2008-03-03, 17:00
#1
När man låter maktpositioner ärvas istället för att tillsättas genom folkliga val så kan saker och ting ibland bli på ett lite annat sätt än vad man skulle kunna önska sig. Otaliga är exemplen på vilket vansinne det monarkiska arvssystemet har lett till. Detta är såklart ett större bekymmer där monarkerna är envåldshärskare och inte enbart har formella titlar. Ju större makt monarkerna har, desto större skada skapar monarkin. Detta är tänkt att bli en liten resumé över vad monarkin har inneburit för vår värld under historiens gång.
Under det förra årtusendet ägnade man sig mycket åt incest inom de kungliga släkterna. Det är biologiskt bevisat att incest och inavel skapar sjuka och svaga människor. Ett väldigt slående exempel på detta inom den europeiska monarkin är släkten Habsburg. Låt oss nu ta en liten titt på dess spanska gren. I hundratals år hade kusiner fått barn med varandra (allt för att behålla makten inom den egna släkten och inte riskera att förlora någon makt genom giftermål) och särskilt populärt var det att gifta sig med sina syskonbarn.
1661 föddes den spanske prinsen Carlos. Hans far var morbror till hans mor och hon var således sin makes systerdotter. Detta innebar att Carlos’ faster och mormor var samma person och han härstammade från en och samma person i 14 olika släktled. Detta blev inte helt lyckat. Prinsen var (likt alla sina släktingar i mer eller mindre varierande grad) fysiskt och psykiskt skadad som följd av denna inavel. Han föddes med sådant underbett att han inte kunde tugga (ett släktdrag inom Habsburgsläkten, skapad av inavel), hans tunga var så deformerad att han inte kunde göra sig förstådd när han talade, han dreglade frekvent och han var gravt mentalt efterbliven. Kanske inte så uppseendeväckande i sig. Det som gör hela grejen allvarlig är att denne man senare blev envåldshärskare över en av världens mäktigaste nationer, detta enbart för att han föddes in i den rollen.
Det finns mängder av exempel likt detta. Det visar på att ett system där maktpositioner eller poster som offentliga personer går i arv inte är vettigt. Då har vi i alla fall gjort ett klargörande. Genom att tillsätta maktpositioner genom demokratiska val så undkommer man detta. Då får man lämpliga personer istället för en Carlos II av Spanien
Nuförtiden håller inte längre Europas kungasläkter inavel som ett av sina högsta intressen och positionen av att vara kung eller regerande drottning är i många av Europas länder inte längre detsamma som det var på Carlos II:s tid. Man har alltså flyttat över mycket av makten till dessa personer, som ärver sina positioner på grund av familjetillhörighet, till personer som är folkvalda (nåväl) istället. Däremot finns det många monarkier kvar i världen, så det är lite som att man har stannat på halva vägen. Det är som att man gjorde halva jobbet (med att demokratisera maktpositionerna), men att man gjorde halt innan arbetet var färdigt.
Vissa länder sitter fortfarande fast i den situationen som jag beskrev här ovan. Det rör sig då om länder som exempelvis Saudiarabien och Brunei. Där finns det såklart oerhört mycket att göra. Här i länder såsom Sverige har en del av arbetet redan genomförts. Kungen har mest en formell makt, men ändock en makt. Där ligger själva kontroversen. Att påstå att kungen vore helt maktlös i sin position är helt falskt. Även om vissa verkligen hävdar det, så vet alla innerst inne att en kungaposition alltid innebär makt (i olika hög grad, givetvis, men ändå).
Jag kan formulera mig såhär att: om Sveriges kung skulle skriva en artikel så har han (genom sin position) alla möjligheter i världen att få med den i landets nyhetsmedier. Han har alltså genom sin position ett unikt inflytande över media. Varje nyår håller kungen även tal i radio. Där har han en kanal för att uttrycka sina åsikter. Detta är förbehållet kungen. En vanlig Svensson har inte denna möjlighet, att få uttrycka sina åsikter inför alla Sveriges radiolyssnare på nyårsafton. Kungen har exempelvis förstahandsrätt till information från regeringen. Kungen kan sammankalla en så kallad ”konselj” (möte med regeringen med kungen som ordförande) när han vill bli underrättad av vad som händer i landet. Finns det någon annan här i landet som kan få personliga möten med regeringen så fort man ber det? Alla vet svaret på den frågan.
Kungen har alltså en massa fördelar här i samhället enbart i egenskap av att han är kung. Denna position har han ärvt. Att kungen inte är straffbar, alltså att han kan begå brott utan att någonsin bli dömd för det, det är någonting ökänt, så det behöver nog inte vidare kommenteras. Kungen är omöjlig att straffa, enbart för att han är kung. Är detta demokrati och rättvisa? Varför är det egentligen såhär? Finns det någon som helst anledning till att det ska vara såhär eller några argument som kan försvara detta? Nej, det finns det givetvis inte. Varför har vi då kvar monarkin?
Vi befinner oss alltså fortfarande i ett läge där en maktposition ges till en person enbart för att han eller hon har de föräldrar han/hon har. Saker är inte längre helt som de var när Carlos II var verksam, men heller inte så långt därifrån. Vi lider fortfarande av kvarlevorna sen den tiden. Som sagt så känns det som att vi stannade på halva vägen. Vi bara omvandlade monarkin litegrann, men gjorde oss aldrig av med den helt. Man genomförde vissa reformer i demokratisk riktning, men någon demokrati har fortfarande inte införts. När ska det ske? När kommer arbetet för demokrati att avslutas, när kommer vi ta det sista steget och avsluta vår uppgift? Det återstår att se.
