Kulturmaffians hyckleri

Den här boken handlar om hur kulturmaffian beter sig. Verkar klart intressant:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=676476

http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_16507621.asp

Detsamma gäller Bergman som attackerades av Lena Andersson i en TV-krönika i dagens Svenska (hittar den ej på nätet). Hon skrev om att det märkliga i att ha nio barn som man negligerar med sex kvinnor.

Vidare såg jag för nåt år sen ett reportage om en dansk (?) operaregissör som gjort nån uppsättning som attackerade just regissörer - som talar vitt och brett om diverse höga värden och som attackerar näringslivstoppar och politiker men själva har en kvinna i varje stad och beter sig (liksom Bergman) tidvis som svin mot skådisarna.

Man kan ha olika åsikter om det feministiska anslaget hos Lundgren och Andersson - själv kan jag faktiskt till viss del hålla med dom. Men det är inte det som är poängen - utan poängen är att det här är ett sånt sabla hyckleri. Man pratar vitt och brett om vilka höga värden man bör följa och vilka fina mänskor man är men när det kommer till handling är man snarare värre än andra.

Det finns en romantisk konstnärsmyt som inte minst odlas av manliga konstnärer som Bergman, Josephson, Flinck, Persbrandt, Ahlstedt, Ranelid, m fl och som är ytterst otrevlig. Kontentan av den är att konstnärer står över andra mänskor - moraliska regler gäller inte dessa "kännande mänskor". Till råga på allt kryddar dom den motbjudande attityden med att ha mage att hålla på och predika för mycket bättre mänskor hur dom ska bete sig.

Förhoppningsvis kan det bli lite självkritik i det narcissistiska kulturlägret framöver. Inte minst borde den förutsägbara vänsterretoriken sorteras ut till förmån för en mer jordnära attityd. MAn har samma radikala, tonårsaktiga attityd i politiken som i det personliga livet, så dom sakerna går hand i hand.

Den s.k "kultur-eliten" är en grupp av "kultur-arbetare" , en jätteklubb av folk med inbördes beundran. Dom lobbar rätt hårt på kommuner, landsting och stat för att få pengar till diverse "projekt".

Men det gäller att "rätt" personer får del av penningpåsen annars blir det ett jävla liv inom "eliten" , dessutom är det en svår "klubb" att bli accepterad i !

Just nu på senare år är det "inne" att vara en del s.k "gay-kulturen" eller "feminism-kulturen", då dessa grupperär helt rätt inne (PK) för få del av penningpåsen och syssla med nått obskyrt kultur-projekt. Fast dom passar inte än i den s.k "kultur-Eliten" dvs anställda på den "fina" Dramatiska Teatern.

...erkänna att jag också har ytterst svårt för dessa "kulturarbetare". Just denna "moraliska upphöjdhet" som de vill ge sken av, parat med den schaskighet och moraliska inorans som de ofta uppvisar i stt eget privata agerande, därtill kopplat till att mycket av det som de åstadkommer är genuint dålig, skapar hos mig en motvilja av starkt slag. Möjligen hjälper det till att de påfallande ofta är vänster, eller bra nära, och givetvis legitimerar ett osakligt socialisiskt moralanspråk. Tvi!

Nej, jag har också svårt för dom här typerna. Självgodheten står en upp i halsen.

Dom har också den här bilden av dom själva som goda, fina, kännande mänskor - i motsats till dom som jagar efter pengar, som inte börjar gråta när dom ser en bergmanuppsättning, som inser att tillvaron är full av svåra problem som inte går att lösa på ett "romantiskt" sätt. Deras attityd är typiskt PK-itisk.

Framför allt finns det få svenska konstnärer som faktiskt är duktiga... det är ju inte direkt Goethe och Raphael vi talar om.