Gift vid första ögonkastet

Helt klart att hon skämtar, syns på leendet efter hon säger det.

Blir ett internskämt, när Anton snackar barn svarar hon med Dragomir, deras kodord för barn. När de är på Ikea pekar hon på ett skötbord och säger ”till Dragomir!”

Anton's mamma har fått ALS och kräver barnbarn inan hon dör.

Min fru och jag låtsas att Sofia är vår dotter när vi tittar på programmet. Hon är gullig, Anton också.

Susanna är otäck. Folk som inte kan äta ens en måltid som inte är precis efter deras krav är det något skevt med. Spring, Grävis, spring!
Löjligt att vilja ha en arbetartyp till man och sedan klaga på att han är småstadsmässig. Var fan tror hon att skogshuggare Mfl kommer ifrån? Kläcks ur ägg från en kravcertifierad speceriaffär på Södermalm? För att ha valt ett yrke på det sociala området har hon dålig koll på socialgrupper och hur man talar och tänker i dem.

Lars: för det första: han är INTE stockholmare utan en jävla inflyttare som flyttar hit för att få utlopp för sina komplex och neuroser, fly från det förflutna osv.

Som redan sagts: barndomstraumat är nog ganska starkt redigerat. Antingen av produktionen, eller av honom själv. Det gör att man inte riktigt vet om han är en harmlös osäker person eller någon som undviker att gå djupare än några millimeter för att inte öppna en bottenlös avgrund av något obehagligare slag.
Jag skulle inte bli förvånad om han är en narcissist vars förflutna inte passar in i hans nya liv och att han spelar upp en liten scen för att vinna poäng med att visa sig som en person med äkta känslor.

Det har jag svårt för att tro om en frikyrklig lärarstudent.

Vad har gått fel i Susannas fall? Folk kan klaga på feminismen men de flesta feminister beter sig inte illa. Jämför med Sofia exempelvis.

Har Susanna haft frånvarande pappa? Narcissistisk mamma som givit noll kärlek och bekräftelse? Eller är Susanna genetiskt helt off? Sällan skådat en så otrevlig människa.

Wtf? Det där lät inte helt friskt. Brukar ni låtsas att ni har en relation till någon annan på tv också?

Mina tankar efter fjärde avsnittet (jag beklagar att jag underlät att utvärdera det tredje; det utgör alltjämt grunden för det nedanstående, och diskuteras i viss mån).

Experterna och produktionen
- I det svartvita inledningsmontaget presenteras parens läge (d.v.s. hur produktionen kommer att lägga upp dramaturgin i avsnittet). Sofia och Anton: nöjda, Anton dock lantis. Susanna och Johan: "olika värderingar", Elinor och Lasse: Lasse är emotionellt sluten. Mer om allt detta nedan, förstås, men då har vi upplägget klart för oss.

- Expert-Fredric verkar tyvärr inte ha tagit till sig av mina invändningar mot hans SÄTT att BETONA ord på ett sätt som nog ska vara TYDLIGT men som faktiskt låter lite NEDLÅTANDE.

- En arbetsdelning mellan experterna kan skönjas: psykodynamikern Satu får handskas med Elinor och Lasses känslomässiga låsningar, woke-terapeuten Kalle får feminist-Susanna och Johan på sitt bord, och för Fredric, kan vi gissa, återstår att peka med hela handen åt det "enklare" paret Sofia och Anton.

- Inte heller den här gången får vi träffa tittarnas röst, Elizabeth. Det hade varit intressant att höra hennes åsikter om matchningen Susanna och Johan, mätt mot hennes egna erfarenheter i den säsong hon medverkade i, men det hade kanske också lagt än mer sordin på stämningen.

- Jag räknar till två gånger (Antons sång i bilen – självklart gillar han Mares – och Elinors "Vem vet" i slutet) när diegetisk musik går över i icke-diegetisk dito. Om det inte är arrangerat är det snyggt fångat på film och klippt.

- En förhandsvisning av klipp från nästa avsnitt har introducerats i slutet. Det går väl an, liksom resumén i början, så länge det inte är ett sluttande plan mot ett sönderklippt program av amerikansk modell. I den amerikanska upplagan plågas man i varje avsnitts början av ett otal kraftigt vinklade förhandsvisningar av dramatiska scener att vänta. Eftersom SVT är reklamfritt, och därmed inte behöver hålla kvar någon tittare i soffan ”efter reklamen”, förväntar jag mig att vi slipper sådana simpla trick här.

