Progressiv/symfonisk rock - era favoriter?

Med risk att det redan finns en tråd nånstans för längesen startar jag en ny där vi som gillar den här sortens musik kanske kan dela med oss av våra favoriter eller hitta bra plattor vi inte hört.

Gärna då lite mer ovanliga band än de gamla traditionella Genesis-Crimson-Yes-ELP osv, även om vi självklart måste beröra även dessa legendarer.

Själv lyssnar jag väldigt mycket på italiensk progressiv rock från 70-talet just nu. De var riktigt grymma musiker och det fanns drösvis med bra band, ofta med sång på hemspråket vilket jag inte hanterar ett skvatt av men arrangemang, stämning och musiker-input är lysande.

PFM, Banco Del Mutuo Soccorso, Quella Vecchia Lochanda, Biglietto Per Inferno och Balletto Di Bronzo är klassiska band fr Italien värda att kolla in.

Apoteosi fann jag precis nyligen. Klart intressanta.
http://www.youtube.com/watch?v=gpNfI1yrewY

Camel är ju en annan pärla i genren. Sedan har vi Curved Air och Renaissance som för ovanlighetens skull inom den progressiva rocken har kvinnliga medlemmar (dock sångerskor, men är ju alltid något).
Bör även nämna krautrocken, den tyska varianten av artrock, med band som Can och Amon Düül II.
Canterbury-scenen med band som Caravan och Soft Machine får icke glömmas. Sedan har vi band som Gentle Giant och Van Der Graaf Generator som även de bör omnämnas.
För att komma in på lite obskyrare band är två favoriter hos mig Gnidrolog och Comus, väl värda att lyssna på.

Finns väldigt många bra band inom denna genre.

Älskar Canterbury-scenen. Kanske inte så mycket Soft Machine just men Camel och Caravan var ju fullständigt underbara, tajta som fan och vackert melodiösa.

Hatfield & The North, Gilgamesh, Arzachel och National Health måste ju också nämnas i den svängen.

Amon Duul II gillar jag också, lagom flummigt. Sen fanns det ju en del riktigt urflippade krautrockare - Brainticket b.la - men det var ju mer en förlängning av psykedelian än den "vanliga" progrocken. Men tyskarna hade många bra band vid den tiden, tunga grejer med elaka gitarrer och ondskefull sång och floder av Hammond och mellotroner.

Sen är det ju kul att samla gamla vinyler från den epoken, bara omslagen är ju en klass för sig att kolla in. Svindyra givetvis, många av dom. Men är man nörd så är man....

Soft Machine står för den lite mer experimentella delen av Canterbury. Caravan är betydligt mer lättlyssnade.

Ett annat bra krautband är ju Neu!. Riktigt speciellt band faktiskt, med intressanta rytmer. Faust är ett annat.

If I Could Do It All Over Again och In The Land Of Grey And Pink är underbara album.

Plockade faktiskt fram The Snow Goose också efter trådstarten. Den har jag inte lyssnat på på evigheter. Kanonplatta!!

Just de två Caravan-skivorna finns i min samling. Funderar på att införskaffa For Girls Who Grow Plump in the Night också.

The Snow Goose är en av Camels bästa skivor, kanske för att den är helt instrumental (då sånginsatserna är något av Camels minussidor).

God jul!

Checka upp lite Opeth saker.

http://www.youtube.com/watch?v=B-YR8StSVmk&fmt=18

Jag menar, det där tar en direkt tillbaka till king crimson.

Finns en del som dömer bort, eller dömer i ren allmänhet, Pink Floyd efter deras mest kända plattor som The Wall, Wish you were here eller Dark side of the moon. Om du kanske missat så har de gjort många guldkorn som hamnat i dessa giganters skugga. Animals och Atom Heart Mother är två väldigt bra exempel på detta, även om Animals har blivit rätt kultförklarat på grund av omslaget så hamnar den inte inom 'mainstream'-Floyd direkt.

Men nu är ju PF rätt mainstream, då måste jag rekommendera svenska Graveyard. De är aktuella just nu och spelar klassisk rock av den absolut finaste kalibern. Om de hade funnits lite tidigare så hade de garanterat varit ett band av omåttlig popularitet.
Detta är kanske inte progg, men det får absolut inte glömmas!
www.myspace.com/graveyardsongs

Red med King Crimson och Udu Wudu med Frankrikes bästa band Magma kommer osökt på tal. Man kan även ta valfri Mahavishnu Orchestra skiva från 71-75 då det är favoritperioden enligt mig. Ok, Birds of fire är fantastisk till att börja med. Fuck off om ni misstycker, jag har 3 liter vin i hjärnan för tillfället! Måste instämma i Pink Floyd albumen som skribenten ovan säger, det var fantastiska skivor, lyssna på "The dark side of the moon" och må bra säger jag bara.

Jag älskar de flesta av banden ni har nämnt, och favoriten är King Crimson. Men för att följa trådstartens önskan om plattor ni inte hört och mer okända band, så tar jag upp några udda favoriter:

Shadowfax - 1976 - Watercourse Way. Platta från 1976. Gruppen är senare mer känd som new age-band, men detta är symfonisk jazzrock dominerad av gitarristen G. E. Stinson. Skivan är starkt influerad av Mahavishnu Orchestra, och har en hel del andra progressiva influenser. Oerhört bra.

Popol Vuh - 1976 - Letzte Tage-Letzte Nächte. Popol Vuh är tysk prog/kraut, och kanske generellt en bra grupp. Men det är något unikt med denna skiva, där gitarristen Daniel Fischlescher har ett ovanligt stort inflytande. Mycket tunga klanger från en hord av 12-strängade gitarrer.
http://avantghetto.blogspot.com/2008...chte-1976.html

Quiet Sun - 1975 - Mainstream. Prog med Phil Manzanera och folk han spelat med i andra sammanhang. Det övriga de har gjort förbleknar i jämförelse. Detta är en blandning av tung Crimson-inspirerad prog och mkt bra Canterbury.

Jag fick Birds of Fire i julklapp igår. Mycket fin skiva. Jag äger även sedan tidigare The Inner Mounting Flame.

For Girls är också superb, innehållandes en av mina absoluta favoriter "Be Alright/Chance Of A Lifetime". Första gången jag överhuvudtaget hörde Caravan var runt 94 när en äldre bekant skaffat den snygga Canterbury Tales-samlingen som jag genast lånade, och den låten var en av dom som fastnade direkt - från den energiska förstahalvan till den vackra tillbakalutade "Chance" med snyggt violinspel av Geoff Richardson. Skaffade genast hela Caravan-katalogen direkt efteråt och bytte sen ut alla när remaster-utgåvorna kom.

Snart är även originalvinyl-samlingen komplett. Den första är givetvis jävligast att hitta i skapligt skick.

Håller helt klart med om Camel re: instrumentalt gentemot sånginsats. Nämnas måste ju dock Caravan-basisten Richard Sinclairs insats i bandet, hans melodiska sång passade ju bägge grupperna perfekt. "Summer Lightning" från Camels senare 70-talsår tycker jag är suverän.

Just nu snurrar Still Life - dyster och melankolisk orgeldränkt progg som är ett av de obskyra Vertigo-släppen, ett av banden som gjorde ett album och som det sedan blev knäpptyst om.