Redan 1987 skriver en man vid namn Eduardo Farah en nästan kusligt skrämmande exakt förutsägelse om Europas framtid med islam. - Håller Europa på att begå självmord? Det ansåg Eduardo Farah redan 1987. Eduardo är av libanesisk härkomst, mexikansk medborgare och gift med en danska. Han ansåg att asylreglerna redan 1987 missbrukades grovt i Europa och att detta även drabbar de allvarligt lidande i Tredje världen, vilka berövas resurser genom det som nu sker. Han har gett ut en bok i ämnet, som 1987 översattes till danska: ”Økologisk ideologi. Opgang og nedgang for menneskelige samfund som en økologisk proces” (förlaget Stavnsager, 1987).
När du läser detta, tänk då hela tiden på att det skrevs 1987 innan mycket ens hade hänt.
Erövringsfasen
Erfarenhetsmässigt kan man indela en erövring, som den som nu sker i Västeuropa, i fyra stadier. Först kommer en stor grupp gästarbetare, flyktingar etc. På detta stadium hälsas de välkomna av medierna och de politiska partierna. Då lokalbefolkningen, där dessa invandrare slagit sig ner i stor mängd, börjar reagera, därför att den känner sig hotad, kommer allehanda vänsterorienterade, liberala och s k humanitärt inställda människor att slå vakt om den nya befolkningsgruppen. Via radio och press beskylles envar, som vågar ta avstånd från det som sker, för att vara ”rasist”, hårdhjärtad, omänsklig etc. På detta sätt kommer alla invändningar att avfärdas. Denna fas är passerad i Skandinavien, Österrike, Italien och Spanien. (1987)
I den andra fasen hämtar invandrarna sina familjer till sitt nya hemland, där de förökar sig ytterligare i de områden där de bor, och snart utgör en stor del av kommunens befolkning. Därför att de har samlat ihop sig - och blivit hopsamlade av bl a praktiska skäl - är det lätt för dem att upprätthålla sin egen kultur. De läser och talar sitt eget språk, dels där hemma, dels i affärer, kaféer och restauranger, därför att dessa drives av deras egna.
I dylika samhällen innehar invandrarna antingen okvalificerade arbeten eller är - i stort antal - understödstagare. De bosätter sig huvudsakligen i arbetarkvarter, där lokalbefolkningen kommer att uppfatta dem som fiender. Deras helt väsensskilda kultur verka utmanande och skrämmande, och då lokalbefolkningen ser sina kvinnor dras till de främmande, uppstår spontan vrede. Men än en gång slår de vänstervridna ”humanisterna” vakt om invandringen, med samma beskyllningar mot de landsmän som reagerar.
Dessa ”beskyddare” utmärkes ofta av att själva bo långt från invandrarna och tillhöra socialgrupp 1. Däruppifrån anklagas den infödda befolkningen för att vara ”rasistisk”, egoistisk etc. Beskyddarna stiftar antirasistlagar och gör allt de kan för att kväva varje protest, samtidigt som de kringgår de egentliga problemen. Detta stadium har passerats i Tyskland, Holland, Belgien och England. (1987)
Det tredje stadiet utspelas 10 - 30 år efter de första invandrarnas ankomst. De utgör nu en majoritet i ”sina” områden. Deras kultur, som avspeglas i deras moskéer, restauranger, affärer och konstutställningar, får dessa platser att fullständigt likna deras hemländer. Deras barn går i egna skolor, där deras egen religion utövas och deras egna språk talas. De har egen radio, TV och egna tidningar.
Deras avlägsna släktingar fortsätter att komma för att slå sig ned. Deras befolkningstal ökar hela tiden, och de utvidgar sina områden till grannskapet, som överges av européerna. Vid denna tidpunkt har de inhemska arbetarna övergivit vänsterflygeln i vrede och förtvivlan. I synnerhet de unga söker sig till högerpartier.
Likväl fortsätter de vänsterorienterade sin så kallade ”humanitära” uppgift. Hysteriskt angriper de nu inte längre sina landsmän men väl högerflygelns partier som växer och växer. Invandrarnas interna rörlighet har vidare säkrats genom diverse EG-regler, som tillåter envar att bo där han önskar. De två befolkningsgrupperna - den europeiskt kristna och den islamska - lever nu helt separerade och i ömsesidig misstro, fruktan och hat. Efterhand som invandrama trycker på för att nå politiskt inflytande genom vänsterflygeln, polariseras situationen som skett i Marseilles, Paris’ ytterområden, Lille, Bryssel, engelska städer i Midlands, i London och Amsterdam. Våldet ökar, kriminaliteten stiger. Protestaktioner av olika slag fulländar bilden.
