Hitler: The Missing Years, av tyskamerikanen Ernst Hanfstaengl.
Jag har bara läst knappt halva boken, men intressant om man nu är intresserad av nazistpartiets tidiga år och av den politiska situationen i den tidens Tyskland, och i synnerhet i München och i Bayern i stort. Hanfstaengl ger sin bild av Hitler, som han lärde känna efter att ha sett honom tala, och som han med tiden kom relativt nära. Han beskriver sakligt händelser och förlopp, men av någon anledning spekulerar han i ett stycke vilt kring Hitlers sexualitet; Hitler ska ha beundrat hans vackra fru Helene, och rätt tidigt i vänskapen ska hon ha sagt till sin man: "Men, Putzi [som han kallades], du inser väl att han är impotent." Detta skulle enligt Hanfstaengl ha orsakats av syfilis som Hitler skulle ha drabbats av i Wien 1908. Hur kunde han veta det? I övrigt får man en inblick i Hitlers personlighet som stämmer överens med övrig litteratur inom ämnet.
Man får även en inblick i andra personligheter i partiet under den tid då det knappt tagit sig ur krubban, både individer som senare skulle bli toppar inom regimen, och sådana som mer eller mindre föll bort längs vägen - vissa tyckte han bra om som människor, och vissa tyckte han mindre bra om - en han avskydde var Joseph Goebbels. Men vad gäller beskrivningar av personer är fokus förstås på Hitler, och han beskriver i detalj sin analys av Hitlers tal under tidigt 20-tal, varav ett ska ha varit ett mästerstycke.
Hitler ska ju ha haft förmågan att anpassa sina tal efter publiken, och som exempel nämns ett tal där många i publiken var fattiga kvinnor, och Hitler ska då ha talat på ett sätt som tilltalade dessa genom att ha uttryckt sig på samma sätt som dessa kvinnor skulle ha uttryckt sig i sin miserabla livssituation, om de hade kunnat göra det, som Hanfstaengl uttrycker det. Just detta har man ju läst på annat håll, att Hitler anpassade sina tal efter publiken, och att han verbalt uttryckte det som åhörarna tänkte och kände men inte kunde verbalisera, varför han möttes av bifall.
En sak som åtminstone jag kan störas av är Hanfstaengls ständiga användande/missbruk av framförallt franska uttryck, men även ord från latin och italienska, som i boken är skrivna i kursiv stil, som męlée, revanche, de rigueur, francs tireurs, deus ex machina och condottieri. Han skriver visserligen i sin inledning att hans konstförlagsfamilj med sina fina rötter hade många internationella kontakter, och berättar:
Han må vara självironisk här, men sedan fortsätter han alltså med oskicket boken igenom. Utöver detta framgår det med all önskvärd tydlighet i hur och vad han skriver att han är elitistisk.
Hanfstaengl berättar att han tycks ha blivit sedd som den som lärde Hitler bordsskick, men förklarar att det inte riktigt var så, även om han introducerade Hitler till diverse familjer från överklassen (i ett försök att få donationer från dem). Han beskriver det snarare som att han försökte influera Hitler under de tidiga åren. Enligt Hanfstaengl var Hitler då fortfarande någorlunda formbar, men så berättar han hur han, Hanfstaengl, än försökte att få Hitler att tona ned antisemitismen samt inse att USA var en makt att räkna med, så misslyckades han gång på gång, medan Hitler istället lyssnade till Rosenberg och Hess (som Hanfstaengl kallar blockheads).
För den som inte vet föll Hanfstaengl i onåd under sent 30-tal och fick fly från Tyskland.
Jag har bara läst knappt halva boken, men intressant om man nu är intresserad av nazistpartiets tidiga år och av den politiska situationen i den tidens Tyskland, och i synnerhet i München och i Bayern i stort. Hanfstaengl ger sin bild av Hitler, som han lärde känna efter att ha sett honom tala, och som han med tiden kom relativt nära. Han beskriver sakligt händelser och förlopp, men av någon anledning spekulerar han i ett stycke vilt kring Hitlers sexualitet; Hitler ska ha beundrat hans vackra fru Helene, och rätt tidigt i vänskapen ska hon ha sagt till sin man: "Men, Putzi [som han kallades], du inser väl att han är impotent." Detta skulle enligt Hanfstaengl ha orsakats av syfilis som Hitler skulle ha drabbats av i Wien 1908. Hur kunde han veta det? I övrigt får man en inblick i Hitlers personlighet som stämmer överens med övrig litteratur inom ämnet.
Man får även en inblick i andra personligheter i partiet under den tid då det knappt tagit sig ur krubban, både individer som senare skulle bli toppar inom regimen, och sådana som mer eller mindre föll bort längs vägen - vissa tyckte han bra om som människor, och vissa tyckte han mindre bra om - en han avskydde var Joseph Goebbels. Men vad gäller beskrivningar av personer är fokus förstås på Hitler, och han beskriver i detalj sin analys av Hitlers tal under tidigt 20-tal, varav ett ska ha varit ett mästerstycke.
Hitler ska ju ha haft förmågan att anpassa sina tal efter publiken, och som exempel nämns ett tal där många i publiken var fattiga kvinnor, och Hitler ska då ha talat på ett sätt som tilltalade dessa genom att ha uttryckt sig på samma sätt som dessa kvinnor skulle ha uttryckt sig i sin miserabla livssituation, om de hade kunnat göra det, som Hanfstaengl uttrycker det. Just detta har man ju läst på annat håll, att Hitler anpassade sina tal efter publiken, och att han verbalt uttryckte det som åhörarna tänkte och kände men inte kunde verbalisera, varför han möttes av bifall.
En sak som åtminstone jag kan störas av är Hanfstaengls ständiga användande/missbruk av framförallt franska uttryck, men även ord från latin och italienska, som i boken är skrivna i kursiv stil, som męlée, revanche, de rigueur, francs tireurs, deus ex machina och condottieri. Han skriver visserligen i sin inledning att hans konstförlagsfamilj med sina fina rötter hade många internationella kontakter, och berättar:
Citat:
Conversation was heavily interlarded with French expressions. Guests sat on the chaise-longue behind the paravent, with closed rouleaux and the ladies suffered from migraine. The teint was treated with parfum and friends had a rendez-vous for a tęte-ā-tęte in the foyer of the opera.
Han må vara självironisk här, men sedan fortsätter han alltså med oskicket boken igenom. Utöver detta framgår det med all önskvärd tydlighet i hur och vad han skriver att han är elitistisk.
Hanfstaengl berättar att han tycks ha blivit sedd som den som lärde Hitler bordsskick, men förklarar att det inte riktigt var så, även om han introducerade Hitler till diverse familjer från överklassen (i ett försök att få donationer från dem). Han beskriver det snarare som att han försökte influera Hitler under de tidiga åren. Enligt Hanfstaengl var Hitler då fortfarande någorlunda formbar, men så berättar han hur han, Hanfstaengl, än försökte att få Hitler att tona ned antisemitismen samt inse att USA var en makt att räkna med, så misslyckades han gång på gång, medan Hitler istället lyssnade till Rosenberg och Hess (som Hanfstaengl kallar blockheads).
För den som inte vet föll Hanfstaengl i onåd under sent 30-tal och fick fly från Tyskland.
