2009-04-03, 08:11
#1
Sista fixen
Jag hade tänkt spara den sista fixen till flygresan. Men när jag ser tullarna vid säkerhetsgenomgången får jag kalla fötter och smiter in på toaletten istället. Det är knappt två timmar sedan morgonfixen och jag vet att det egentligen blir väl mycket att ta allt det jag har kvar nu. Plus att jag kommer att börja bli dålig innan jag kommer fram. Men jag vågar inte chansa på att jag kommer igenom tullen med jonk och verktyg i fickan, så jag häller ändå ner hela det fjärdedels grammet i min sked, strör på askorbinsyra, drar upp vatten i pumpen och sprutar det över pulverhögen.
För förhoppningsvis sista gången någonsin eldar jag under den redan sotiga skeden med tändaren. Små små bubblor bildas i vattnet och pulvret löser sig. Den välbekanta lukten når mig ungefär samtidigt som pulvret har löst sig med vattnet och bildat en gyllengul vätska. Jag lägger en liten bomullstuss i lösningen, sätter pumpen på bomullen och drar upp lösningen genom den. Så sätter jag en kanyl på pumpen och så är fixen klar. Min sista fix. Jag drar upp tröjan på vänster arm, tar av mig bältet och stasar armen med det. Armvecket är illa däran, men det ser ändå bättre ut än det högra. Jag tvättar armvecket med en decinfektionsservett och trevar sedan med fingrarna längs med venen för att känna var jag lättast skall få svar. Jag hittar ett ställe där venen känns lite mjukare och sticker där. Det knastrar när kanylen tränger igenom brosket och nålen måste djupare in än jag tänkt mig för att nå venen. Jag får svar på andra försöket, och det får jag vara nöjd med med tanke på hur svårstucket stället faktiskt är.
Det pirrar till i magtrakten av förväntan när en ensam bloddroppe sipprar ner i pumpen och blandar sig med den gula lösningen. Jag släpper stasen och skjuter i mig lösningen. Snabbt. Innan jag ens hinner bli varm i kroppen drar jag ut nålen och trycker en pappersbit mot stickmärket. Sekunden efteråt kommer smällen i bröstet. Det känns som att varm eld sprider sig genom kroppen samtidigt som bloder rusar. Känslan av total avslappning gör sig väl påminnd. Lite för väl. Jag blir sittande i nära tjugo minuter innan jag kvicknar till så pass att jag kan resa mig och lämna toalettbåset. I tjugo minuter har jag pendlat mellan behagligt slummer och heroinets sköna bomullssömn. Total ro. Men sen måste jag snabba mig genom säkerhetskontrollen och komma på planet. Jag kan inte klanta mig idag igen, det är nu eller aldrig som gäller och det vet jag så väl. Måste sluta, måste iväg. Till behandlingshemmet. Till ett nytt liv.
Och inlindad i heoinets trygga famn kommer jag så äntligen ombord på planet.
Cold turkey avtändningen på heroin
Sex timmar efter den sista fixen börjar det krypa i benen och kallsvetten bryter fram i pannan. Äcklig, sur, svidande heroinsvett. Så klibbig att kläderna fastnar på kroppen. Det värker i ryggen och benen och jag mår illa. Ångesten är så stark att den känns fysiskt. Som varm klistrig sirap rinner den från bröstet och ut i hela kroppen. Hjärtat bankar och det bränner av smärta. Ögonen tåras och näsan täpper igen. Det är svårt att veta vad som är ångest och vad som är fysiska plågor. Kroppen vrider sig och vill inte sitta still, benen hoppar, magen vänder sig och svetten forsar. Varje sekund är en plåga och allt eftersom timmarna går blir det värre och värre.
Efter en fruktansvärt jobbig flygresa landar jag på andra sidan jorden. Långt borta från Sverige och min invanda hemmiljö. Jag vet inte ens vad heroin heter på språket som talas i landet, och här ska jag nu spendera ett halvår på behandlingshem. Jag mår så dåligt att jag börjar gråta när jag ser kön till passkontrollen som jag måste gå igenom för att komma in i landet. Jag kan knappt gå på grund av magkramperna, och nästan dubbelvikt måste jag ta mig igenom kön av människor.
Efter att ha trott att det aldrig skulle hända är jag till slut äntligen utanför flygplatsen. Personal från behandlingshemmet möter mig och kör mig till centret. Så fort jag kommer fram ber jag om att få gå och lägga mig. Lättnaden är total när jag kan sjunka ner i sängen.
