Har jag en depression?

Jag ber er om vägledning. Jag ursäktar mig om det är egoistiskt att starta en tråd om sina egna problem men jag behöver faktiskt lite hjälp och hoppas att detta kanske hjälper någon mer som känner igen sig.

Jag fick en panikångestattack för tre år sedan, en kraftig sådan. Jag trodde jag höll på att dö och fick åka med ambulans in till lasarettet. Man tog några EKG kollade blodtrycket men jag var kärnfrisk och antagligen bara lite utmattad. Jag insåg till slut själv att jag led av panikångest efter flera återkommande anfall under ett-två års tid. Nu har jag inte haft något kraftigt anfall på över ett år och det känns som om jag har kommit över panikattackerna.

Men istället har det infunnit sig en ständig ångest. Jag känner mig utanför hela systemet och kan omöjligen känna mig som en del av någonting längre. Jag tycker helt enkelt att det mesta är något som "alla andra gör" och jag är finns där utanför delvis delaktig men jag är ändå inte med på samma villkor.

Jag tycker det är jobbigt att prata med människor, förutom ett fåtal. Jag ser inte fram mot någonting längre utan tycker allt känns väldigt jobbigt, t.ex. om jag ska på fest där jag vet jag har flera goda vänner, känner jag ångest för att jag ska dricka alkohol och när jag gör det blir jag mest frånvarande och sitter och tänker på vad det är med mig.

Jag har ofta nära till gråt vilket jag aldrig har haft tidigare. Jag tänker på min död varje dag, ser min begravning framför mig. Jag känner mig fulare än alla andra i princip, det känns som om alla har något jag saknar trots att jag har flickvän, ett socialt nätverk och framtiden för mig.

Jag ska börja högskolan nu och jag känner ångest inför detta med introduktion och allt, helst vill jag bara få mina böcker och gå hem och låsa in mig och studera, inte delta i något socialt för jag känner mig underlägsen då. Jag mår som bäst när jag sitter själv och kollar någon serie en hel dag och inte har något bestämt eller läser en bok.

Jag ska flytta in i ny lägenhet i ny stad, men jag är ärligt talat rädd, blivit väldigt rädd för döden. Kom hem från en resa idag och var helt förstörd under flygresan då jag var totalt livrädd för att planet skulle störta, var kallsvettig och hade enorm ångest hela tiden i flygplanet.

Jag tror jag ska ringa vårdcentralen imorgon och be om att få komma dit för att få någon medicin utskrivet. Jag vill kunna delta i sociala sammanhang utan att vara full utan att ha ångest och obefintlig självkänsla. Är SSRI-medicin något som kan hjälpa mig tror ni? Kan någon berätta om egna erfarenhter om SSRI?

Förlåt om jag är dryg och tråkig, men känner mig så liten och svag för tillfället.

Låter helt klart som en depression. Rädslor, ångest och depressioner förstärker varandra något alldeles fruktansvärt. Rädslor sprider sig också som en jävla löpeld, det börjar med att du undviker det som utlöste panikattacken, sen undviker du något som du associerar till panikattacken, sen kopplar du ihop fler och fler grejer med varandra och till slut är du ett nervvrak som inte klarar av någonting. När man sen ska ta sig ur skiten så får man lära sig att hantera varje liten grej i taget. Har du t.ex. blivit rädd för att åka flygplan, så blir det lätt att du får svårt att åka tåg och buss. Har du svårt för alla de här 3 grejerna men börjar få lättare att åka tåg för att du har tränat t.ex. , så finns det en jävligt god chans att du kommer skita knäck när du sätter dig på bussjäveln, och att det är en flygbuss du sitter på är ju bara att glömma.

Social fobi, vilket det låter som att du har eller håller på att utveckla mår väldigt bra av att umgås med sin kamrat depressionen. Nedstämdheten gör att du känner dig sämre och sociala fobin gör att du blir mer nedstämd när du konstaterar hur mycket sämre du är än alla andra, ett perfekt par så att säga.

Det korta svaret är alltså, ja, sök hjälp. Jag är ingen fan av SSRI, men det funkar ju för en del tydligen, gärna i kombination med terapi eller bara terapi. KBT hyllas ju något alldeles enormt, KPT är väl lite liknande.

EDIT: Jag har ätit SSRI. Hände ingenting.

Tack för svaret, låter rimligt det du säger. Det var i samband med träning på gym jag fick ångestattacken och jag har inte satt min fot på gym sen dess och övrig träning har också blivit lidande. Men det sociala har blivit sämre och jag har t.om. börjat jämföra mig med mina närmsta vänner vilket verkligen plågar mig. Det är fascinerande vad livet kan ta olika vändningar, det är nog det som gör att man drar sig för att söka hjälp ibland. Man har byggt upp en självbild där man ser sig själv som stark, tuff, pratsam och plötsligt kan man inte leva upp till detta och där står man förvirrad och undrar vem man har blivit.

