Livskris

Hej

Jag har ställt till det som fan. För ett halvår sen så bröt jag upp med min tjej, vi hade vart ihop i sju år och har två barn ihop. Jag tyckte väl att förhållandet hade blivit tråkigt o trodde väl att gräset skulle va grönare på andra sidan. Jag hade inga som helst samvetesbetänkligheter varken då eller i somras.

Men nu.. jag vet inte vad som har hänt.. men helt plötsligt så mår jag så fruktansvärt dåligt över allt jag har gjort. Jag lipar hela jävla tiden.

Både jag o exet har dejtat andra, men vad mig beträffar så är det bara för att lindra ensamheten. Efteråt så mår jag dåligt, o vill inte att nån ska känna nått för mig.

Jag vill ha tillbaka mitt ex o min familj.. Jag frågade henne om det nånsin kunde bli vi igen. Men det kan det inte säger hon. Nu kan jag inte göra nånting.. inte äta.. inte koncentrera mig.. inget. Får bara panik o storlipar.

Hur kommer man över nån man älskar?

Låt tiden läka alla sår, har du hört av dig någon gång sedan i somras? Om inte är det väl ganska förståligt att hon fortfarande är arg på dig. Fråga om ni kan gå ut som vänner och äta middag och se vad som sker. Annars får du acceptera faktumet att det är över och gå i terapi.

Hon är min bästa vän, och vi träffas flera gånger i veckan. Ska man hålla sig borta från henne för att komma över henne.. eller ska jag vara glad för o ha henne som kompis.. även om det känns som jag inte kan glädjas åt nått nu.

Som sagt; tiden gör sitt till slut för den nomala människan.
Jag har varit i en liknande situation. Jag träffade mitt ex regelbundet efter att vi gjort slut. Så här retrospektivt ser jag att jag försökte bara klänga mig kvar och hoppades att det skulle bli vi. Efter att jag bröt kontakten (för hon ville ju naturligtvis vara kompis fortfarande) så lättade det ganska snabbt.
Nu är ju du och jag inte samma person, men om man får ge tips så skulle det vara att minimera umgänget så länge du känner så som du gör och låta tiden sudda ut känslorna, för det gör den. De kanske aldrig försvinner helt men tiden tar bort de skarpa kanterna som skär.
Nu har ni ju barn så ni måste träffas, men begränsa umgänget till dessa nödvändiga möten.

Jag kan inte säga att jag har erfarenhet av att vara sambos eller att ha barn tillsammans med någon... Men det är ju ganska klart att hon är sur på dig och inte litar på dig när du bryter upp efter 7 år och två barn.
Det är klart man inte ska vara med någon man vantrivs med, men så illa var det väl inte? Det var väl mest någon form av ungdoms-äventyrslusts-relapse?

Jag vet inte hur klart hon talar när hon gör. Men jag vet att många kvinnor(kanske också män, men ingen jag känner) kan vara rätt vaga och säga saker de inte menar för att man ska visa att man verkligen menar vad man sagt eller att man verkligen bryr sig.

Jag hade en brud en gång som ALLTID sa nej när jag frågade om hon ville att jag skulle komma över, och blev skitsur när jag inte gjorde det ibland och när jag gjorde det ibland. Hon var bara extremt vag och för stolt för att säga att hon behövde en kram, typ :P.
Hon var dock ett extremfall och jag har aldrig haft problem med att reagera på signaler med någon annan...

I alla fall... Du verkar älska henne, så fortsätt med det och försök få henne att mjukna och medge din dumhet. Fråga dig själv vad du skulle göra om det händer igen att du får lust att äventyra. Hur skulle du lösa det?

Gräset ÄR grönare på andra sidan OM man verkligen är klar med relationen man lämnar.

Du fattade tydligen ett icke genomtänkt beslut.

Du är inte direkt ensam om att dras med detta förståndshandikapp, men oförmågan att uppskatta och vara rädd om det man har, när man väl har det - är bland det mest oattraktiva och osexiga jag känner till.

Nu verkar ditt X ha insett att hon har det bättre utan dig?
Bidragande till det är att hon möjligen träffat män som visat andra värden och fått henne att inse att hon kan få mer och bättre.
Annars skulle jag tippa på att din potentiella räddning är att ni just har barn tillsammans.

Jag har extremt svårt att se att jag skulle ta tillbaka en ambivalent, osäker, otacksam velpelle.

Som uppmuntring om du är körd: tiden läker alla sår och du träffar säkert någon ny där du kan börja praktisera din nya kunskap.

Aldrig varit i någon liknande situation. Har inte så mkt att tillföra m.a.o.

Bara nyfiken på vad "andra sidan" var rent konkret? Varför blev det inte som du tänkt dig?

Tack för alla svar, även om det inte alltid är vad man vill höra så känns det skönt ändå på nått sätt.

andra sidan var väl inget konkret, men som nån nämde tidigare så var jag en idiot som inte uppskattade det jag hade. Å nu när jag träffar tjejer så kan jag inte känna nått för dom. Bara ett sätt o bota ensamheten.

Det jag inte förstår är varför den här smällen kommer nu.. Innan har jag kunnat umgås med henne som en vän.. hitta på saker o inte tänkt alls på att jag vill ha tillbaks henne.. men nu är det för jävligt

men jag tror inte att jag kan få henne tillbaks.. vill bara komma över henne

Antagligen för att det inte blev som du tänkt.
Hade du träffat någon ny hade du knappast känt någon sorg eller saknad.

Handlar det verkligen om ditt X då?
Det kanske är ren singelångest?

Dvs att du känner dig allmänt oälskad och ensam?

Att gå från tryggt familjeliv till singelliv innebär säkert rätt markanta kontraster.

Jag känner ju mig väldigt ensam, särskillt när barnen är här. För jag har inga vänner o umgås med då. Har bara kompisar varannan helg typ.. s k suparpolare..

Så visst, det kan ju vara så.. Men jag saknar henne så våldsamt. Drömde inatt att hon låg bredvid mig i sängen.. kändes så verkligt.
Jag vet att jag älskar henne.. men man kan väl älska sina vänner också.

Finns inget värre än när folk tar en för givet och sedan självömkar sig när de fattat sitt misstag. Vore jag din flickvän skulle jag verkligen hata dig. Jag fruktar för den dagen det kanske händer mig och bli behandlad på det sättet att min älskade tror det finns någon bättre någon annanstans. Jag skulle vilja nästan likna det vid att ha ihjäl en annan människa. Du lider av sorg efter henne.

Jag råder dig att sluta självömka och så gott det går fortsätta vara god vän med henne, mer kan du inte begära, inte minst för era barn. Koncentrera dig på det så kanske du kommer över det faktum att hon faktiskt kanske aldrig vill ha dig tillbaka som partner.

Att leka med kärleken gör man inte ostraffat.

Jag är mest nyfiken på om du hade tänkt dig en all-you-can-eat fittbuffé; träffa en ny tjej eller bara kände att du inte trivdes i förhållandet.
Om du för tillfället är ensam och fått ett pissliv är det inte så konstigt om du ångrar beslutet just nu. Därmed inte sagt att beslutet var fel.
Själv är jag hellre ensam och lider av det, än ihop med någon jag inte trivs med.

Hade du några planer för hur det skulle bli alls? Jobba mot vad du ville ha eller hade tänkt dig.