Kan en person uppfylla alla ens behov?

Jag har ett problem som jag grubblar över dag ut och dag in. Upplever att jag i princip förstärs av detta snart och måste få skriva av mig samt be om råd.

Jag och min pojkvän har varit tillsammans i 1.5 år och vi bor tillsammans. Han är en jättebra kille på alla sätt och vis. Han är trygg, omtänksam, har stabilt psyke, trevlig familj, han är social och mina vänner gillar honom, han är jämställd och vi hjälps åt i hemmet. Vi tycker om och dras till varandra. Kort och gott en bra kille som dessutom har ett trevligt och fördelaktigt utseende.

Le problem: Vi har problem med att kommunicera med varandra. Jag tycker om att prata, diskutera, analysera, berätta anekdoter etc. Han gör inte det. Vi har ganska olika slags humor. Jag brukar betraktas som någorlunda fyndig, men han rubbar knappt en min när jag levererar. Om jag berättar någonting om min dag över telefon kan han på sin höjd krysta fram "hehe vad lustigt" eller "där ser man" och sen silencio. Vi har pratat om detta och han säger att han tycker att jag är rolig, men att han är dålig på att prata, framförallt över telefon. Han ringer mig oftare än jag ringer honom när vi är ifrån varandra, så han vill ju uppenbarligen prata. När han ringer är han oftast tystlåten och väntar på att jag ska dra igång konversationen. Själv försöker jag dra ur honom vad som hänt honom under dagen, vilken han summerar i en mening. Han krystar fram vardagliga frågor som "Hur har din dag varit, har du planer för veckan och var det roligt hos din kompis?". När jag berättar får jag mycket lite respons eller feedback. Resultatet blir att jag ofta inte orkar berättar saker som hänt eller dela med mig av saker jag finner lustiga. Jag känner mig ointressant och tråkig. Han försöker ofta, men det känns oftast krystat och icke genuint.

Vi har det trevligt ihop och det vardagen flyter på, vi vill göra samma saker och umgås i samma kretsar. Vi älskar varandra, iaf tror jag det. Kan man leva med någon som inte bekräftar en på detta sätt? Mitt liv är stabilt med honom. Jag mår bra med honom, han är en trygghet och en bra kille. Han hade blivit en exceptionell pappa. MEN vi skrattar inte åt samma saker. Vi har inte heller samma behov av att diskutera och prata. Jag får dra lasset gällande konversation och underhållning. I mina tidigare förhållanden har jag ringt mina pojkvänner direkt om det hänt något roligt eller något som jag vill dela med mig av. Nu ringer jag oftast någon vän i första hand för att få den feedback jag önskar.

Är det att ställa för stora krav på sin partner om man förväntar sig att EN person ska uppfylla ALLA ens behov? Kan man överhuvudtaget lösa detta problem?

blä säger jag bara..NOLL intellektuell utmaning..får man inte det man vill ha hemmavid ser man till att få det nån annanstans

Nej, en och samma person kan inte tillgodose alla ens behov helt och hela tiden. Men i en relation får man se till att ha prioriteringar. Vad är absolut viktigt och vad kan tummas på? Tänker man långsiktigt om en relation så ska man ju förhoppningsvis ha något att prata om med varandra även efter några år tillsammans. Att kunna skratta ihop är livsviktigt för att jag ska stå ut med någon annan.

Nej, inte heller har jag någonsin träffat någon som ansett det vara så också. Folk nämner detta som att det skulle vara så idag, men ändå finns det ingen som stött på detta fenomen. Märkligt. Som vanligt människor som har för mycket tid att tänka och hittar på problem, som ingen sett eller ser men endå är ett problem.

Att kunna skratta ihop har varit prioritet ett för mig i tidigare förhållanden. Dock har jag aldrig funnit en kille innan som varit så toppen och stabil som min nuvarande. Jag har en tendens att reta mig på småsaker annars som jag inte gör hos honom.

Intellektuell stimulans får jag inte mkt av. Han är smart och allmänbildad men finner inget intresse av att diskutera eller se det roliga och intressanta i småsaker som händer i vardagen - en egenskap som jag uppskattar oerhört.

