Mats Jonsson?

Eller ge serier en egen kategori på Augustgalan.
Vill även poängtera att jag inte har något emot Mats Jonssons verk. Och Alma Thörn förtjänar säkert också lite uppskattning från "finlitteraturen"
(Jag gillar mycket av gubbtjuven Dylans musik, men tyckte även där att det var märkligt när han tilldelades Nobels litteraturpris)

Det finns bra serieskapare. Varför nomineras inte nån av dom bra serieskaparna istället?

Vilka menar du?

Mats Jonsson resonerar själv i boken kring den "samiska boom" som ägt rum i svenskt kulturliv under de senaste åren och som manifesterats bl.a. i Augustbelöningarna till Linnea Axelsson och Elin Anna Labba. Kanske är hans egen nominering till samma pris ett uttryck för samma trend där genrerna inte längre är så viktiga, "budskapet" är överordnat? På ungefär samma sätt som kulturvänstern gradvis anammat queerkulturen för att åter göra det legitimt att syssla med romantik, glitter, flams och sårbarhet i kärleksrelationer (allt sånt som 70-talsfeminismen gärna förkastade som skamlig svaghet), så kastar man sig nu över samerna/"urfolken" – liksom över adoptionsproblematiken – för att få socialt tillåtet utlopp för det mänskliga behovet av tillhörighet, traditioner, vördnad för förfädernas gärning.

Ja, t.o.m. blodsarvet, tycks det – även om Jonsson helst resonerar i termer av kulturell/språklig etnicitet (och tillhörande "kulturellt folkmord") så kan han utan att blinka påstå att hans fars morbror Eskil är åtminstone halvsame vare sig han vet om det eller inte. Likaså tillåter han sig att "räkna procent" i sin egen biologiska härstamning; det är visserligen motvilligt, men han har ju inget val eftersom svenska staten med ett penndrag strukit ut hans farfars samiska identitet. Här är det liksom inte tal om att man kan bli svensk av att åka tunnelbana, den äkta identiteten är tydligen biologisk och kan ligga dold i generationer innan den återupptäcks och återtas. Visserligen låter Jonsson sin kusin Fredrik ifrågasätta detta resonemang kring blod och jord, men det är nog synd att säga att framställningen kännetecknas av någon påfallande stringens eller klarhet när det gäller definitionen av samiskhet. Man kan kanske säga att Jonsson gärna både vill ha kakan och äta den, som när han förklarar sig skeptisk till DNA-forskningens stamtavlor för att strax därefter hänvisa till dem. (Jämför med hur han i Mats kamp endast motvilligt erkänner att det kanske finns biologiska könsskillnader, men det betyder ändå inte att de som tror det har rätt eftersom de ju är onda.)

Ändå är det just 1800-talets skallmätningar och liknande rasbiologiska resonemang som Jonsson framställer som det avgörande övergreppet mot samerna (och som placeras i en nationalistisk kontext av påtvingad "försvenskning", snarare än en allmänt vetenskapspositivistisk) – dessförinnan måste han, motvilligt, erkänna att samerna "inte varit speciellt förtryckta" i Sverige och knappast värre utsatta än vanliga skattebönder och nybyggare i kampen för livet. Dessa ansatser till nyansering av den gängse offerretoriken tillhör bokens starkare sidor, och Jonsson anför också många exempel på hur den svenska staten genom historien ofta tillerkänt samer rättigheter och dömt till deras fördel i tvister med svenskar. Det är också positivt att han försöker gestalta förfädernas och förmödrarnas historia i vardagliga fiktiva scener som, även om de kanske ter sig lite barnsliga, ger ett välkommet avbrott mot monologen om hans eget identitetssökande i samtiden och mot "faktarutorna" som kan ge intryck av skolarbete. Men det kan vara svårt att hänga med i släktkalendern och man blir ofta osäker på vilka förfäder och vilken historisk epok som för ögonblicket skildras eftersom Jonsson tecknar så pass illa.

Sammanfattningsvis får man kanske ändå säga att det hela representerar en "konstnärs" subjektiva syn på samernas och svenskarnas historia, ett sökande efter orsaker till och bot för känslor av utanförskap och vanmakt, där serieskaparen ger sig in på såväl politiska-socialkonstruktivistiska som biologiska resonemang allt eftersom det passar för ögonblicket men utan någon särskild konsekvens. Det är påfallande hur "klassresor" för många svenska kulturarbetare inte tycks handla så mycket om materiellt välstånd och trygghet eller om personlig tillgång till intellektuell bildning och kulturarv, utan om något slags dröm om socialt frikännande från skuld och otillräcklighet. Man vill så att säga slippa göra bort sig genom att råka ta fel bestick – det är "klassresans" mening. I den här boken kan man t.ex. notera hur Jonsson skildrar en släktings skräck för att äta på restaurang eller överhuvudtaget besöka en stad, därför att han är rädd för att göra fel, eller hur han själv avundas Alex Schulman (!) och David Lagercrantz (!) deras "självklara" tillhörighet till kulturklassen genom det sociala arvet.

Jag tål att läsa nästan vad som helst när det kommer till serier bara det är intressant eller underhållande.

Ola Wong ger i Kvartal ett ganska gott betyg till När vi var samer, fast också han observerar de problem som Jonsson kanske egentligen borde ta på större allvar.


https://kvartal.se/artiklar/misar-oc...-augustpriset/

Eller allvar och allvar... jag läste om Hey princess häromdagen och blev rätt förbluffad över påminnelsen om hur rolig den är, åtminstone dess första hälft, jämfört med den ofta ganska beskäftiga predikotonen i Nya Norrland och När vi var samer.

Intressant att Mats flyttade hem till Norrland. I Mats Kamp diskuterar han och hans sambo detta scenario men kommer fram till att dottern möjligtvis skulle bli mobbad av barnen till deras gamla mobbare.

I en intervju i Rocky Magasin från kanske 2009 eller så berättar Mats att han och hans sambo ”brukar sitta och hata tillsammans”. Tydligt märkt av barndomens pennalism tydligen.

Tycker Mats Kamp är en bra bok men har svårt att läsa den sista hälften om när dottern börjar på dagis. Det är så vidriga personer som har sina knoddar där, bl a en grovhuggen journalist på Aftonbladet (?) som Mats inte kommer överens med. Någon som anar vem det kan vara?

I Sverige får du inte jobb som serietecknare om du är bra på att teckna

’Får jobb’? Tänker du att serietecknare i Sverige är anställda?

Tillfälligt jobb som frilansare är väl också jobb? Hur som helst, inget uppdrag eller vad du nu vill kalla et om man tecknar bra
Du kan kränga kulturbidrag och teckna fult, bara du har rätt värderingar
Mats Jonsson tecknar fult men har rätt värderingar

Till vissa delar har du rätt, men om det finns ju även de som tecknar bra som gör serier som publiceras.

Någon som vet vem den tjuvaktige bokaren är som Jonsson skrivit om idag på sociala medier? Ska tydligen ha blåst honom på alla pengar för turnén 2022. I kommentarerna på Facebook framkommer att fler blivit blåsta av samma person.