Enbart arbetarklassens egen kamp kan ge oss det kommunistiska samhälle vi så länge har väntat på. Utan arbetarklassens autonoma kamp kommer vi ingen vart. Det är alltså på sin tid att arbetarklassen gör slag i saken och ordnar upp situationen. Klasskampen måste förstärkas fram tills den når sin kulmen och vi slutligen kastar allt det gamla och reaktionära överbord.
Under det förra årtusendet ägnade man sig mycket åt incest inom de kungliga släkterna. Det är biologiskt bevisat att incest och inavel skapar sjuka och svaga människor. Ett väldigt slående exempel på detta inom den europeiska monarkin är släkten Habsburg. Låt oss nu ta en liten titt på dess spanska gren. I hundratals år hade kusiner fått barn med varandra (allt för att behålla makten inom den egna släkten och inte riskera att förlora någon makt genom giftermål) och särskilt populärt var det att gifta sig med sina syskonbarn.
1661 föddes den spanske prinsen Carlos. Hans far var morbror till hans mor och hon var således sin makes systerdotter. Detta innebar att Carlos’ faster och mormor var samma person och han härstammade från en och samma person i 14 olika släktled. Detta blev inte helt lyckat. Prinsen var (likt alla sina släktingar i mer eller mindre varierande grad) fysiskt och psykiskt skadad som följd av denna inavel. Han föddes med sådant underbett att han inte kunde tugga (ett släktdrag inom Habsburgsläkten, skapad av inavel), hans tunga var så deformerad att han inte kunde göra sig förstådd när han talade, han dreglade frekvent och han var gravt mentalt efterbliven. Kanske inte så uppseendeväckande i sig. Det som gör hela grejen allvarlig är att denne man senare blev envåldshärskare över en av världens mäktigaste nationer, detta enbart för att han föddes in i den rollen.
Det finns mängder av exempel likt detta. Det visar på att ett system där maktpositioner eller poster som offentliga personer går i arv inte är vettigt. Då har vi i alla fall gjort ett klargörande. Genom att tillsätta maktpositioner genom demokratiska val så undkommer man detta. Då får man lämpliga personer istället för en Carlos II av Spanien
Nuförtiden håller inte längre Europas kungasläkter inavel som ett av sina högsta intressen och positionen av att vara kung eller regerande drottning är i många av Europas länder inte längre detsamma som det var på Carlos II:s tid. Man har alltså flyttat över mycket av makten till dessa personer, som ärver sina positioner på grund av familjetillhörighet, till personer som är folkvalda (nåväl) istället. Däremot finns det många monarkier kvar i världen, så det är lite som att man har stannat på halva vägen. Det är som att man gjorde halva jobbet (med att demokratisera maktpositionerna), men att man gjorde halt innan arbetet var färdigt.
Vissa länder sitter fortfarande fast i den situationen som jag beskrev här ovan. Det rör sig då om länder som exempelvis Saudiarabien och Brunei. Där finns det såklart oerhört mycket att göra. Här i länder såsom Sverige har en del av arbetet redan genomförts. Kungen har mest en formell makt, men ändock en makt. Där ligger själva kontroversen. Att påstå att kungen vore helt maktlös i sin position är helt falskt. Även om vissa verkligen hävdar det, så vet alla innerst inne att en kungaposition alltid innebär makt (i olika hög grad, givetvis, men ändå).
Jag kan formulera mig såhär att: om Sveriges kung skulle skriva en artikel så har han (genom sin position) alla möjligheter i världen att få med den i landets nyhetsmedier. Han har alltså genom sin position ett unikt inflytande över media. Varje nyår håller kungen även tal i radio. Där har han en kanal för att uttrycka sina åsikter. Detta är förbehållet kungen. En vanlig Svensson har inte denna möjlighet, att få uttrycka sina åsikter inför alla Sveriges radiolyssnare på nyårsafton. Kungen har exempelvis förstahandsrätt till information från regeringen. Kungen kan sammankalla en så kallad ”konselj” (möte med regeringen med kungen som ordförande) när han vill bli underrättad av vad som händer i landet. Finns det någon annan här i landet som kan få personliga möten med regeringen så fort man ber det? Alla vet svaret på den frågan.
Kungen har alltså en massa fördelar här i samhället enbart i egenskap av att han är kung. Denna position har han ärvt. Att kungen inte är straffbar, alltså att han kan begå brott utan att någonsin bli dömd för det, det är någonting ökänt, så det behöver nog inte vidare kommenteras. Kungen är omöjlig att straffa, enbart för att han är kung. Är detta demokrati och rättvisa? Varför är det egentligen såhär? Finns det någon som helst anledning till att det ska vara såhär eller några argument som kan försvara detta? Nej, det finns det givetvis inte. Varför har vi då kvar monarkin?
Vi befinner oss alltså fortfarande i ett läge där en maktposition ges till en person enbart för att han eller hon har de föräldrar han/hon har. Saker är inte längre helt som de var när Carlos II var verksam, men heller inte så långt därifrån. Vi lider fortfarande av kvarlevorna sen den tiden. Som sagt så känns det som att vi stannade på halva vägen. Vi bara omvandlade monarkin litegrann, men gjorde oss aldrig av med den helt. Man genomförde vissa reformer i demokratisk riktning, men någon demokrati har fortfarande inte införts. När ska det ske? När kommer arbetet för demokrati att avslutas, när kommer vi ta det sista steget och avsluta vår uppgift? Det återstår att se.
Enbart arbetarklassens egen kamp kan ge oss det kommunistiska samhälle vi så länge har väntat på. Utan arbetarklassens autonoma kamp kommer vi ingen vart. Det är alltså på sin tid att arbetarklassen gör slag i saken och ordnar upp situationen. Klasskampen måste förstärkas fram tills den når sin kulmen och vi slutligen kastar allt det gamla och reaktionära överbord.
