i verkligheten avtog, förstå mer och mer, och koppla ihop allting. Den där mystiska saken som ligger på det där... bordet (?) är en pipa. I den röker man saker? ... Har jag rökt?
Jag har rökt. Det är därför det är såhär skevt. Plastpåsen bredvid pipan är en knarkpåse. I den har jag en massa knark, och knark är vad man kallar pulver, blad och piller som gör att man upplever verkligheten på ett ovanligt sätt.
Knarket har alltså gjort världen såhär konstig, kunde jag till slut konstatera.
"Vad händer sen" frågar jag den andra människan, som jag nu förstår är en av mina barndomsvänner. Jag menar självklart "Jag har knarkat, och jag undrar hur den oknarkade verkligheten, till vilken jag snart kommer att återvända, gestaltar sig. Kan du svara på det?"
Barndom? Just det ja. Det hände saker innan jag rökte den där pipan med knark i. Barndom är ett samlingsnamn för några av dessa saker. Och en vän, är en annan... Människa. (Ett annat kategoriserande begrepp, som skiljer oss från andra levande saker, som till exempel pingviner och näsbjörnar)En vän är en människa som man tycker om att träffa. En barndomsvän är alltså en människa som jag har känt länge, och som jag tycker om.
"Vaddå sen?" svarar min fruktansvärt förvirrade vän.
"Men sen!? Vad händer efteråt?"
"Du blir normal. Sitt bara där och ta det lungt."
Jag lyder hans råd, och ligger och funderar över alla finurliga sätt som saker hänger ihop på, och kom fram till mer och mer om vad som har hänt, vem jag är, vad jag brukar göra, och hur allting hänger ihop. Långsamt kommer alla minnen tillbaka, och mer och mer blir uppenbart för mig. De vita revorna i verkligheten växer igen, och jag blir mer och mer normal.
Sakta men säkert slutar saker att lagga helt, och bara en kittlande känsla sitter kvar i benen. Jag är fortfarande tung i huvudet, och känner mig lite skev, men börjar förklara för mina vänner vad det är jag har varit med om, och hur jäkla skruvat allt är.
Snart därefter känner jag mig mer eller mindre nykter, och går ut för att dricka ett glas mjölk, och när jag öppnar dörren, upptäcker jag att tripprummet inte är allt som finns i verkligheten. Ibland är saker bara alltför konstiga... Jag ser på den mycket stora världen med förundrade ögon, och kan konstatera, att det är skithäftigt att leva i verkligheten, och att den världen vi lever i, förmodligen är det mest trippade som finns.
Jag känner mig lycklig och pånyttfödd. Gatstenarna verkar gatstenigare än vanligt, mjölkpaketet är så mjölkpaketigt, och jäklar, så coolt det är att mjölk kan vara så mjölkig.
Vi satt en stund och pratade om våra upplevelser, och alla liknade varandra ganska mycket. Återkommande teman var loopande verkligheter, känslan av att allt är på låtsas, känslan av att man ser upplevelsen på en tv-skärm, och känslan av att vara på flera ställen samtidigt.
Slutsats/Sammanfattning
Salvia divinorum gör dig skitbäng. Från noll till hundra på nästan ingen tid alls. Och inte bara det. Det är fruktansvärt skrämmande och förvirrande. En mäktig, riktigt skruvad substans, med förmågan att vända upp och ned på allt till en sådan nivå att det är omöjligt att beskriva med ord. Men även om det är skrämmande och främmande, så kommer jag att fortsätta att vänsterprassla med den gröna gudinnan. Hon har väckt mitt intresse, förmodligen för en lång tid framöver. Att nämna är att hon också, trots sitt rykte om att vara en riktig satmara, har lyckats charma båda mina vänner.
Salvia är lika delar fruktansvärt och underbart, och vilken dam värd uppmärksamheten är inte båda delarna?
Tidigare erfarenheter: DXM, N-ethyl-2c-b, 2c-t-4
Ålder: 20
Kön: Man
Jag hade just fått tag på fem gram salvia x10-extrakt, och bestämde mig för att pröva detta med ett par vänner. Så, hemma hos den ene, klockan sisådär tre på natten, sätter vi igång. Båda mina trippkamrater är nybörjare, och jag har trippat på andra substanser förr, och en gång tidigare på dagen på salvian, för att se att det fungerade - Och det gjorde det.
