Allmänningarnas tragedi

består i skövling av resurser som inte har någon ägare som ser någon anledning att vårda sig om desamma.

Problemet har uppmärksammats av liberaler som menar att boten är att alla resurser får privata ägare och av antikapitalister med disparata drömmar om kollektivistiska eller anarkistiska tillstånd där problemen på något magiskt sätt skulle lösa sig själv.

En marknadsekonomisk lösning jag föreslagit är att naturen betraktas som ett världsarv och att i konsekvens med detta varje användning av en naturresurs eller försämring av miljön skall motsvaras av en avgift och att intäkterna fördelas på alla enligt strikta regler som har chans att vinna allmän acceptans.

Konflikter om begränsade resurser kan därmed upplösas genom att avgifterna kan avpassas för att få efterfrågan att anpassa sig till tillgången och avgifterna för miljöförstöring kan avpassas så att den kostar mer än den smakar.

Priserna på att få dra upp fisk ur havet kan också anpassas artvis så att fångsterna håller sig inom de ramar som havsbiologerna föreslår.

Vad är det du vill diskutera egentligen? Frågeställning saknas enligt flera rapporter...

/Mod

var det jag ville ha i fokus som framgår av rubrik.

Hur kan du ha missat det?

Samma princip som jag föreslår globalt, kan man ju börja med nationellt och regionalt. - I stort en återgång till grundskatter.

Flertalet användare har rapporterat inlägget och noterat avsaknaden på frågeställning då det inte ens finns en fråga med i trådstarten. Hur som helst. Tillbaka till ämnet.

Att klubba ut naturen som världsarv är väl ingen rimlig lösning. Det skulle ju kräva någon form av överstatlig organisation för att administrera och efterleva det hela, och vips är man där i ekokommunismens träsk. Så på vilket sätt är din lösning annorlunda, bortsett från i ordval och formulering, jämfört med antikapitalisternas kollektivistiska drömmar?

Marknadsekonomiskt finns det ju ingen rimlighet i att tro att alla skulle vilja spela efter samma regler eller finna sig i en sådan uppgörelse på grund av världens orättvisa tillstånd. Fattiga är nog mer än beredda att skövla sina delar av världsarvet för att få mat på bordet, giriga gör nog samma sak i utbyte mot senaste modellens Iphone eller dylikt. Länder eller grupperingar kan ju mycket väl tänkas tumma på sitt världsarv för att ge sig själva konkurrensfördelar på marknaden. Om du ska tvinga alla att spela efter samma regler behöver du ju den där överstatliga strukturen som du försöker undvika.

Det finns skillnaden mellan Corporate Social Responsibility (CSR) och Accountability. http://en.wikipedia.org/wiki/Corpora...responsibility (I wiki-artikeln blandar dom ihop Accounting/Auditing med Accountability) http://en.wikipedia.org/wiki/Account...l_implications Om företagen visade sig "responsible" istället för enbart "accountable", så skulle dom inte släppa ut gifter vid gruvdrift, dom skulle plantera nya träd vid skövling, inte använda trålare som rensar havsbottnen, och så vidare.

"Lösningen" enligt liberalerna, som du uttrycker det, är att fortsätta utnyttja naturen/miljön. För marknaden är allt som kan inhägnas värt något, och allt som inte kan inhägnas är värdelöst. En inte speciellt långsiktig syn på det hela, en syn som dessutom inte är humanistisk eller miljömedveten. Och vad blir slutmålet med en sådan tanke? Kommer företag ta betalt för inandningsluft? Det skulle inte förvåna mig, företag tar ju redan betalt för vatten, mat, boende. Saker och ting som vi inte kan leva utan. Naturen är förstås även en sådan faktor, som vi inte kan leva utan.

Så jag skulle vilja se det gå åt andra hållet. Utvidga allmänningarna, utvidga allemansrätten. Skapa opinionsbildning för corporate responsibility. Minska statlig kontroll, minska företagens kontroll, öka mediebevakningen, utbilda folket. Sätt lite press på företagen.

Utsläppsrätter var ju ett försök att få till en marknadsekonomisk lösning på (det förmodade) koldioxidsproblemet. Man tänker sig då en total acceptabel utsläppsvolym och sådana priser-avgifter på utsläppen, att de håller sig innanför ramen.

Samma lösning skulle ju vara perfekt även för havsfisket. Man kan börja regionalt. Om man följer havsforskarnas rekommendationer för vad beskattningen av de olika arterna bör begränsas till, kan man kontinuerligt anpassa kilopriserna för att få dra upp dem, så att de faktiska fångsterna håller sig inom ramarna. – Jämför denna lösning med det vi har i dag på EU-nivå.

Nationellt är det också relativt enkelt att tillämpa samma princip för att få den önskade balansen mellan naturvård och exploatering genom att ersätta fastighetsskatten med en generell skatt på mark relaterad till skyddsklass och graden av exploatering.

Principen fungerar ju också globalt.

Det handlar om en grund för en global rättsordning. En sådan ansluter man sig till, om man föredrar en sådan framför den råa kampen om makt och resurser och såväl starka som svaga, fattiga som rika har starka motiv för att välja den framför en där det är råstyrka som avgör.

Den överstatlighet som varje ordning kräver, är ju regler för handel och relationer, ekonomi och regler för hur äganderätt etableras och motiveras. Det handlar alltså om rättsordning och en sådan kan faktiskt upprätthållas utan att förutsätta en centralmakt. Det räcker med en uppslutning från ett ledande skikt. - På global nivå behövs det uppslutning från de ekonomiska och militära stormakterna.

Utsläppsrättshandeln är förvisso marknadsekonomisk. Men den bygger på att rätten till utsläpp i grunden är kollektiv egendom, som kollektivet sedan distribuerar.

Skulle själv vilja kalla detta för kollektivistiskt.

Avskyn för kollektivism grundas i insikten om vikten av individuell frihet.

Begrunda vilken ordning som är bäst förenlig med individens frihet; - en där världen vi lever i betraktas som ett gemensamt världsarv eller en där rätten till nyttjandet av atmosfären och haven är utauktionerad och naturen i sin helhet är uppstyckad i privata ägolotter.

- "Dödlig fångst" på Discovery canal beskriver hur det blir med de korkade spelregler som gäller nu för fisket där man antingen har nationella kvoter eller tidsbegränsad säsong för tillåtet fiske, för att uttagen inte skall bli för stora.

Det är ju lätt att räkna ut, att det leder till att man chansar med livet som insats.

Om man istället styr med priserna, finns det aldrig motiv för hets eller att chansa på att gå ut i otjänligt väder.

Problemet pockar på en lösning: http://svtplay.se/v/1705991/hundrata...d_torsk_dumpas

Det var redan 40 år sedan nu som idén luftades att växla skatten från att bestraffa produktiv verksamhet till att bestraffa destruktiv.

- Men man framhärdar fortfarande med att beskatta verksamhet och arbetsbyte och skyddet av den hotade livsmiljön betalas med skattemedel.

Idiotargumentet som användes för att blockera vidare diskussion om en sådan reform var "att då skulle man kunna köpa sig rätten att förstöra miljön".

Vårt skattesystem är lika galet och perverst som vår folkblandningspolitik.