Det jag är rädd för att SSRI-medicinering kommer ge mig ännu mer ångest just för att jag tror den ska förstöra själva "jaget". Är SSRI skadligt för sin egen personligheten eller kan den ge mig en nödvändig "push" tillbaka till normal nivå?

En sak till, kan man på något vis mäta serotonin nivån i hjärnan? Isåfall skulle jag vilja börja i den ändan, då får jag det mer svart på vitt att jag behöver något som hjälper mig.

Även jag tycker det låter som en depression så beställ en tid hos läkaren så lär de skicka vidare dig till något psyk.

Angående SSRI så kan jag enbart tala utifrån mina egna erfarheten. Jag åt Citalopram under 2 år och tyckte att de hjälpte. Verkligen ingen mirakelmedicin, men saker känns lite bättre och lättare.
Jag slutade för ca 1,5 månader sen att ta dem och har märkt att jag blir lättirriterad och kanske lite mer ångestladdad. Min flickvän har påpekat att hon "märker skillnaden", så nu har jag bestämt mig för att fortsätta knapra dem, och har precis fixat nytt recept.

Lycka till!

Tack för svaret. Det är en av de stora anledningarna till att jag vill göra något åt mina problem, hade det bara varit mig det drabbat hade det väl funkat. Men min älskade flickvän blir även hon lidande av mina kraftiga humörsvängningar som blir resultatet av den frustration man känner över sin situation. Man känner sig fruktansvärt ynklig som människa när man blir arg på någon som verkligen inte förtjänar det.

PS. Vill tillägga att jag inte syftar på något fysiskt våld mot henne utan enbart labila känslosvallningar.

Låter som att du bär på massor med ångestbringande saker som måste komma ut, samtalsterapi kanske vore din grej?

precis vad jag anser också. Tycker absolut INTE att du skall ta någon form av medicin, det löser inga problem, bara döljer dem, tycker helt klart du skall försöka ta itu med VARFÖr du har ångest och varför du mår dåligt, finns säkert någon bakomliggande orsak från långt tillbaka som är svår att se utan terapi. Kommer förmodligen bli ett hårt jobb men tror absolut det är det bästa.

LYCKA TILL!!

Tycker mediciner kan vara väldigt bra ibland, vid kronisk depression osv. men inte i ditt fall, kan iofs vara en sista utväg för att klara av vardagen, men försök satsa på livet först är mitt råd!

Samtalsterapi, det känns inte som om jag skulle vara mottaglig för det faktiskt. Jag har alltid ansett att djupdykningar i barndomen är något som kan riva upp mer än stilla sinnet. Jag tror att man lätt kan få vanföreställningar om sin egen barndom som man själv alltid ansett som lycklig tidigare när man prompt måste hitta något fel där.

Detta är ingenting jag har kännt av som barn utan har kommit nu på senare år när jag blivit "vuxen". Jag tror allt började med att jag har varit övertygad sedan högstadiet att jag varit dödsjuk, sedan har ångesten utvecklats därifrån, alltid gått runt och varit helt säker på att jag har någon form av dödlig sjukdom i mig.

Behöver ju iofs inte vara barndomen du tar tag i, i samtalsterapin, kanske kan ta tag i den delen av ditt liv där problemen började?
Hur kommer det sig att du fick för dig att du var dödssjuk första gången?
Vad var det som triggade det, var det befogat på något sätt?

Edit: Läste igenom hela tråden och fick svar på min fråga

Hej!
Mycket av det du skriver stämmer på mig. Jag förstår hur du känner. Jag har ingen aning vad jag ska göra, och allt blir bara värre och värre.
Kanske inte är så mycket tröst, men du är inte ensam i alla fall.

Precis som Nazipolizei säger, utgå därifrån problemen började.

I min egen samtalsterapi, som jag har haft i ungefär ett halvår, har vi endast vidrört min barndom vid ett fåtal tillfällen.
Vi talar mest om nutid, hur jag känner i olika situationer i vardagen och så, och försöker ta reda på när allt började "gå snett".

Jag hade samma rädsla som dig att jag skulle få en helt skev bild av mitt liv om jag började gå i terapi. Och det är den rädslan som gjort att jag skitit i det i flera år.
Det ångrar jag bittert idag att jag inte började tidigare.

Jag tycker att du ska testa det iaf, är det inte din grej så är det bara att sluta, då har du iaf gett det en chans.