Känslan av lättnad varar dock inte länge. Det gör ont att ligga ner, ont att stå upp och ont att sitta. Precis när jag tror att det inte kan bli värre stegras smärtan ytterligare. Jag är oerhört kissnödig, men att ta sig till toaletten är en omöglighet. Ännu mer omöjligt är det att somna. Tiden segar sig framåt och jag snurrar runt i sängen så att lakanen klistrar sig fast runt kroppen som en svettig kokong. Det känns som att myror kryper i skelettet, samtidigt som om skelettet vore gjort av glas. En vidrig blandning av smärta och obehag. Det kittlar och kryper i kroppen när jag ligger still, och värker och bränner om jag rör på mig. Jag mår för dåligt för att kunna sova och efter ett par dygn av sömnlöshet får jag till och med hallucinationer. När jag öppnar ögonen känns det som att rummet krymper omkring mig och att taket sakta kommer närmare. I ögonvrårna rinner en ridå av svarta trådar ner från väggarna.
Efter fyra dagars intensifiering av abstinensen börjar det faktiskt att vända. Magen vänder sig inte längre ut och in var femte minut, krypet i benen avtar något och kroppen lugnar sig lite. Det outhärdliga pirret i musklerna ersätts av en mer jämn smärta. Kroppen är öm, och att gå en längre sträcka än några meter är inte att tänka på. Men jag kan i alla fall få i mig lite vätska och jag kan ta mig till toaletten och kissa, för första gången på tre dygn.
På den femte dagen kan jag till och med duscha utan att vattenstrålarna känns som elektriska stötar mot huden. Den mest intensiva smärtan lägger sig och byts ut mot en oerhörd trötthet och tyngd i kroppen. Jag orkar vara uppe en lite längre stund för varje dag som går, men smärtorna gör det fortfarande omöjligt att sova mer än någon timme i taget. Och magen protesterar vilt när jag försöker få i mig vätska. Läpparna är så torra att de blöder av vätskebrist.
Efter nio dagar börjar det kännas okej längre och längre stunder under dagen. Mellan de bra stunderna känns det närmast som en rejäl influensa med febervärk i kroppen. Svetten som känns som klister vill inte ge mig sig, huvudet värker och magen krånglar. Också sömnbristen är oerhört påfrestande och jag sover inte mer än någon timme i taget. Men jämfört med hur fruktansvärt dåligt jag har mått tidigare så är detta ingenting. Och för varje dag blir de bra stunderna längre och längre.
Jag hade tänkt spara den sista fixen till flygresan. Men när jag ser tullarna vid säkerhetsgenomgången får jag kalla fötter och smiter in på toaletten istället. Det är knappt två timmar sedan morgonfixen och jag vet att det egentligen blir väl mycket att ta allt det jag har kvar nu. Plus att jag kommer att börja bli dålig innan jag kommer fram. Men jag vågar inte chansa på att jag kommer igenom tullen med jonk och verktyg i fickan, så jag häller ändå ner hela det fjärdedels grammet i min sked, strör på askorbinsyra, drar upp vatten i pumpen och sprutar det över pulverhögen.
För förhoppningsvis sista gången någonsin eldar jag under den redan sotiga skeden med tändaren. Små små bubblor bildas i vattnet och pulvret löser sig. Den välbekanta lukten når mig ungefär samtidigt som pulvret har löst sig med vattnet och bildat en gyllengul vätska. Jag lägger en liten bomullstuss i lösningen, sätter pumpen på bomullen och drar upp lösningen genom den. Så sätter jag en kanyl på pumpen och så är fixen klar. Min sista fix. Jag drar upp tröjan på vänster arm, tar av mig bältet och stasar armen med det. Armvecket är illa däran, men det ser ändå bättre ut än det högra. Jag tvättar armvecket med en decinfektionsservett och trevar sedan med fingrarna längs med venen för att känna var jag lättast skall få svar. Jag hittar ett ställe där venen känns lite mjukare och sticker där. Det knastrar när kanylen tränger igenom brosket och nålen måste djupare in än jag tänkt mig för att nå venen. Jag får svar på andra försöket, och det får jag vara nöjd med med tanke på hur svårstucket stället faktiskt är.
Det pirrar till i magtrakten av förväntan när en ensam bloddroppe sipprar ner i pumpen och blandar sig med den gula lösningen. Jag släpper stasen och skjuter i mig lösningen. Snabbt. Innan jag ens hinner bli varm i kroppen drar jag ut nålen och trycker en pappersbit mot stickmärket. Sekunden efteråt kommer smällen i bröstet. Det känns som att varm eld sprider sig genom kroppen samtidigt som bloder rusar. Känslan av total avslappning gör sig väl påminnd. Lite för väl. Jag blir sittande i nära tjugo minuter innan jag kvicknar till så pass att jag kan resa mig och lämna toalettbåset. I tjugo minuter har jag pendlat mellan behagligt slummer och heroinets sköna bomullssömn. Total ro. Men sen måste jag snabba mig genom säkerhetskontrollen och komma på planet. Jag kan inte klanta mig idag igen, det är nu eller aldrig som gäller och det vet jag så väl. Måste sluta, måste iväg. Till behandlingshemmet. Till ett nytt liv.