Elinor och Lasse
- Visserligen är det lite raspiga röstläget på modet nu, men ibland ville jag verkligen erbjuda Elinor en Läkerol.

- Lasse tar en "minipowernap" (om det ändå fanns ett svenskt ord för en kort lur man tar på dagen för att hämta nya krafter . . .). Vi lägger det nyordet till första avsnittets "mikrobakis", och drar slutsatsen att odygdiga aktiviteter (att vara bakfull, att sova på dagen) i Lasses värld gärna förses med en diminutiv brasklapp. "Minipowernapen" visar sig för övrigt bestå i att läsa DN - ledarsidan! - i sängen. Vem sa att lutheranismen är död?

- I sin fantasi om framtiden bor Elinor och Lasse inte bara i en villa, utan en "stor villa". Självklart.

* * *

Paraktiviteten här är yoga på Yasuragi (presenterad med en diskret, SVT-godkänd produktplacering i förra avsnittet - "vi ska få åka till 'Asien' och spa:a lite", "då vet jag vad du menar"). Detta helt i enlighet med vad som ska visa sig vara veckans tema för Elinor och Lasse: Lasse öppnar sig inte ("öppnar upp", med en modern anglicism) tillräckligt. Yogan ska ge honom hjälp på traven.

Elinor visar prov på stor självinsikt och analytisk förmåga i sin utvärdering av parets problem, tycker jag. Delvis väntat av en person som socialiserats som kvinna, så klart, liksom omvänt med Lasses svårigheter med att öppna sig. Trots det studsar jag lite inför Elinors prövande slutsats om att Lasses tveksamhet inför att öppna sig om sitt innersta, några dagar in i en relation, tyder på att han kanske "inte känner på samma nivå". Ingen skugga över Elinor här, jag förstår att det vi bevittnar på sätt och vis är en artificiellt snabbspolad version av en relation. Jag menar mer att det stressade formatet ställer ganska höga krav på de medverkande.

Vecka ett (två?), och kavalleriet är redan inkallat, i form av Satu. Elinor känner sig avvisad när Lasse inte vill gå in på "jobbiga samtalsämnen". Men medan Lasse inte kan tala om jobbiga saker kan han åtminstone tala öppet om att tala om det, och han ger frimodigt exempel på tre förbjudna ämnen: barndomen, gamla relationer och döden.

Att inte vilja dryfta sina före detta i en ny relation är kanske inget konstigt. Besvärligare blir det om Elinor aldrig får veta något om det. "Barndomen" och "döden" är mer oundgängliga domäner i en meningsfull relation, om så bara efter ett par veckor. Barndomen: förväntas Elinor acceptera att Lasse kom till världen som 18-åring, utan förflutet? I så fall bör doktor Lars ordineras starkare medicin än Satus psykodynamiskt inspirerade KBT - här tarvas ren psykoanalys.

Och döden: här är det oklart om Lasse menar sin egen (läs ej detta, Lasse - förestående) sådan, eller döden som fenomen i allmänhet. I alla fall, mycket få i 30-årsåldern betraktar nog döden som ett ämne att avslappnat och dagligen småprata om, men om man är iva-sjuksköterska respektive läkare under en pandemi kan jag ändå förstå att det ställer till det om d-ordet inte ens får yttras, vilket ju uttrycket "no-go-zon", som också Lasse anammar, antyder.

I sin analys av sitt eget beteende nämner Lasse att han skyddar sig "eftersom det gjort ont några gånger, och framför allt en gång". Det förblir lite oklart för mig om det syftar på en gång då han beträtt den minerade marken och öppnat sig, eller om det åsyftar en specifik händelse i sig (i barndomen?). Det Lasse faktiskt berättar för Elinor senare talar kanske för det sistnämnda, men oavsett vad måste det ju, ironiskt nog för Lasse, vara extra frustrerande för Elinor att här få veta att det finns en distinkt händelse (eller ett ämne) som är förbjuden som samtalsämne, och att just det också är allt hon kommer att få veta om saken. Det vill säga, Lasse är inte bara ovillig till samtal om ämnesområde x i allmänhet, utan det finns verkligen något specifikt och reellt, och därmed betydelsefullt för vem han är som människa, som han aktivt undanhåller från henne.

