80-talister utifrån en 70-talists perspektiv

Jag har funderat en hel del över 80-talist generationen som skiljer sig mycket från min egen generation 70-talisterna.

En vattendelare som jag kan se är förhållandet till 1990-talet. För oss 70-talisterna (speciellt vi som föddes i början av 70-talet) var 90-talet ett decennium av samhällskris, långtids arbetslöshet, söka-jobb-kurser, ungdomspraktik, tråkiga högskolestudier, och taskig ekonomi.
Vi hade skolats under 80-talets högkonjunktur där allt var möjligt och tog studenten lagom till krisåren 1991-1992-1993-1994 då allt plötsligt var omöjligt.
Det krävdes höga betyg och höga högskoleprovsresultat för att komma in på universiteten, etc. Detta man räknar bort de som snabbt lyckades etablera sig på arbetsmarknaden exempelvis inom media (som Linda Skugge).

80-talisterna däremot gick i reformerade gymnasier med bokstavsbetyg, program där de fritt fick välja efter intresse, de fick mer hjälp av sina lärare än vi fick, de fick välja studieort, de fick odla sina egenheter, veganism, anarkism etc. var på tapeten liksom hela indie-vågens 60-talsretro.
Sedan gick 80-talisterna ut studenten i början av 2000-talet och kunde trava raka vägen till Komvux om de ej fått MVG i allt, eller också fick de de där jobben som vi 70-talisterna ville ha men räknade bort, för vi skulle vara samhällsnyttiga, när det var lågkonjunktur.

Detta anser jag delvis har bedragit till att 80-talisterna kan klassificeras som en bortskämd generation som fått det mesta serverat ochs som förväntar sig att det ska fortsätta att vara så. Det är 80-talisterna som är viktiga, alltså tränga sig före äldre personer i en matkö är helt okej, eller störa grannen med ständiga fester, 80-talisten är ju duktig på att ifrågasätta regler, hierarkier och andras rättigheter. 80-talist tjejer får lära sig att manipulera och lura andra som en del av "ta för Er tjejer" slogan av deras gensbildade gymnasielärare som tyckte det var roligt med alla diskussionsglada 80-talist tjejer.

Till detta kan man addera 80-talisternas curlingföräldrar, oftast 50- och 60-talister, som antingen vill förverkliga sig genom sina barn, eller har halvt jobbat ihjäl sig för att ha ett status-hem, och därför dränker sina 80-talist barn i hemelektronik prylar.
Klart grabben/tjejen att du ska ha det senaste!

Detta i sin tur leder till att en stor del 80-talister har utpräglat narcisstiska drag, söker sig till "roliga jobb", där de får stå i centrum, vara viktiga och underhålla oss andra som ska knega ihop deras uppehälle.
Många 80-talist tjejer får psykiska problem för att de lider av akut psykotisk beslutsångest, och drivs på av andra kompisars storhetsvansinniga idéer.

Har vi inte lärt oss någonting av krisåren på 90-talet? Tydligen inte.
När majoriteten av 80-talister beter sig som att de ska leva livet på oss andra.
Föräldrarna pröjsar bostadsrätten (klart Lisa ska ha en bostadsrätt att festa i), klart att hon ska få åka till New York och shoppa designerkläder det gör ju hennes väninnor? Klart att lillebrorsan ska få välja bort historia i skolan och välja helt fritt vad han ska läsa han ska ju bli playboy när han blir stor.

Vad blir slutresultatet av 80-talisternas grandiosa självhävdelsebehov??
Jag tror Proppen Orvar är lätt nedspolad i vasken än Proppen Hilton, glamour-feminist-generationen som bara "vill ha skoj" och inte ta ansvar.

70-talisterna är mer bortskämda än 80-talisterna.
70-talisterna kunde ha fula frisyrer, slapp stil och vara allmänt anspråkslösa. De behövde inte heller oroa sig över att några invandrargäng skulle slå ner dom på vägen hem ifrån krogen. De kunde helt enkelt flumma, vara sig själva och leva idylliska liv i sina förorter, med sina burriga frisyrer och elgitarr i handen.

80-talisterna däremot måste handskas med extrema utseendekrav, total likriktning, rädsla för det som går emot strömmen och även en ökad hotbild vad gäller gatubrottslighet.

Nej du, 80-talisterna må ge ett väldigt bortskämt intryck materialistiskt, men de är nog den generation som mår sämst psykiskt.

Så krisåren påverkade inte 80-talisterna? Öh? Själv började jag i skola mitt under rasande finanskris med allt vad det innebär i sämre utbildning, färre lärare, mindre resurser åt ADHD-Conny som fick fritt spelrum osv.

Jag håller med föregående talare

Kanske att det stämmer mer på sena 80-talister och tidiga 90-talister...

Edit:

Nja... Jag tycker att fula frisyrer , slapp stil och anspråkslöshet stämmer t.o.m. mer in på 80-talisten... Man ska ju liksom var Nöjd med sig själv, Vara sig själv m.m. Det hör man jämt och ständigt… det tragglas i skolorna, hemmet, tv, tidningar, radio and so on. Sedan att man ändå lägger åtskilliga kronor på kläder är väl för att vi har det så bra ställt, och annat naturligtvis typ materialism... Mycket föräldrar också (som TS nämnde).

