2008-01-06, 14:00
#1
Demokrati bygger på ansvar men ansvar är jobbigt. Som tur är kan vi med gott samvete när något är åt helvete skylla på våra politiker. De är sannerligen en hög trångsynta stolpskott som bara myglar och utnyttja sin ställning. Vi vill dock gärna både att vi själva och andra ska tro att vi är ansvarstagande människor och hävdar då att så faktiskt är fallet eftersom vi lever i en demokrati där allas röster är precis lika mycket värda. I ett val vart fjärde år då men det är en parentes i sammanhanget, det är som det ska vara. En dag vart fjärde år med ansvar är nog för att hålla folket i schack.
Det är lätt att vara lycklig i en representativ demokrati. I en diktatur känner man sig nere. Där finns ingen illusion om ansvar att luta sig tillbaka mot. Motsattsen gäller för kommunism, där är illusionen om ansvar för stor för att man ska vara lycklig. Man känner sig hela tiden tvungen att göra allt för alla andra utan egenintresse. Egenintresse är strängeligen förbjudet inom kommunismen. Det är statens intressen och alla andras intressen som skall finnas för ögonen hela tiden.
En representativ demokrati anser jag vara en skön mellanvägen mellan dessa två styrelseformer. En härlig mellanväg helt enkelt som känns sådär typiskt svenskt lagom.
Tror ni att det är såhär? Ger en representativ demokrati verkligen den största lyckan? Har ens styrelseformen något att göra med individens lycka?
Det är lätt att vara lycklig i en representativ demokrati. I en diktatur känner man sig nere. Där finns ingen illusion om ansvar att luta sig tillbaka mot. Motsattsen gäller för kommunism, där är illusionen om ansvar för stor för att man ska vara lycklig. Man känner sig hela tiden tvungen att göra allt för alla andra utan egenintresse. Egenintresse är strängeligen förbjudet inom kommunismen. Det är statens intressen och alla andras intressen som skall finnas för ögonen hela tiden.
En representativ demokrati anser jag vara en skön mellanvägen mellan dessa två styrelseformer. En härlig mellanväg helt enkelt som känns sådär typiskt svenskt lagom.
Tror ni att det är såhär? Ger en representativ demokrati verkligen den största lyckan? Har ens styrelseformen något att göra med individens lycka?