Citat:
Ursprungligen postat av
Hamilkar
Det är en genom resonerad dom med referenser, snarast av hovrättstyp, som den här chefsrådmannen har skrivit. Också sådana domar kan naturligtvis ändras i högre ratt, men det är ingen liten slarvdom som tingsrätten har åstadkommit. (Man kan heller knappast påstå att Kattis hade otur med nämndemännen: En 71-årig manlig företagare och en sextiotreårig dam med förnamnet Lou-Ann från moderaterna, och en femtifemårig manlig miljöpartist.)
Fast domen är tyvärr på inte totalt felfri.
Citat:
Ursprungligen postat av
Hamilkar
Nej, jag har ju inte heller tyckt det. Och domen är väldigt tydlig med att en polis inte utan vidare får tillgripa det våld som behövs för att utföra en insats som h*n bestämt sig för. Våldet måste fortfarande vara proportionerligt till insatsens syfte. Det hade inget vettigt syfte att beordra ner fyllot på gatan i det ögonblick det gjordes, och då hade hon följaktligen ingen rätt att utöva våld för att genomföra insatsen. Eller, som tingsrätten skriver:
Här är tingsrättens resonemang är något felaktigt. Hon hade laga befogenhet att använda våld/tvång för att gripa honom.
Hon gav honom order att lägga sig ner för att kanske sätta på honom handbojor eller se till att minska risken för att han skulle försöka fly. Så därför anser jag att det är fel att säga att det saknades laga befogenhet för våldsanvändning i och för sig.
Citat:
Ursprungligen postat av
Hamilkar
Vidare fattar jag inte riktigt skadeståndsdelen. RS ska inte få något skadestånd av KE, i och med att hon omfattas av arbetsgivarens principalansvar. Betyder det att RS ska stämma polismyndigheten för att få skadestånd, eller att han är blåst på det skadestånd han självklart skulle ha fått om någon annan än en polis tillfogat honom skadorna?
Märkligt resonemang. För det första är en arbetstagare alltid skadeståndsansvarig gentemot tredje man när det gäller skada som uppstått p g a brottslig handling.
Jag blir lite tveksam och kan tyvärr spontant inte vara 100 % säker och får ta en snabbtitt på det men jag har spontant svårt att se att 3 kap 2 § skadeståndslagen som avser stat och kommuns skadeståndsansvar innefattar ett hinder för den skadelidande att kunna rikta anspråket direkt mot arbetstagaren.
4 kap 1 § skadeståndslagen reglerar arbetstagarens skadeståndsansvar gentemot arbetsgivaren.
Likaså som ovan så anses det mer eller mindre alltid föreligga synnerliga skäl vid brottslig handling.
Sen är det en annan sak att det kan bli tal om jämkning av arbetstagarens ansvar gentemot arbetsgivaren. Har mig veterligen aldrig sett en sådan prövning när det varit fråga om en brottslig handling när talan först av den skadelidande.
Föreligger det hinder för att kunna kräva ut skadestånd för den skadelidande direkt från någon som omfattas av 3 kap 2 § så borde inte domstolen i sådant fall ens gått in i en prövning av ansvaret enligt 4 kap 1 §.