Det fjärde stadiet är flerstädes redan i full färd med att utveckla sig. Det kan ske på många olika sätt. Men tendensen är klart den att efterhand som islam kommer att dominera några städer eller provinser, kommer muslimerna till slut att ta den politiska makten. Vid denna tidpunkt blir kanhända den lokala polisen, liksom försvarsmakten, uppdelad, först på soldat-, sedan även på officersnivå. Då muslimerna blivit så många som 25 - 30 procent av befolkningen, kommer de som en följd av att de i huvudsak är yngre människor mellan 15 och 30 års ålder att vara i majoritet i den åldersgrupp som rekryteras till polis och militär. Detta blir avgörande vid framtida konfrontationer.
Danmarks framtid
En trolig framtidsbild av Danmark ser ut sålunda: Danmark är en liten del av EG med endast 1,5 procent av EG’s totala befolkning. Islamiska och andra minoritetsgrupper kommer att växa snabbt, tills det plötsligt är danskarna som är i minoritet. Dessa kommer då att formligen explodera i sökandet efter sin egen identitet.
På detta stadium kommer det slags översittare, som i dag tanklöst kallar sina landsmän för ”rasister” och ”fascister”, att plötsligt bli supernationalister. De kommer att gå till ytterligheter i kampen för dansk identitet. Men deras ansträngningar kommer att vara förgäves.
Om 20 -.30 år kommer 30 procent eller mer av den europeiska befolkningen att vara över 55 år. Vid den åldern önskar man bara leva i lugn och ro och se fram emot pensionen. De kommer därför att rösta för kompromisslösningar eller helt enkelt underkasta sig den nya tidens ordning, och hoppas att majoriteten av muslimerna verkligen betalar sina skatter så att européerna kan få sina pensioner. De många europeiska kvinnor som gift sig med invandrare, kommer också att göra vad de kan för att utjämna motsättningar på samma sätt som haremsdamerna i Spanien och Turkiet fordom sökte beskydda sina svagare bröder och systrar. Men i Europa kommer olikheterna i genomsnittsålder att fälla utslaget.
Sannolikt kommer ett stort antal yngre européer, huvudsakligen bland de arbetsamma och kreativa, att emigrera till områden som fortfarande har en europeiskt präglad befolkning och kultur. Kvarstannande intellektuella, pragmatiskt vänsterorienterade s k ”humanister” kommer att anpassa sig som de alltid gör och försöka finna sitt levebröd under de nya förhållandena.
Detta ligger inte längre bort än att det kommer att bli verklighet för den uppväxande generationen. Ty nutidens européer vill inte ge avkall på sina årliga utlandsresor, en ny bil eller den helt nödvändiga lyxen, bara för att få ett barn till.
Invandrarna däremot har både livslusten och de starka familjeband som behövs. De nöjer sig inte med materiellt välstånd. Det nomadhorder och islamiska arméer inte förmådde under tre årtusenden av ständiga krig, har sålunda åstadkommits i vår tid inom loppet av 50 år i fred.
Icke för att muslimerna är klokare eller starkare än européerna, men därför att européerna är ett döende folk - moraliskt och kulturellt. Såvida inte de europeiska regeringarna snart börjar tänka på framtiden och handla därefter. Men kommer de att göra det?
Vänsterpartierna kommer nämligen att räkna med att fånga upp merparten av invandrarna, de kommer därmed att förhindra nödvändiga politiska kursändringar. Kommer regeringarna att våga ta den konflikt med de islamiska oljeproducenter som blir följden av en sådan kursändring? Kommer de att tåla åderlåtning av de enorma summor som islamiska investerare placerat i Västeuropa?
Kommer den västeuropeiska befolkningen att acceptera den minskning i levnadsstandard som oundvikligen blir följden av ett minskande antal innevånare i produktiv ålder? Kommer den enorma byråkrati och det organisationsväsen, som lever av invandringen, att finna sig i en kursändring? Om Europa skall klara sig, är det absolut nödvändigt att familjebanden stärks, att födelsetalet höjes och att de europeiska folken lägger demagogin och frasmakeriet på hyllan och börjar värdesätta sin egen kultur och sina traditioner. Samtidigt måste de göra en mera helhjärtad insats för samhället och frigöra sig från beroendet av den islamska världen.”
