Den STORA tråden om hen, hän och h*n [Sammanfogad]

Om det gäller en person med den självvalda könsidentiteten brynsten skulle jag helt enkelt utesluta könsprefixet och säga "talman" eller "statsminister". Om nu inte personen själv insisterar på att tilltalas "brynsten talman" eller "mineral statsminister".

När det gäller statsministern skulle man kunna återinföra den könsneutrala titeln: Ers Exellens.

Man skulle mycket väl kunna plana engelsmännen och sätta "ärade" framför titeln:
"Vill den ärade ledamoten vara vänlig att gäspa med stängd mun.

Substantivet 'hen' fanns långt innan (vet inte hur länge, men nog länge att få vet om det) Schymans Änglar började gapa om att det behövs ett könsneutralt pronomen.

En 'hen' är just en brynsten, därav rubriken.

Vad jag är ute efter är hur man - motsvarande Herr/Fru - titulerar en icke-binär hen-individ, inte vad man kan säga istället.

"Ärade" som redan nämnts är väl utmärkt. Förresten har "hen" felaktigt använts som substantiv för personer i det här ämnet. Pronomen är som vi vet en annan ordklasser.

Vad har brynstenar gemensamt med en hen?
Om det inte handlar om hur en slipsten ska dras?

Om talhennen bestrider tilltalet så hen säkert vänlig och informerar om den tilltänkta titeln så löser sig problemet av sig själv.

Det finns inga vettiga substantiv täcker en hen-person, förutom 'brynsten' förstås, så självklart används det "felaktigt" som substantiv.

Finn ett fel:

"En pojke."
"En flicka."
"En kvinna."
"En man."
"En icke-binär pseudo-hene med klara homofila tendenser som inte kan identifiera sig med majoritetsbefolkningen och därför känner sig konstant kränkt och hävdar sig genom att klä sig konstigt... och är en trädkramare."

http://www2.svenskaakademien.se/sven...natet/ordlista
Sök på 'hen' :P

Vill man framstå som litet revolutionär kan man också tänka sig "medborgare" eller "kamrat"...

...eller ledamot.

"hoán" ligger bra mycket bättre i munnen än "hen".

I de flesta fall vet man om det skall vara han eller hon. Då så ej är fallet, använd lämpliga omskrivningar, dylika har nämnts på flera håll i tråden - enklaste är ordet "vederbörande" eller beroende på sammanhang "denne". "Hen" vill vi gärna slippa i svenskt språk. Det är notabelt att de vilka regelbundet nyttjar ordet ifråga mer än gärna gör det så ofta det går.

Jag tycker tvärtom att hen - använt med förstånd - är ett gott nytillskott till språket, och använder det gärna i sammanhang där det är motiverat. Tidigare nyttjade jag, med Bibeln, den ("icke min vilja, utan dens vilja som sänt mig") i motsvarande situation, men hen är på sätt och vis bättre. Vederbörande (fem stavelser!) leder tanken till myndighetspåbud eller juristjargong.

Vi sväljer dagligen tusen nyord av anglosaxiskt eller anglicerat grekiskt-latinskt ursprung. Varför detta envisa motstånd mot hen, snarare än mot dessa senare?