Etikett på känslor, vet ni? (När ni är kära etc.)

Något som jag funderat på tidigare är om alla är helt hundra på sina egna känslor, har ni lätt att sätta etikett såsom "nu är jag kär" osv?
Eller hur vet ni...?

Jag kan säga när jag "börjar bli lite betuttad", därifrån är det svårare.

Att säga att jag älskar någon brukar faktiskt inte komma förrän man stått inför risken att förlora personen i fråga, om man bråkat eller haft något annat tjall på linjen. När man inser att tanken på att förlora personen i fråga är mer än man tål, och man är beredd att offra och kämpa sig igenom vad nu strulet är, är när man först förstår att man älskar honom/henne. Så är det för mig åtminstone.

Men från "kär" till "älskar" är en bra bit, tänkte mer på när du/om du vet när du är kär?

Som sagt, vet när där finns nånting. Men kär... ja, hur definierar man det ens. Nej, jag vet inte när det går från någonting extra till att faktiskt vara uttalat kär. Man vet väl kanske, men det går inte att peka ut en specifik punkt på en tidslinje och säga "där, där blev jag kär". Tror jag.

Jag har svårt att falla för killar, jag blir sällan kär så jag är ganska klar på mina känslor. Har haft förhållanden i år utan att känna ngt spec för killen, utan bara att vi har det bra & trivs ihop.
Har varit kär så få gånger & har aldrig blivit stormkär från början. Attraktion kan finnas men kärleken sitter långt inne hos mig.

Aha, så du är i princip aldrig kär?

Nej tyvärr inte eller så kanske man kan se det att jag är förskonad från det. Ser ofta hur vänner lider i ÅR efter krashade förhållanden.

Det där är lite lurt, eller rättare sagt har blivit det de senaste åren.
Förlorade ju min fru helt plötsligt och efter sorgeperioden så försökte jag ge mig ut igen...vilket ledde till att jag blev totalt tvärförälskad i första bästa.
Efter det tog slut hamnade jag i nästan motsatt stadie, att jag istället har svårt att få de riktigt djupa känslorna.

Nu med flickvännen är det absolut på rätt väg, men jag skulle idag inte ärligt kunna säga "jag älskar dig" även om det lutar ditåt...så jag har väl blivit försiktig eller möjligen lite skadad i processen.
I grunden är jag en älskande person, om man säger så, men efter allt som hänt så har jag antagligen en bit kvar till mitt gamla jag, om jag nånsin kommer tillbaks till det.

Flickvännen vet ju att hon är den enda för mig och att jag verkligen, verkligen tycker mycket om henne, men därifrån till älskar är det idag ett okänt långt steg.

När man är kär så vet man det bara. Jag tror inte att det finns några principer på HUR man "ska" känna, är väl olika från person till person. Men känns något fel, som om man inte känner alla sorters djur (inte bara fjärilar) springa runt med dundrande steg i magen så fort man tänker på personen eller pratar med denne, så är faktiskt något fel.

Men grejen ATT bli kär, det är det som är svårt. Jag tror inte på kärlek vid första ögonkastet, men jag tror på attraktion vid första ögonkastet. Kärlek är något man måste bygga upp. Når man en punkt där byggnaden rasar eller man står på samma våning och inte rår på sina känslor så... Funkar det inte.

Men det är bara vad jag tror. Jag har svårt för att bli kär, dröjer år mellan det att jag blir det, om jag nu ens blir det.

När jag är "kär" så tänker jag på personen i fråga 24/7, får inget gjort när man ska göra något - exempelvis plugga - för man tänker på henne, vill vara med henne dygnet runt... Sen befinner man sig mer än ofta på relationsavdelningen på fb för att leta reda på trådar sp, kan lösa ens problem..

Den känslan har då jag i detta nu iaf så jag skulle säga att jag är kär...

Där sa du nåt som jag kan känna igen mig i. Saken e ju den att man blir uppslukad av den andra personen till den grad att det är det enda man tänker på. Det som är skönt är ju att detta lägger sig efter en tid och fokus på annat kan komma tillbaka, vilket är en otroligt skön känsla.

Jag förstår känslan men har nog aldrig upplevt den, antar att det är åratal av antidepressiva mediciner som gjort mig hård som sten