Och inlindad i heoinets trygga famn kommer jag så äntligen ombord på planet.
Cold turkey avtändningen på heroin
Sex timmar efter den sista fixen börjar det krypa i benen och kallsvetten bryter fram i pannan. Äcklig, sur, svidande heroinsvett. Så klibbig att kläderna fastnar på kroppen. Det värker i ryggen och benen och jag mår illa. Ångesten är så stark att den känns fysiskt. Som varm klistrig sirap rinner den från bröstet och ut i hela kroppen. Hjärtat bankar och det bränner av smärta. Ögonen tåras och näsan täpper igen. Det är svårt att veta vad som är ångest och vad som är fysiska plågor. Kroppen vrider sig och vill inte sitta still, benen hoppar, magen vänder sig och svetten forsar. Varje sekund är en plåga och allt eftersom timmarna går blir det värre och värre.
Efter en fruktansvärt jobbig flygresa landar jag på andra sidan jorden. Långt borta från Sverige och min invanda hemmiljö. Jag vet inte ens vad heroin heter på språket som talas i landet, och här ska jag nu spendera ett halvår på behandlingshem. Jag mår så dåligt att jag börjar gråta när jag ser kön till passkontrollen som jag måste gå igenom för att komma in i landet. Jag kan knappt gå på grund av magkramperna, och nästan dubbelvikt måste jag ta mig igenom kön av människor.
Efter att ha trott att det aldrig skulle hända är jag till slut äntligen utanför flygplatsen. Personal från behandlingshemmet möter mig och kör mig till centret. Så fort jag kommer fram ber jag om att få gå och lägga mig. Lättnaden är total när jag kan sjunka ner i sängen.
Känslan av lättnad varar dock inte länge. Det gör ont att ligga ner, ont att stå upp och ont att sitta. Precis när jag tror att det inte kan bli värre stegras smärtan ytterligare. Jag är oerhört kissnödig, men att ta sig till toaletten är en omöglighet. Ännu mer omöjligt är det att somna. Tiden segar sig framåt och jag snurrar runt i sängen så att lakanen klistrar sig fast runt kroppen som en svettig kokong. Det känns som att myror kryper i skelettet, samtidigt som om skelettet vore gjort av glas. En vidrig blandning av smärta och obehag. Det kittlar och kryper i kroppen när jag ligger still, och värker och bränner om jag rör på mig. Jag mår för dåligt för att kunna sova och efter ett par dygn av sömnlöshet får jag till och med hallucinationer. När jag öppnar ögonen känns det som att rummet krymper omkring mig och att taket sakta kommer närmare. I ögonvrårna rinner en ridå av svarta trådar ner från väggarna.
Efter fyra dagars intensifiering av abstinensen börjar det faktiskt att vända. Magen vänder sig inte längre ut och in var femte minut, krypet i benen avtar något och kroppen lugnar sig lite. Det outhärdliga pirret i musklerna ersätts av en mer jämn smärta. Kroppen är öm, och att gå en längre sträcka än några meter är inte att tänka på. Men jag kan i alla fall få i mig lite vätska och jag kan ta mig till toaletten och kissa, för första gången på tre dygn.
På den femte dagen kan jag till och med duscha utan att vattenstrålarna känns som elektriska stötar mot huden. Den mest intensiva smärtan lägger sig och byts ut mot en oerhörd trötthet och tyngd i kroppen. Jag orkar vara uppe en lite längre stund för varje dag som går, men smärtorna gör det fortfarande omöjligt att sova mer än någon timme i taget. Och magen protesterar vilt när jag försöker få i mig vätska. Läpparna är så torra att de blöder av vätskebrist.
Efter nio dagar börjar det kännas okej längre och längre stunder under dagen. Mellan de bra stunderna känns det närmast som en rejäl influensa med febervärk i kroppen. Svetten som känns som klister vill inte ge mig sig, huvudet värker och magen krånglar. Också sömnbristen är oerhört påfrestande och jag sover inte mer än någon timme i taget. Men jämfört med hur fruktansvärt dåligt jag har mått tidigare så är detta ingenting. Och för varje dag blir de bra stunderna längre och längre.
