Adoptera barn som ensamstående hbtq-kille i Sverige

Jag har fått en väldigt stor barnlängtan sedan jag började arbeta med barn på förskola och fritids, dom är så roliga och skojiga att vara runt. Bäbistiden skulle jag dock vilja hoppa över, men drömmen är att få adoptera en ensam pojke på typ 5-8 år som behöver ett tryggt hem med mycket kärlek o tolerans.
På en sådan "ansökan" skulle jag ju alltså vara registrerad singel/ensamstående man då min pojkvän är under 18 och fortfarande bor hemma hos sin mamma, så han hälsar ju bara på hemma hos mig och är väl i övrigt för ung för en "pappa-roll", han skulle nog isf mer kanske vara som en kompis eller brorsa-roll åt den lille.

Hur tror ni det kan gå med ett dylikt upplägg här i Sverige? Vet ju att homosexuella par kan föda upp barn tillsammans med kvinnor de känner, men jag tror det skulle mig bättre att adoptera en gosse som är några år.

Hur gammal är du? Du låter ganska ung. Jag är mest fundersam över att du vill adoptera en ensam ung pojke. Varför inte en flicka? Att du har ett förhållande med ett barn redan nu lär ju inte ge några plus i kanten i ansökan.

Jag hoppas du växer upp och tänker om (Y) när du är mogen och lever under bra förhållanden kanske du är mer lämplig att överväga om du skulle bli en bra förälder.

Räcker inte barnet du är ihop med? Kanske får du adoptera honom.

Det är inte så att det finns en liten dragning åt småpojkar? Det är ju en officiell hemlighet vad många homosexuella män känner inför småpojkar.

Låter mer som att du ska hålla dig borta från barn
Får starka pedofil varning

Då kan det nog bli en jäkla fart på socialtjänsten och adoptionsmyndigheten! Att vara en ensamstående man som adopterar en pojke i den åldern, det lär nog vara en hel del pappersexercis och utredningar att ta sig igenom. Men om du är redo att kämpa för det och ge den lille pojken all kärlek och omsorg han behöver, så kör på! Man ska väl aldrig säga aldrig, men det kommer definitivt bli en utmaning. Lycka till!

Adoption i Sverige för samkönade par är enormt svårt.

Det är viktigt att komma ihåg att hur lagligt det än är drivs adoptionsrörelsen i Sverige av Pingstkyrkan och andra frikyrkliga rörelser som när det blev legalt att adoptera för samkönade par avbröt kontakten med länder som tillåter den formen av adoption.

Adoptioner inom Sverige är unika i det att dom händer enormt sällan. Oftast går dom till släkt för att minska stressen för barnet självklart och dom andra väljs aktivt ut av socialarbetare. Det finns tre manliga samkönade par som har fått adoptera inom Sverige sen 2002. Två av dom har berättat att dom kände inte bara socialsekreterare utan också övriga inom adoptionsprocessen.

Sen finns det självklart alla annan adoption i utlandet. Enormt många heteropar i Sverige åker till platser i Sydamerika, Afrika och Asien för att adoptera utanför adoptionssystemet i Sverige som drivs av frikyrkliga (av olika orsaker). Du betalar en advokat som gräver fram ett barn till dig, du anmäler adoptionen och förhoppningsvis går allt vägen.
Samkönade par har enormt svårt att adoptera på det sättet men det finns jättemånga heteropar som godkänns. Det finns en viss bias och i kombo med att alla involverade vet att du mer eller mindre köpte nåns unge, med eller mot deras godkännande så blir det en dubbel-effekt.

Sen finns det surrogatmödrar. Du betalar en kvinna som är brutalt pank att göra en av dom farligaste sakerna som man kan göra som människa i västvärlden (föda barn) att föda barn. Sen tar du med barnet om hon fortfarande är på, och tar med det hem och förklarar att det är ditt biologiska barn. Kräver litet pappersarbete i hemmalandet.

Medans ALLT det här är en möjlighet, tänk på hur svårt det är att vara adopterad. Adoptioner är inte smärtfria processer och även om allt går rätt till och ingen tvingas, luras eller blir pressad till nåt är det fortfarande ett barn som vid nån punkt kommer vilja veta varför dom valdes bort. Det kommer du aldrig kunna ta dig undan.

Så långa och korta förklaringen. Om du vill ha barn, skaffa det med en kvinnlig kompis eller två och nu har barnet inte bara tillgång till tre föräldrar och ännu mer vuxna släktingar i sitt liv, det kommer också veta vad som hände och aldrig behöva tvivla och undra.

Varför måste det nödvändigtvis vara en pojke? Varför duger inte en flicka?

Kollade precis TS posthistorik. Peddovarning här!
TS gillar pojkpruppa!

30-årsåldern.
Jag känner inget för flickor, vill det ska vara en pojke, gärna en ensam som man kan både tycka lite synd om o muntra upp med typ fiske, camping, fotboll och sånt som kanske inte flickor är så intresserade av.


Han är ju över 16 så skulle inte klassa honom som barn. Nä, jag är osams med hans morsa, så hon skulle nog inte vilja att jag adopterar min pv haha


Nä, har ingen pedofil läggning alls/sexuell dragning, men kan känna en känslomässig "dragning", tycker om att umgås med pojkar, leka med dem, mysa osv. Det får mig att må bra att umgås o mysa med pojkarna på jobbet också, men skulle aldrig göra något som är fel med en pojk, tycker sånt är hemskt att ens höra talas om.


Ja, konstigt då Sverige ska slå sig för bröstet som så tolerant..

Fint av dig men
chansen att ett barn kommer fatta fel beslut i livet ökas mångfaldigt när en förälder saknas. Så klart så är det fint att du vill men det är nog inte så att ungar i sverige står på kö för att bli bortgivna och om så är fallet så kommer par få första ching.

Då kan ju läsa lite data om ensamförälder. Samt lite om vem som får adoptera, kan bara säga att det är krångligt som fan. Mina föräldrar gav upp.

Är mer realistiskt att bli stödfamilj till ett barn som har det svårt och avlasta familjen än att helt adoptera.
Min åsikt, antar att du utgår från som vad passar dig bäst och inte barnet.

Du verkar ju väldigt intresserad av unga pojkar på både sexuella och kanske även kärleksfullt sätt..

Att du är runt 30 och har en relation med ett barn ( upp till 18 är barn) även om det är okej lagligt sett så är det väldigt få 30 åriga män som vill ha en relation med ett barn man är liksom på två rätt olika plan i livet och har inte så mycket gemensamt med ett barn. Vad gör ni när ni ses? träffar ni gemensamma vänner?

Att du inte har några känslor för att adoptera en flicka säger en hel del.. Det är inte ett barn du vill ha för att vara en förälder du vill ha någon utsatt person att "ta hand om" någon som stämmer in på dina sexuella preferenser.

Jag tror inte att du själv förstått dina egna baktankar och du menar säkert väl på ett sätt men du är uppenbart inte mogen för att bli en förälder och jag skulle rekommendera dig att söka hjälp för din dragning mot barn. Du borde absolut inte jobba med barn så som du framställer dig.

Med rätt hjälp och guidning kan du säkert få ett bra normalt liv och kanske en egen familj nån dag.