Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det bör påpekas att i den proposition som enhälligt röstades fram 1975 om riktlinjer för invandringspolitiken så står det klart och tydligt (bland annat sid 14) att invandringen i huvudsak utgörs av människor som vill förbättra sin ekonomi. Vilket man redan visste 1968. Humanism och att man vill hjälpa utsatta människor har alltså aldrig varit det centrala. Vidare så förutsåg man att invandringen skulle öka rejält och att detta bara var bra. Däremot var man tydlig med att det hela måste vara i fas med landets ekonomiska och demografiska förutsättningar. Något som man numer har övergivit. Icke offentligt dock.

Moderaterna kan alltså omöjligen ha varit ovetandes om vad man medverkade till. Jag uppfattar istället motionen från år 2000 som ett tecken på att moderaterna trots det aldrig varit bekväm med invandringspolitiken och att det hela tiden funnits tankar på att dra sig ur gemensam agenda. Dessutom ska man inte se invandringsfrågan separat, utan det finns flera andra frågor där partierna har tagit ett gemensamt beslut mot folkets vetande och etablerad medias insyn. Försvarets avveckling är en sådan fråga. Likaså flera utrikesfrågor eller privatisering av välfärden. Avvecklandet av institutionerna och därtill sektorisering kan vara en annan. Och så vidare. Reinfeldts bedrift är att han har tagit det här till helt nya nivåer. Han tillåter inga som helst avvikande åsikter från den av han satta politik. Den förre moderate riksdagskvinnan, Anne-Marie Pålsson, skrev en bok om eländet och hon menade till och med att demokratin var satt ur spel.

Stina Wirsén är judinna och inte svensk. Detta vet jag tack vare vissa kontakter. (Vad andra sedan anser om min trovärdighet rör mig inte i ryggen, jag vet att hon är judinna och det räcker för mig.)

Det vore onekligen intressant för mångkulturdebatten om Stina i sin nästa bok ville rita en riktigt saftig judekarikatyr. Kanske kan hon utgå från sitt eget ansikte? Hon har ju både näsan, munnen och håret till skänks:

http://gfx.svd-cdn.se/multimedia/dyn...n_1058612c.jpg

Det är möjligt att du vet det. Men detta hennes ursprung har haft noll inflytande i debatten om Lilla Hjärtat hittills. Det hindrade inte att debatten utvecklade sig på ett sätt som var oerhört intressant och avslöjade antirasisterna som extremt besatta av hudfärg och representation. Och det är det som ligger närmare denna tråds ämne.

Hennes judiska bakgrund är i själva verket den enskilt största anledningen till att hon ens skapade den där svarta figuren från första början. Självklart begrep hon redan på förhand att den karikatyrmässiga stiliseringen skulle utlösa starka reaktioner.

För en person med hennes etniska bakgrund är all "debatt" om rasism en bra debatt. Det spelar egentligen inte så stor roll vad som sägs så länge huvudbudskapet bankas in: all sorts rasism riktad mot ickevita människor är hemsk och bör fördömas!

För judiska Stina var detta bara ännu ett i mängden av ändlösa tillfällen att få inskärpa hur hemskt det är med rasism och främlingsfientlighet och hur oroväckande det är att jättehemska, invandringsrestriktiva, kryptorasistiska SD sitter i riksdagen.

Jag är beredd, att ge dig the benefit of the doubt, att Stina Wirsén Hedengren skulle kunna vara judinna. Men, det finns ingenting "självklart" i, att hon skulle "redan på förhand [ha begripit] att den karikatyrmässiga stiliseringen skulle utlösa starka reaktioner".

Pekböckerna ”Aj”, ”Hej”, ”Bang”, ”Oj”, ”Gul” och ”Sov” började ges ut våren 2010. Att Stina Wirsén "självklart" skulle ha förutsett, att det skulle resultera i ett rasismdrev mot henne *dryga två år senare*, det framstår inte som särskilt sannolikt.

http://www.litteraturmagazinet.se/ar.../lilla-hjartat

http://www.bokus.com/bok/9789163866449/hej/

Den viktiga att diskutera här synes vara utevecklingen av debatten om mångkultur som den påverkades av Lilla Hjärtat-drevet.
Drevet blev en vattendelare och leder rakt fram till dagens åsikter om rasifiering och rasism. Det vill säga att representation ersätter intention. Den varmaste antirasist kan och bör misstänkliggöras genom sin hudfärg endast. Och endast representation garanterar jämställdhet. Hudfärgen är den enda nyckeln.
(Ur ett judiskt perspektiv är detta problematiskt. De räknas ofta till den "vita" befolkningsdelen och deras etniskt specifika kollektiva erfarenheter av antisemitism och utrotning väger lätt jämfört med postkolonial skuld. Att föreställa sig en judisk sionist arm i arm och på samma barrikad med en afrosvensk antikolonialist är knappast möjligt.)
Nu på senare tid har utvecklingen accelererat, Lila Hjärtat var endast en förpostfäktning.
I själva sakfrågan gissar jag att Wirséns bakgrund som illustrationschef på DN skaffade henne en rad med fiender, som inte var sena att ge igen för gammal ost. Hon antyder det själv i intervjun.