Efter att tidigare ha raljerat lite över ett eventuellt hora-madonna-komplex hos Lasse måste jag ändå hedra också honom för en stor dos självinsikt - han reflekterar över att han uppvisat "ambivalens och kylighet" i tidigare relationer och pratar frankt om de förbjudna ämnenas funktion som försvarsmekanism. "Bra. Fint, Lars. Jättefint", lyder Satus omdöme. Jag kan bara hålla med.

Elinor får frågan om riskerna när Lasse inte öppnar sig. "Jag tror att vi kommer på olika platåer och inte kommer vidare" blir svaret - en tydlig markering, men diplomatiskt sagd sådan. I Satus sammanfattning efteråt återges samma kommentar som att "Elinor säger att om Lars inte öppnar sig, så lämnar hon honom". Jo, kanske är det den egentliga innebörden, men är det inte lite väl bryskt formulerat, ändå? Elinors avsikt eller ej - ultimatumet ska ändå sätta tonen för resten av parets vistelse i "Asien".

Sedan Satu lämnat paret uttrycker Elinor att Lasse under tiden på spat släppt lite på sin mur, och att de då kunnat ha det "lite roligare igen", men "roligare på ett djupare plan". Se där, ett sätt att ha roligt utan att reduceras till den för Elinor så förhatliga, ytliga kategorin "glad tjej". Låt oss hoppas att det fortsätter så.

Men åter till ultimatumet. Lars får "ärlighet" i läxa av Satu. Översättning: det du nu dolt i 25 år ska dras fram i ljuset. Detta resulterar i (kan inte resultera i något annat än) vad som väl i internationell juridisk parlör kallas för ett "framtvingat erkännande". "Styrkt av bubbel och en fin solnedgång" (och av Satu som, utanför bild, håller i en pistol laddad med en flagga broderad med "Elinor lämnar dig") börjar Lars att "dela med sig lite". Exakt vad Lars berättar behöver vi inte föreviga i text också - det räcker att det fästs på film - men han betonar två gånger att det egentligen är "banalt". Det är det inte.

(En bisats: hur hade produktionen agerat om Lasse hade behövt berätta något som hade varit djupt avslöjande och hemskt på riktigt? Situationen hade ju blivit ohållbar, med pressen på att öppna sig, men vetskapen om att man inte vill berätta något inför hela svenska folket, som det brukar heta. Kanske hade man kompenserat med snillrik klippning (någon motsvarighet till hur kameran glider iväg vid en kärleksscen), men slutresultatet hade ändå blivit antingen en besviken publik eller en medverkande som, genom programmets logik, tvingas blotta sitt inre mörker i tv. Produktionen får vara tacksam över att det Lasse berättade gick att sända och att han, får vi hoppas, gick med på att det sändes.)

Det är självklart modigt och starkt av Lasse att berätta, och i bästa fall kan det få honom att våga beröra ämnet igen, liksom andra förbjudna ämnen, senare. Men om han inte övertygats om att på allvar montera ner sin "mur", vilket nog kräver mer än en aldrig så förnumstig läxa, blir resultatet här - med den underförstådda pressen på att "avslöja" vad han burit på, och hans uppenbara motvilja mot att göra så intakt - att det berättas så snabbt och översiktligt som möjligt, så att muren runt no-go-zonen sedan snabbt kan resas igen, dubbelt så hög den här gången. (Hans kommentarer efteråt, i stil med "nu är det gjort, nu slipper jag väl det här i 20 år", och om att det här, trots all denna möda, "inte är en viktig del av honom", talar dessvärre för det senare.) Det kan knappast vara särskilt användbart för Elinor, även om hon säkert uppskattar gesten och tar emot det hela på ett bra sätt.

Det här paret växer. Jag var hård mot Lasse efter första (och möjligen andra) avsnittet, men de framstår nu som den kanske mest sympatiska duon.

(Fortsätter nedan.)

(Fortsättning)

Sofia och Anton
- Det här paret får ganska lite tid i avsnittet, tyckte jag. Kanske en naturlig följd av de andra två parens saftigare problem.

- Vid det här laget klandrar jag knappt Sofia och Anton för tacostemat längre. För visst kan det inte bara vara deras fel att det serveras tacos, eller att de får spela in ett oändligt antal prator på ämnet? (Exempel: "Nej, tacos, vad mysigt!" - direkt klipp till eftertänksam analys-prata: "Det var mysigt att äta tacos.") Någon i produktionen har valt en vinkel för dem, och en allena: det ska handla om tacos.

- Okej, en grej till. Är det möjligt att tacos för Sofia och Anton är en mycket avancerad sublimering av, ja, typ exakt alla andra drifter? Jag håller det öppet.

