Sveriges neutralitetstradition var redan 100 år gammal när andra världskriget bröt ut och den hade ju tidigare, som man brukar säga, tjänat oss väl. Första världskrigets fasa kom vi helt undan. Under andra världskriget spelade vi mycket väl med de de usla kort vi fått*. Målet med neutralitetspolitiken var förstås alltid att hålla Sverige utanför krigets helvete.
Efter kriget, från mitten av 60-talet och framåt, blev den istället en utrikespolitisk dogm som i stället för att öka Sveriges säkerhet bakband oss och ökade vår sårbarhet på ett rent groteskt vis.
* även om vi till stor del gett dem till oss själva. Dock för Agrell fram en intressant teori i sitt standardverk
Fred och Fruktan, nämligen att även om 1925 års försvarsbeslut var katastrofalt i teorin spelade det inte så stor roll i praktiken, eftersom den svenska militärledningen satt fast i gamla stela tankemodeller och skulle rustat fel i vilket fall som helst. Kanske skulle vi fått en illusorisk styrka och istället agerat för djärvt.
Nå, det löste sig ändå och sen tog NMT-kretsen över och skapade det fantastiska 50- och 60-talsförsvaret, och gjorde på samma gång Sverige till det mest genommilitariserade landet sen Presussen.