Vissa skulle säga att salvia är en dålig förstasubstans, och så långt kan jag hålla med, men den första av polarna har sysslat massor med meditation och lucid dreaming, och jag trodde att han skulle klara sig fint. Det hade jag rätt i. Den andra polaren tyckte helt enkelt att den första såg ut att ha kul, och ville vara med. Och vem är jag att neka? Han var informerad om att det var en grymt hård drog, och han ville ändå ta ett bloss. Han klarade sig också galant.
Först ut var polare ett: Han rökte lite, pratade en massa flum, och jag konstaterade att han uppenbarligen inte hade kommit iväg helt. Så, efter ett bloss till, såg han helt plötsligt chockad och rädd ut. Som om något var allvarligt fel. Han ställde sig upp, tittade ut över rummet och sade "nej, men bara nej." Jag lotsade honom tillbaka till soffan, och sade åt honom att lägga sig. Efter ett tag vaknade han upp och blev klar i skallen igen. Han hade upplevt att han färdades mellan kopior av rummet vi var i, i ett rasande tempo.
Polare två, rökte, och låg sedan och snackade om att verkligheten var som en lång korv gjord av verkligheter, och att man kunde skära upp den, om man var häftig. När han kom tillbaka var det min tur.
Jag packade pipan, tog ett bloss, väntade, tog ett till, och andades ut en smärre rökkaskad.
Efter ett par sekunder, kopplades alla mina sinnen bort. Jag upplevde ingenting alls, i en tidlös evighet. Jag var allt och inget, och allt var en del av mig.
Så vaknade jag, som om jag aldrig hade varit vaken förut. Inga minnen, ingen förståelse för några koncept alls.
Jag såg. Synen var det första sinnet som återkom. Allt var stilla, ett stilla tredimensionellt mönster, och jag var bara en del av mönstret.
Så fick mitt medvetande en insikt: "Jag finns i en del av mönstret, det är där jag bor." och fäste sig på en punkt i mönstret.
En del av mönstret kunde plötsligt röra sig på medvetandets kommando. Allt hackade och laggade, och det kändes som att leva i ett dataspel, spelat på en allderles för långsam dator.
Jag var tvungen att ta reda på var min del av mönstret började och slutade, så jag använde mina händer för att känna på resten av mig. Mina "fötter" (som de tydligen kallas) satt längst ned på min "kropp" (som tydligen var samlingsnamnet på alla de delar som hör till mig. Detta samlingsnamn var bra, för det skiljde mig från till exempel lampan och soffan.) Mina "händer" var tydligen till för att greppa tag i saker, och jag greppade tag i mitt ben ett par gånger, bara för att pröva.
Så upptäckte jag att jag, när jag rörde mig, rubbade mönstret, som var som en evig stillbild, där jag plötsligt fått liv (bara att allt inte var stilla). När jag rörde mina händer så rev jag upp hål i den här fasadbilden, och bakom hålen var det bara vitt. Detta var fruktansvärt skrämmande, men mycket intressant.
Jag hade vid det tillfället inte något grepp om VAD jag var, utan bara ATT jag var. Jag försökte, mitt under allt laggande, att titta runt mig, på resten av mönstret, och se om jag kunde skapa ett sammanhang.
Bredvid mig i soffan satt det en del av mönstret som såg ut ungefär som min "kropp". Skillnaden låg i att denna kropp hade andra proportioner och färger. Jag listade ut att det där var ett annat medvetande, i en annan "kropp". Så, jag försökte att göra mig förstådd, men allt som kom ut ur munnen var något gutturalt läte.
Just det, tänkte jag. Man uttrycker sig genom att forma vissa speciella ljud med stämbanden. Av någon anledning har vi bestämt oss för att vissa kombinationer av ljud motsvarar vissa delar av det här underliga mönstret. Så är det. NU vet jag.
Så jag pratade: "Vad har hänt, vem är jag, och vad är det som händer med mig?"
Den andra människan satt bara där och tittade förbryllat på mig. Efter en stunds eftertanke sade jag "Just det ja, jag är [mitt namn]." och kände lite mer på min kropp.