- Deppig kväll för den namnlöse salsakock som förväntansfullt slår sig ned vid tv:n för att höra hur hans skapelse beskrivs, på bästa sändningstid: "Vidrig."

- Efter den utförliga Fångarna på fortet-liknelsen i avsnitt ett bjuds vi här på en hemmakväll framför Solsidan. TV4 skrattar hela vägen till banken - "SVT kanske skildrar landets massa av vanlisar, men det är vi som underhåller dem!" För övrigt, möjligen beklämmande att Sofia och Anton redan nu, en vecka in i giftermålet, har "snacket" om att det blivit "lite för mycket" tv-serieknarkande i soffan.

- Fina scener (och fantastiskt fotoarbete - hur kameramännen verkligen är osynliga trots de många vinklarna på trädstammen) i parets återskapande av Dirty dancing.

- Jag hackar kanske lite mycket på expert-Fredric, men jag fick känslan av att hans berättelse om hur mycket Anton vuxit ("när jag först träffade honom var han blyg . . .") mest var ämnad att smickra Fredrics egna terapeutiska förmågor.

- I en av deras få scener den här gången berättar Sofia att hon "alltid har tänkt" att hon "ska ha ett barn som heter Dragomir". Utöver att detta kanske låter lite tonårsaktigt (se min kommentar om infantilisering, i reflektionerna efter avsnitt 2) är det anmärkningsvärt att Anton inte har någon fråga om det: Varför just Dragomir? Heter någon du tycker om så? Under de korta sekunder scenen varar får vi i alla fall ingen indikation om någon ansats till sådana, för mig rätt självklara, frågor. Inte undra på att Sofia tolkar hans tystnad som samtycke i namnvalet ("Och du gick med på det, bara så där!").

* * *

Min dom och prognos här står fast - Sofia och Anton må vara tråkiga, men de är fan kompatibla, åtminstone än så länge. På sätt och vis illustrerar det en inneboende motsättning i formatet. Lite hårdraget: om en matchning ska vara lyckad krävs det dålig tv (d.v.s. "tråkiga" par), och om det ska bli bra tv måste matchningen vara (åtminstone lite) misslyckad. Och, eftersom det är SVT måste det dessutom fortfarande officiellt framställas som att det enda syftet är att skapa lyckade relationer. Ett anspråkslöst förslag: dela upp programmet i en del som syftar till genuint lyckade, tråkiga relationer, som då inte filmas, och en del där den lockelse programmet egentligen utövar på tittarna får blomma ut i sin prydno, utan skenhelig moralism och förment vetenskaplig eller "föredömlig" barlast: "Vi parade ihop en slaktare och en militant vegan - du kan aldrig ana vad som hände sen!" osv.

(Fortsätter nedan.)

(Fortsättning)

Susanna och Johan
- Johans motsvarighet till Sofias och Antons tacostourettes är att slå fast att saker är "hur bra som helst".

- Susanna noterar att Johan "gäspar vid nio och vill upp vid sex-sju", medan hon själv har en mycket senare dygnsrytm. Hon måste väl ändå ha anat att "skogshuggare" sällan jobbar kvällsskift?

* * *

I mitt inlägg efter första avsnittet hyllade jag produktionen för att man slutat matcha par enligt modellen "det blir bra tv" och i stället faktiskt tycktes ha gått på seriös relationspotential. Jag ropade nog hej för tidigt. I avsnitt tre blev det ju tydligt att Susanna och Johan parats ihop trots att det uppenbarligen finns motstående, kanske rentav grundläggande inkompatibla, värderingsskillnader dem emellan, där Susanna är feminist med tatuering av venussymbolen och Johan är . . . tja, det vet vi inte riktigt i detalj än, men låt oss säga - inte det.

I förra avsnittet tonades det hela ner som en fråga om "politik", och det stämmer ju rent ytligt, men kan experterna inte se att det är mer än bara typ en fråga om vilket parti man röstar på?

Jag tänker här särskilt på Susanna, som, tycker jag, gett uttryck för att hennes feministiska övertygelse är något hon fått erövra och gjort till en del av sig själv, alltså inte en värdering hon bara passivt "alltid burit på".