Jag är nog livrädd för att slänga iväg en jävligt bra kille. Jag är livrädd för att inte hitta någon bättre, för att bli ensam och bitter.

Någon som har varit i samma sits och varit med någon som inte utmanat ens intellekt? Kan man stanna i en sån relation om allt annat är tipp topp?

Jorå, visst har jag varit i såna relationer. Smarta och stimulerande killar med vettiga värderingar växer ju inte på träd direkt så för min del har det varit lite blandade snubbar. För att jag ska stanna kvar krävs det dock lite extra. Hur du ska göra är ju svårt att svara på. Bara du kan ju avgöra om du kan se dig lycklig med killen du lever med nu. Kanske saknar du källor till samtal i ditt liv i övrigt och så får din kille en ganska stor roll att fylla? Kanske skulle det vara av mindre vikt att han är svårpratad om du hade fler omkring dig som gav dig intellektuellt utbyte? Kanske skulle det inte alls göra någon skillnad, för att han helt enkelt bara är en snäll och bra kille, men inte mer än så?

Jag tror inte att du kan hitta någon bättre, i hans ögon saknar du säkert någon egenskap också.

Att kunna skratta ihop och prata om ditt och datt är helt fundamentalt i en relation - tycker jag. Hur ska man annars kunna skapa en äkta, djup kontakt med varandra?

Han låter i övrigt som en kanonkille (lite som min ) men om ni inte kan garva ihop... Ja, det låter inget bra, helt enkelt.

Du är "aktiv" han är "passiv".

Det kan funka, det beror på om du kan leva på detta sätt.

Själv hade jag inte klarat det. Personligen är jag aktiv som person och snackar jämt och mycket och tröttnar fort på tjejer som ger dålig feedback. Exempelvis om man ser på en film eller läser något så är det ju viktigt att tala om det så att man utvecklar en förståelse för varandra och sig själv.

Kanske du gillar honom för att han inte diskuterar så mycket, det blir inte så mycket tjafs och osämja? Kanske han känns trygg för att mest glider runt.

Känner du dig frustrerad?

Jag pratar dagligen väldigt mycket i telefon i mitt yrke, det har påverkat mig väldigt mycket privat också.
Jag är ganska kortfattad och säger det jag vill ha sagt, mina vänner har sagt att jag är ganska dryg när jag pratar med dem.

Men jag orkar helt enkelt inte prata i telefon utan ber dem att ses istället, hatar när man inte kan ha ögonkontakt med personen.

Så jag känner igen det passiva just i telefon. Men vara passiv alltid låter ju fruktansvärt tråkigt.

Du verkar ju redan vara inne på ett spår att lämna honom, påverkar feedbacken du får på ett internetforum ditt beslut eller vad vill du få ut? Alla människor är olika individer och den fråga du ställer får du olika svar på som sagt. Om det inte känns 100% och om du tvekar så mycket som du verkar göra dock så tycker jag att du verkligen ska sätta dig ner och fundera på din nuvarande relation, hoppas det löser sig!

Frågan är rätt intressant, men dessvärre låter det inte speciellt bra.

Det handlar mycket om samspel i en relation för att det ska funka i längden. I det här fallet är han ganska tystlåten och fåordig. Du är mer lättsamt lagd; spontan och pratglad men måste dra släpet för att det ska bli en konversation.
Du tycks värdesätta humor och gillar att diskutera, han gör inte nåt av det. Om du kunde plocka bort nån av hans idylliska egenskaper och ersätta med gemensam humor så skulle du nog göra det. Ni skulle nå fram till varandra bättre. Att han har trevlig familj är visserligen mysigt men vad har det egentligen med Er relation att göra?

I dina skor skulle jag känna frustration, och det verkar du ju göra också.

Tänk över situationen ordentligt. Även om han är en reko kille på många plan så verkar du ju inte helt lycklig. Och du kan inte förändra honom, han är som han är. En mindre pratsam tjej kanske skulle uppskatta honom mer. Men basera inte ditt beslut på några Flashback-inlägg.