Det fanns så mycket konstiga saker att ta reda på. Varför är allt såhär konstigt? Vad har jag gjort? Vad kommer att hända nu?
Jag började, gradvis, i takt med att laggandet i verkligheten avtog, förstå mer och mer, och koppla ihop allting. Den där mystiska saken som ligger på det där... bordet (?) är en pipa. I den röker man saker? ... Har jag rökt?
Jag har rökt. Det är därför det är såhär skevt. Plastpåsen bredvid pipan är en knarkpåse. I den har jag en massa knark, och knark är vad man kallar pulver, blad och piller som gör att man upplever verkligheten på ett ovanligt sätt.
Knarket har alltså gjort världen såhär konstig, kunde jag till slut konstatera.
"Vad händer sen" frågar jag den andra människan, som jag nu förstår är en av mina barndomsvänner. Jag menar självklart "Jag har knarkat, och jag undrar hur den oknarkade verkligheten, till vilken jag snart kommer att återvända, gestaltar sig. Kan du svara på det?"
Barndom? Just det ja. Det hände saker innan jag rökte den där pipan med knark i. Barndom är ett samlingsnamn för några av dessa saker. Och en vän, är en annan... Människa. (Ett annat kategoriserande begrepp, som skiljer oss från andra levande saker, som till exempel pingviner och näsbjörnar)En vän är en människa som man tycker om att träffa. En barndomsvän är alltså en människa som jag har känt länge, och som jag tycker om.
"Vaddå sen?" svarar min fruktansvärt förvirrade vän.
"Men sen!? Vad händer efteråt?"
"Du blir normal. Sitt bara där och ta det lungt."
Jag lyder hans råd, och ligger och funderar över alla finurliga sätt som saker hänger ihop på, och kom fram till mer och mer om vad som har hänt, vem jag är, vad jag brukar göra, och hur allting hänger ihop. Långsamt kommer alla minnen tillbaka, och mer och mer blir uppenbart för mig. De vita revorna i verkligheten växer igen, och jag blir mer och mer normal.
Sakta men säkert slutar saker att lagga helt, och bara en kittlande känsla sitter kvar i benen. Jag är fortfarande tung i huvudet, och känner mig lite skev, men börjar förklara för mina vänner vad det är jag har varit med om, och hur jäkla skruvat allt är.
Snart därefter känner jag mig mer eller mindre nykter, och går ut för att dricka ett glas mjölk, och när jag öppnar dörren, upptäcker jag att tripprummet inte är allt som finns i verkligheten. Ibland är saker bara alltför konstiga... Jag ser på den mycket stora världen med förundrade ögon, och kan konstatera, att det är skithäftigt att leva i verkligheten, och att den världen vi lever i, förmodligen är det mest trippade som finns.
Jag känner mig lycklig och pånyttfödd. Gatstenarna verkar gatstenigare än vanligt, mjölkpaketet är så mjölkpaketigt, och jäklar, så coolt det är att mjölk kan vara så mjölkig.
Vi satt en stund och pratade om våra upplevelser, och alla liknade varandra ganska mycket. Återkommande teman var loopande verkligheter, känslan av att allt är på låtsas, känslan av att man ser upplevelsen på en tv-skärm, och känslan av att vara på flera ställen samtidigt.
Slutsats/Sammanfattning
Salvia divinorum gör dig skitbäng. Från noll till hundra på nästan ingen tid alls. Och inte bara det. Det är fruktansvärt skrämmande och förvirrande. En mäktig, riktigt skruvad substans, med förmågan att vända upp och ned på allt till en sådan nivå att det är omöjligt att beskriva med ord. Men även om det är skrämmande och främmande, så kommer jag att fortsätta att vänsterprassla med den gröna gudinnan. Hon har väckt mitt intresse, förmodligen för en lång tid framöver. Att nämna är att hon också, trots sitt rykte om att vara en riktig satmara, har lyckats charma båda mina vänner.
Salvia är lika delar fruktansvärt och underbart, och vilken dam värd uppmärksamheten är inte båda delarna?
Tycker du beskriver salvia-ruset precis som det har känts för mig också, att man sakta får bygga upp sin person igen efter att ha varit nere på noll.