Det innebär att det är något Susanna är villig, eller rentav tvungen, att försvara om hon upplever sig hotad eller utmanad på den punkten. Och här kommer då Johan in, och anser redan några dagar in i relationen det lämpligt att skoja på ett, låt oss generöst säga, typiskt grabbigt sätt. För honom, som antagligen själv saknar en stark övertygelse i frågan, blir "det lilla vi inte är överens om" ett problem först när eller om Susanna konfronterar honom med sina preferenser. Bäddat för konflikt, och inget som kan reduceras till en simpel fråga om "politik"

Om experterna har struntat i risken för att detta kan slita relationen i tu är det ju snudd på tjänstefel. Det är nästan så att man misstänker att man faktiskt förstod det, men gick vidare ändå.

Matchningar av den här sorten har, historiskt i GVFÖ, bemötts med två strategier, i växelverkan, från experternas håll: a) en relativisering av hur viktig grundläggande kompetens i en relation är och b) ett allt mer intensivt tjat på att paret ska ha överseende med motsättningarna och forcera en fördjupning av relationen ändå. Båda är tveksamma, åtminstone om man tar programmets påstående om att det ska kunna lära oss något om lyckliga relationer på allvar.

De två strategierna illustreras i föreliggande avsnitt av expert-Kalle, som först (strategi a, ovan), i en poststrukturalistisk vändning, reducerar den högst konkreta värderingsmotsättning som (föga förvånande) snabbt kommit till uttryck mellan Susanna och Johan till att endast utgöra "språkliga skillnader" och "invanda vanor i hur de pratar" (hur invand en vana nu kan vara efter, vadå, fem dagar ihop). Han insisterar sedan (strategi b) på att de måste "komma förbi sina meningsskiljaktigheter" (plötsligt är det inte längre bara en fråga om "språkliga" skillnader) och påpekar att de "behöver komma förbi låsningarna". Avslutningsvis: "De behöver jobba med att vilja det". Läs meningen igen - här har Kalle identifierat ett potentiellt problem i Susanna och Johans relation: att de kanske inte vill.

I vanliga fall anses detta vara något att åtgärda - inte genom att "jobba på" att börja vilja något man inte vill, utan genom att lyssna på vad man vill, och agera därefter, även om man exempelvis skulle komma fram till att man är inkompatibel med sin nuvarande partner. Varför ska då Susanna och Johan tvunget jobba med att vilja det här? Varför behöver ett par som har så olika uppfattning om något som åtminstone för en av parterna är en grundläggande värdering envisas med att "komma förbi" det? Svaret kan ju bara vara: det är inte Susanna och Johan som behöver det, utan programmet, för då blir det en lyckad matchning. Det känns en smula cyniskt.

Programmets behov styr, och paret skickas ut med en uppgift. Blir det inte lite väl övertydligt att det par som kivas om vilken väg de ska ta i relationen får i uppgift att bokstavligen enas om en väg ihop? "Jag vill att ni håller kursen i precis den riktningen" skulle lika gärna kunna vara ett kommando från expert-Kalle. "Ni har ingen kompass eller karta" - och inget egentligt stöd från experterna.

Men här är vi nu. Susannas strategi för att försvara sig (enligt ovan) verkar vara att maskera ilska med tillkämpad käckhet och "oskyldiga" pikar. "Då ska vi se om du klarar dig ute i vildmarken." "Gör det här med brutet ben!" Vid diskussionen om vilken väg de ska gå blir det här nästan lite obehagligt - ett huvudsakligen ensidigt gräl, men i undertryckt form, där Susanna skrattar och ler, men egentligen argumenterar på ett irriterat sätt.

Det här glider också över i, eller mynnar ut i, något som liknar ett ifrågasättande och utmanande av Johans manlighet. Efter diskussionen i skogen, där Susanna frågat varför Johan inte "stoppar henne" om hon går åt fel håll, uttrycker Susanna besvikelse över att Johan är för "vek", medan Johan avfärdar idén om att vara "alfa" i en relation och pragmatiskt konstaterar att han "lika gärna kan följa som leda".

Om en relationsdynamik där ens (manliga) partner är mer drivande och, möjligen, "alfa" verkligen är Susannas preferens, och inte bara ett resultat av programmets klippning, är det naturligtvis inget som i sig behöver motsäger hennes feministiska övertygelse, men det är ändå intressant att notera att Johan, med sina i Susannas ögon sexistiska skämt, faktiskt verkar ha en mer flexibel syn på hur könsroller kan ta sig uttryck i ett heterosexuellt parförhållande.

