Adoptera barn som ensamstående hbtq-kille i Sverige

Tycker inte min pv är ett barn, han är en tonåring. Det är bara en juridisk paragraf, ingen är ju barn när man är 16+, så är ju barndomen slut sedan länge. Tonåring, yngling eller ungdom passar bättre.
Jag och min pv, och även min pojkväns kompisar som är i 15-18 årsåldern, har väldigt mycket gemensamt. Vi game:ar och har det kul, ser mig inte som nämnvärt mer mogen än min pojkvän egentligen, vi har äldigt likartad mentalitet.

För övrigt så är det bara oförskämt av dig med massa insinuerande och orättvisa fördomar. Jag tycker jag passar väldigt bra att jobba med barnskötsel, jag trivs bland barn, jag är kärleksfull och typ snällaste människan på jorden, och känner därför att jag skulle vilja ha ett eget barn med då jag har så mycket kärlek och omtanke för dem inom mig att dela med av

Du låter som ett barn själv så förstår att du finner mycket gemenskap med andra barn. Men som 30 åring borde du mognat och vuxit upp fått andra intressen än att spela tv-spel och knulla minderåriga. Du vill ju inte ha ett barn du vill ha en ung utsatt pojke. Det är inte samma sak som längtan efter att bli förälder.

Har du några vänner/umgänge med andra människor i din egen ålder? Eller åtminstone andra vuxna?

Hur ser din livssituation ut i övrigt? Fast jobb och bra lön? hur är ditt boende? Kan du försörja en familj ensam? Vem ska ta hand om barnet när du jobbar? Din pojkvän som har fullt upp med skola kan du inte lägga något som helst ansvar på att ta hand om barnet.

Eftersom utgångspunkten är barnets bästa lär du inte få adoptera annat inom din egna nära släkt om nåt barn blir utan förälder i nått trauma. Det är ingen rättighet att bli förälder. Du kan visserligen trots detta alstra egna barn med då gäller samma regler för dig som oss andra.

Har man sexuella avvikelser som huvudsakliga utgångspunkt i sitt leverne har naturen redan från början utsorterat dig. Hur ska du kunna bli vårdnadshavare annat än genom nåt trauma i din nära släkt? Då kan du ha en möjlighet att bli vårdnadshavare med utgångspunkt från barnets bästa eftersom ni redan då har en relation.

Du har genom ditt leverne aktivt valt bort möjligheten att bli förälder/vårdnadshavare.

Att adoptera inom i Sverige är ovanligt förutom när det gäller utanför nära släkten efter nåt trauma.
Utgångspunkten är alltid barnets bästa och med stigande ålder har barnet vetorätt. (12 år)

Att adoptera från tredje världen ses idag som ett uttryck för "kolonialt förtryck" idag av västerländska länder och få länder utanför ser nu positivt till internationella adoptioner, såvida de inte får rejält betalt.

Fokus är då mer på den som kan betala och dennes behov än på barnets...som snarare då är ett objekt likt ett husdjur än ses som en människa som ska bli vuxen med en egen framtid. Vad kan du bidra med då?

Gör om...gör rätt.

Nä, varför ska man "växa upp", är det ett måste att bli dammig o tråkig när man passerat 25?
Nej, jag umgås bara med min pojkväns kompiskrets då jag blivit en naturlig del av den och känner mig bekvämast bland dem. Och de är roliga, de i min egen ålder har ju nästan alltid blivit tråkiga personlighetsmässigt... Kan knappt ens umgås med mina kollegor på förskolan, fattar inte hur man hellre kan vilja stå och kallprata med dessa tanter när man kan prata med o busa med barnen o ha skoj på jobbet ist..

Tror du verkligen dessa barn kompis kretsen ser dig som en naturlig del? Köper du ut alkohol och cigg till ungarna? Låter du dessa barn hänga hemma hos dig som en frizon från riktiga vuxna eller föräldrar? Det är väldigt märkligt om dessa barn umgås med dig bara för att det känns naturligt.

Att folk i din ålder vuxit upp och börjat ta ansvar och bygga upp sina liv ses säkert som tråkigt för dig men om några år så har även barnen du "hänger" med idag vuxit upp. Är din tanke att varje år hitta nya omogna vilsna tonåringar att umgås med?

Du kommer inte få adoptera eftersom du har pedofila tendenser och ett sexuellt avvikande beteende. Alternativt är du ett troll.

Du har skrivit att du inte ser dig själv som nämnbart mer mogen än din pojkvän som är 16 år och med väldigt likartad mentalitet. Hur ska du då kunna uppfostra ett barn, och vara en fadersfigur? Tror inte att du är tillräckligt mogen för detta om du har samma beteende som en tonåring. En fullständig katastrof.

Du har skrivit att du är osams med 16-åringens mamma, undrar hur hon mår? Hon måste vara helt förtvivlad, och känna att detta är barnarov.

Känns nästan värt att lägga fritid på att motverka att ensamstående män ska få adoptera barn.

Alltså... När du startar en tråd som denna: (FB) Lär upp gossebarn (pojkar) att kela och vara mysiga mot varandra

Då har jag djävligt svårt att inte se dig som pedofil....

Aldrig i helvete att du ska ha barn.....

Jag är själv adopterad från utlandet. Kärnfamilj. Nu har det säkert förändrats en hel del på 34 år. Mina föräldrar fick gå igenom en lång utredning. Sen tror jag även deras närstående talades med.. Det kollades upp alkoholmissbruk och knarkande bland annat. Ekonomi, utbildning och jobb.

Om du har rätt intentioner och tänker ge barnet en bra uppväxt är det fint att adoptera ett äldre barn. Äldre barn har svårare att hitta familjer.

Jag kan tänka mig att det blir ett hinder att du har en minderårig pojkvän. Röd flagga.

För det första måste du tänka om om adoptioner. Det är ren människohandel av barn och både barnen och deras föräldrar BEHÖVER och vill vara tillsammans. Det är ett oläkligt trauma att adopteras, speciellt transnationellt. Det du kan göra är att vara familjehem, dock är ensamstående föräldrar riskfaktorer för barnen så se till att isåfall dina föräldrar tex vill vara närvarande. Var ett riktigt bra familjehem istället, kanske till flera.

Vad tror du att socialnämndens utredare tycker om det faktum att du är 30+ och har ett förhållande med ett barn och vill adoptera ett barn?