Representation trumfar intention.


Att hudfärgen är den enda nyckeln m.h.a. vilken omvärlden kan (och bör) förstås har varit de s.k. antirasisternas/mångkulturalisternas credo från dag 1.

Och då detta credo står i resonans med den primitiva, barnsliga känslan, att alla personliga misslyckanden och tillkortakommanden "e' nån' annans fel!!" så gör maktlystna icke-vita aktivister (föga förvånande) anspråk på att vara de enda, som är i besittning av denna nyckel.


Det här förstår jag inte... enskilda judiska mångkulturförespråkare står obekymrat på samma barrikad som antikolonialister med afrikansk bakgrund - samtidigt som man förespråkar, att Israel ska vara "A Jewish state with a Jewish majority" - t.ex. Jonathan Sacks eller Göran Rosenberg.


I den intressanta VI-artikeln står:


Vet någon, vilka som utgjorde dessa " fyra, fem röststarka personer"?

Anledningen till att jag har svårt för judfixeringen beror på att det förutsättar att alla vi andra är lallande idioter. Självklart har judar maktanspråk. Detta är liksom ingen fantastisk sensation, en revolutionerande nyhet. Vilket inte betyder att alla andra saknar agenda. Alla samhällen består av grupperingar som var för sig eller tillsammans strävar efter makt, det är liksom hela samhällets idé och dess orsak.

Inte ens döden är en privatsak. Vi kan gå hela vägen tillbaks till forntiden. Varje arkeolog som gräver i en grav finner inte rester av den döde, utan dennes efterlevande. De forntida gravarna är en social och ideologisk markör, en frusen politik som för kollektivet ska visa ättens status och fortsatta maktanspråk. Krigararistokratin samlades i hallarna där politiken skissades upp. Bönder och enklare folk var inte välkomna. Det var däremot eliten från andra regioner. Kungar, småkungar, hövdingar och betydande ledare från de större rikena såg sig som en enhetlig social grupp. Kungen i gamla Uppsala hade mer gemensamt med de norska ladejarlarna från Norge än vad han hade med bönderna i sin närmsta omgivning. Särskilt annorlunda fungerar det inte idag. Björn Wiman från Dagens Nyheter har engagerat sig i fallet Stina Wirsén och gjort en bra summering:


Varje individ som går utanför den egna gruppen och dess agenda är alltså svikare som ska förintas. Det är precis det som kriget om mångkultur handlar om.

Ja, men anledningen till det du kallar "judefixeringen" är att just judar har enormt mycket större makt än någon annan gruppering. Deras inflytande gör sig särskilt starkt gällande i deras hjärtefrågor, av vilka en är det som diskuteras i den här tråden: mångkulturen. Det är helt enkelt mer intressant att diskutera den grupp som har störst makt och sätter agendan än andra, perifera, grupperingar.

Hela debatten finns sammanfattad på sajten notyourmotleycrew.

Judarna har sedan tidig medeltid varit flitigt anlitad av olika grupper som önskat marknadsföra, lansera och slutligen legitimera sina maktanspråk. Det vinnande konceptet har hela tiden varit knutet till frågan om arvssynden på ett eller annat sätt. Mångkultursfrågan är inget nytt i det avseendet.

I dag skrev Göran Skytte en avskedskrönika på SvD. Eftersom det torde vara ett ganska så bekvämt jobb med fina extrainkomster så gissar jag att han fått sparken.

Annars så har opinionsdelen under sommaren förvandlats till ett rent partiorgon för Moderaterna och Svenskt Näringsliv, i skarp kontrast till den avgående chefredaktörens sista år, då man ibland kunde fråga sig om SvD ens stödde alliansen.

I synnerhet handlar det nu om att propagera för arbetskraftsinvandring och kritisera LO, vilket sker nästan dagligen. Det är en av de nya unga kvinnorna på redaktionen som står för det. Den andra propagerar för att Sverige ska skicka soldater till olika oroshärdar, och stanna kvar när vi väl är på plats.

Mitt stalltips är att SvD får svårt att överleva fram till nästa val.