Här behövs mer information, men det kan ju egentligen röra sig om en dubbel (eller inverterad) inkompatibilitet: Susanna vill ha noll uttryck för sexism, men en relation där Johan inte är "vek". Johan har inga problem med uttryck för sexism, men låter gärna Susanna "leda".

I takt med att Susanna och Johans skogsvistelse lider mot sitt slut glider den käcka masken allt mer av Susannas irritation. När Johan med ett plågat (?) leende fås att förklara att Susanna möjligen ansåg att något han gjorde med kolbullarna (jag förstod aldrig riktigt vad) var "äckligt" ser jag konturerna av en sorglig relation där en partner stoiskt leende internaliserar sådana omdömen. Jag kanske drar för stora växlar på det, men det framstod i alla fall inte som ett mönster av sundhet.

Vidare till matoljegate, ytterligare något hos Johan som väcker motvilja hos Susanna (hypotes: klasshat?). "Jag klarar inte av massor av olja och fett i maten", förklarar Susanna senare. Inget konstigt med det, så klart. Mer undrande blir jag när hon förklarar att hon tidigare "inte har sagt ifrån" utan "anpassat sig", men att hon nu "ska säga ifrån när det är något. Och det här var över min gräns."

Hur hon säger ifrån framkommer inte riktigt, tycker jag. Kanske gjorde hon det på ett reko sätt. Men jag reagerade ändå på retoriken. Vi känner igen den från tidigare konflikter dem emellan om sexistiska skämt, och där är den självklart på sin plats. Kanske är det också naturligt att sådana händelser påverkar tolkningen av senare, skenbart mindre allvarliga, överträdelser, men jag tycker ändå inte riktigt att en så tydlig gränsdragning är påkallad här. "Säga ifrån" och påtala att något är "över ens gräns" - för att en ovetande men välmenande person utgår från att man vill ha en viss mängd - ingen absurd mängd, heller - olja på maten? Och säga ifrån, dessutom, med en underton av äckel över att den andra vill ha så mycket olja på sin mat? Jag är medveten om att vi sällan ges en lödig bild av situationer i det här programmet, men här känner jag att det hade räckt med att vänligt, eller åtminstone neutralt, upplysa om att man föredrar mindre olja på maten. Om Johan sedan, mot förmodan, hade motsatt sig det hade det kanske varit dags att mer offensivt "sätta gränser".

Det hela avslutas med ett konstaterande, från Susanna, om att "vi är inte så knussliga". Det återstår att se, känner jag. Eller, mer rättvist, att det så klart är bra och överslätande sagt, men att deras eventuella knusslighet dessvärre är det minsta av deras framtida problem.

Expert-Kalle träffar hur som helst mer rätt när han, senare, pratar om problemet med att Susanna "stör sig på mycket" med Johan - när det gäller sådant som olja i maten, eller öl i bastun. Men jag kan ändå inte undgå misstanken om att de här irritationsmomenten hänger ihop med det jag resonerat om ovan. Återigen (och för sista gången), om det finns mer grundläggande konflikter om värderingar, eller varför inte livsåskådning, spelar det i längden mindre roll om man kan "krama om sin partner och se det som är bra" eller ej. Men visst, han har rätt i sak, om vi isolerar det endast till detta - felet är om man reducerar parets (potentiella) problem till att endast handla om sådant. Vi får väl se, kanske vet experterna något jag, en simpel tittare, inte gör.

Jag har förresten kanske verkat hård mot Susanna den här gången, men egentligen riktar sig min huvudsakliga kritik mot själva matchningen - jag tolkar det jag har beskrivit av Susannas beteende som en effekt av det.

Inför framtiden
- Klippet med Sofia är så klart illavarslande. Svårt att spekulera om utan sammanhang – det kan ju verkligen vara något helt utan koppling till Anton. Vi får se. I övrigt har jag nog inget att tillägga den här gången.

Tvärtom! I de lugnaste vatten... kanske är det den store, tuffe och lite farlige mannen hon drömmer om när hon har vuxenmys med Fjanton.

Alltså Susanna är nog den värsta manshatare jag sett under mitt liv.

Hon värnar för i sin facebook att kvinnor inte ska bli misshandlade,
men det hon ägnar sig åt själv är den värsta formen av psykisk misshandel mot Johan.
Psykisk misshandel i relationer är ett inslag som vi tar på stort allvar, likväl som den fysiska misshandeln.

Det är inte ok, bara för att han är lite vek.

Hon är även värsta formen av mansplainare.

Nej det är inte ok med vare sig kvinnor eller män som misshandlar sina partners.