Invandrargäng, visst är de farliga och invandrare begår generellt mer brott än svenskar (statistiken är tydlig här), men mina vänner tänker knappast på det när de ska till krogen... Kanske är det en följd av den politiska korrektheten i skolan? När jag ens nuddade vid problemet om invandrares höga frekvens i brottsstatistiken och i speciellt vålds- och sexbrott under samhällslektionerna fick jag lite konstiga blickar och en och annan började rabbla ngt om rasism m.m. Antagligen skiljer det sig och pojkar är naturligtvis inte lika PK som tjejer. Men även om jag tar hänsyn till detta tror jag att fruktan för invandrargäng är mer utbredd bland 70-talister och äldre. Elgitarr i handen? Du menar Guitar Hero?

Att 80-talister kan må sämre psykiskt, kan jag inte heller hålla med om. Det är trendligt att vara emo och att omdefiniera eller missbruka termer, t.ex. att vara deprimerad. Sedan har det kommit nya ord som många 80-talister gärna använder: det att vara utbränd t.ex.. Hur kan en 21-årig kassörska vara utbränd?

Föddes själv under det sena 80-talet.

Jaha, du menar alltså att 80-talisterna inte känner några krav på sig, eftersom de hör på radio att man skall vara nöjd med sig själv?

Sedan förstår jag inte varför du drar in EMO's i det hela, vad har det med de utbredda psykproblemen att göra, att några tycker att det är häftigt med lidande?

Klart de känner krav, men jag tror att man hört detta om att vara sig själv - och det inte enbart på radio - tragglas så mycket att det kommit in. Sedan kan krav vara så olika. Jag kan tänka mig att 80-talister känner mer krav på sig själv i skolan, betyg m.m, medans utseendet m.m. är det mycket att "vara sig själv".

Ang. psykproblemen så tror jag absolut att det är på modet. Ungar ska hänga på BUP, begå självmord, fyfan. Sedan drog jag också in utbrändheten... Jag tror således att nya begrepp + trender lett till denna "psykproblem". Fast jag är inte alls nån expert på detta, jag bara spekulerar.

Komvux har ju blivit systematiskt nedmonterat, lägg till arbetslösheten och den största bostadsbristen i modern tid så har du ett antal allvarliga svårigheter för 80-talisterna.

Som 80-talist så skulle jag nog säga att vi inte kan organisera oss mer än för tillfälliga kampanjer inom väldigt snäva områden. (om det inte sitter någon äldre person och drar i trådarna åt oss såklart)

Hade vi 80-talister fått bestämma så hade det funnits 5 olika partier och organisationer för varje sakfråga, och man hade fått rösta åtminstone på tre olika alternativ samtidigt i riksdagsvalen.

Självklart finns det en massa undantag som anpassat sig till hur systemet ser ut men i stora drag så tycker jag att detta är en hyfsad beskrivning.

Anledningen att så många 80-talister mår dåligt (tror jag) är att de lever i en fantasivärld som deras föräldrar och lärare spär på (för att föverkliga sig genom sina barn / tjäna pengar på 80-talisterna som är en stor köpstark grupp för friskolor, universitet, mm).
Vad vore FAME FACTORY, IDOL, BONDE SÖKER FRU, mm, utran alla mediekåta 80-talister som använder detta sätt för att få den uppmärksamhet som deras föräldrar inte gav dem.

Problemet är att verkligheten är för grå och begränsad för 80-talisternas storvulna drömmar och därför kraschlandar många psykiskt, som Linda Skugge sa i en krönika i Expressen.
"anledningen att ni mår dåligt är för att ni drömmer för mycket".

Tänk alla 80-talister som tror att de ska bli mästerkockar för att de gick HR, eller filmregissör för att de gick medieprogrammet.
Det är dags att vakna till verkligheten och inse att ni är blåsta:
verkligheten suger, och man måste ta skitjobb och betala sin egna räkningar.

Med "70-talisterna" kan du inte mena de som föddes på 70-talet, utan snarare de som levde och hade några år på nacken.

Jag hade då inga bokstavsbetyg.

off topic: Värre lär det bli när 90'talisterna tar över planeten dock.

De enda möjligtvis av 70-talisterna som kunde flumma var sen-70-talisterna som inte direkt påverkades av 90-tals krisen, dvs inte behövde gå arbetslösa i flera år.


Jag förstår inte snacket om arbetslöshet nu: det är relativt lätt att få jobb nu. om man jämför med krisåret 1992. När man öppnade Platsjournalen då var det som ett flygblad.

Och ang utseendekrav, etc. det där snacket visar bara med ännu mera tydlighet den sorts lyxproblem som alltför många 80-talister (och 90-talister) lider av. Ni är alldeles för bortskämda av era curlingföräldrar.
jag har en tjejkompis som är född 1981 som tycker att det är helt i sin ordning att bo kvar hos sina föräldrar "billigt och bra" kallar hon det.
Har försökt att prata vett med henne, men det är lite svårt.

Invandrarkriminalitet fanns det gott om i Södertälje där jag bodde i mitten av 1970-talet, kom ihåg en del syrianer som kastade sten på oss barn när vi lekte.

Gängkriminaliteten är en annan sak: men det är snarare en tendens på en ökad våldskriminalitet snarare än något som har en generationsmässig koppling.