Distansförhållande :(

Hejsan flashback. Ska försöka hålla det här någorlunda kort.

Är sen 3 veckor tillbaka ihåp med en tjej och det har funkat bra. Grejen är att vi har ett distansförhållande.
Jag bor i Stockholm och hon bor i Nyköping. Det gör att vi inte träffas allför ofta och som det ser ut nu träffas vi om 3 veckor Fredag-Söndag. Totalt har vi spenderat 9 dagar av dom här 3 veckorna tillsammans så här långt.
Saknaden efter henne är stor varje dag. Jag älskar henne och hon älskar mig men jag vet inte om det här kommer hålla i slutändan. Vi pratar minst 30 min på telefonen om dan.
Som sagt jag älskar henne verkligen och vill verkligen inte att det ska ta slut mellan oss pga att vi bor en bit ifrån varandra, eller att det ska komma upp andra problem.
Nån här som har haft/har distansförhållande som kan komma med tips eller vad som helst?
Jag är snart 19 och hon är 18

Jag hade distansförhållande när jag pluggade i Linköping, hade tösen närmare femton mil bort. Vi träffades varje helg om vi kunde, annars varannan. Åkte varannan gång. Var underbart, man han verkligen sakna varandra mellan gångerna och det kändes nytt och fräscht hela det året. Sen flyttade vi ihop och tröttnade på ett halvår. Så kan det gå.

Förhållandet är ganska nytt och kan ta många olika vändningar. Känner ni båda att ni träffas för sällan och att ni vill ha varandra, så får väl en av er flytta. När jag träffade min fru bodde hon i ö-vik men flyttade till mig. Jag tror inte att långdistansförhållanden fungerar i längden. Så tycker jag iaf, men de kan ju fungera för er.

Eller så går de som de gick för mig hon var otrogen x antal gånger hade självmordstankar hela tiden eller tyck synd om mig tankar . Så det var ett rent helvete..

Men det var rätt så skönt ibland att ha tjejen på distans då kunde man känna sig fri och prata i telefon ibland bara resten av tiden kunde man ägna sig åt andra saker en henne..

f-n fick du mitt ex?

Hahaha hade jag sådan otur .. För jag hade verkligen otur med denna som första kärlek

du hade kunnat vara min fd :P

distansförhållande suger.

Hade en kille 60 mil bort. Tror inte vi hade varit ihop så länge som vi ändå var om vi hade bott närmre varandra, det tog längre tid att tröttna av distansen tror jag. 1½ år, men sen var jag less. Sen träffade jag en kille som jag nästan har sett varje dag sen dess, 2½ år och har inte tröttnat än.
Det visar iofs bara att min nuvarandra passar bättre för mig. Och tur är väl det.

Nåväl, distansförhållande är riskabla, njut så länge det fina i det varar. Men tänk på att förhållandet vänds upp och ned direkt om ni t.ex. skulle flytta ihop, det är en helt annan sak att träffas då och då och att leva upp i rövarna på varandra varje dag. Det går inte att jämföra, du får en helt annan partner, så att säga.

Jag tycker distansförhållande är bajs.

Jag är i ett distansförhållande just nu, visserligen bara 8 mil men då damen i fråga inte har körkort och jobbar många helger så försvårar det en aning då det alltid är jag som måste bege mig dit. Inga problem egentligen, tar ju bara 40 minuter så är man framme.

Ni har varit med varandra 9 av 21 dagar? Det är mer än vad jag var med min förra flickvän, och hon bodde bara 2km från mig.