Är programmerare den nya överklassen?

Nja, precis på detta sättet misslyckade projekt blir till. Det går till som du beskriver. Du beslutar om en teknik och följer en mall från start till mål. Du anställer ett gäng kodapor, helst från Indien då de jobbar för 25 kr i timmen. Vad med arkitekturen? Hur är det med pattern & practices? Jag skulle kunna fortsätta i all evighet, men inlägget ovan beskriver definitivt varför programmerare inte kommer bli någon överklass, då beställaren tror att denne har kunskap efter 2 timmars googlande.

Nej! Det finns asiater som gör det billigare. Men det blir skit. Det finns asiater som gör det bättre, men de efterfrågas av hela världen, och där kan svenska företag knappast kunna konkurrera lönemässigt.

Nu förenklade jag rätt mycket. Sen är min kunskap extremt god

Ditt påstående, men det du skrev tyder väldigt starkt på motsatsen

Är det här någon epenismätning nu?
Jag bara ger min bild från hur branschen har förändrats sen jag började på 90-talet. Då var det mer civilingenjörer som jobbade med problemlösning, idag är det mer slimmat med fler rena kodapor med tydliga roller.
Idag går civilingenjörerna till andra roller än rena programmerare, åtminstone som seniorer.

Nej, men jag har jobbat i branschen så pass länge att jag har en god grund för mina påståenden. Jag kan absolut ha fel, men statistiken talar emot det.

Jag förstår nog inte vad påståendet var?

En historisk tillbakablick följer här:
Några spelutvecklare har ju tjänat bra i Sverige. Men det är svårt att åstadkomma 10000-tals rader av kod som är bra, utan att slita på byxbaken.

Som yrke skulle man kunna jämföra en datorprogrammerare med en pianostämmare. Dvs ej överklass, men det är mycket djupare än så. Det fanns knappt någon specifik datautbildning på 1960-talet i Sverige då. Datatutbildningen kunde inte sökas som en vanlig utbildning utan bara som en påbyggnad på en redan befintlig utbildning. Annars så var räknestickor, passare, linjal, tabeller osv standardredskapen för att utföra ingenjörsarbete. Undantaget var tex KTH och dess sektion NADA, sedan tex Chalmers tekniska högskola. De flesta hade läst matematik och statistik innan de började jobba med data. Eller hade någon civilingenjörsexamen från någon teknisk högskola. Då var det fortfarande hålkort som gällde, och först på 1970-talet så kom magnetbanden på bred front. Magnetbanden kom till av att man kunde lägga magnetiska partiklar på en plastfilm, och rulla upp den på en spole.

Magnetbandstekniken innebar något så konstigt som ett "platt linjärt filsystem", dvs hade ingen 3D-komponent i sig. Man fick bygga ett filträd från det linjära filsystemet. Med många listiga knep för att bygga upp detta. Filstrukturen kunde därmed behållas intakt även vid rak kopiering av ett band till ett annat. Detta används fortfarande i alla backupsystem som lagrar på magnetband, sk DAT-band.

Hålkortstekniken var så klumpig att det blev synnerligen svårt att motivera vanligt folk att bli programmerare, det kändes som ett mycket omständligt sätt att räkna, helt enkelt. Det blev ganska knepigt att införa de många abstraheringsbegrepp som behövdes, och koka ner det till en bunte hålkort. Mycket att lära sig samtidigt, samtidigt som utdelningen blev mycket liten i början. Om man inte var synnerligen hängiven.

Det fanns ingen standardisering vad gäller operativsystemen(*) utan man lärde upp sig på ett system, thats it. IBM kom därmed att bli marknadsledande på mainframes (stordatorer).
Vissa statliga verksamheter hade garanterat arbete hela tiden, bland annat SCB där en del grupper utbildades i att hantera de olika systemen. SCB var så pass klyftiga att alltid se till att det fanns överkapacitet, att man därför kunna bryta ny mark med nya statistiska metoder. Sverige är landet där statistik legat statsförvaltningarna nära hjärtat. Många av dessa studenter (**) gick sedan vidare därifrån antingen till andra statliga verk, bank- och finansvärlden eller teknikföretagen i Sverige.

Grafiska terminaler fanns inte. Programmen kördes aldrig i realtid, utan de kördes som batchjobb.
Man fick hämta resultatet i form av pappersutskrifter.
Eller en stack med färdigstansade hålkort.
Programmeraren var tvungen att tänka ut alla möjliga hangups och hickups som kunde inträffa, innan körning.
Administratören fick sätta upp prioritetsordningen beroende på hur viktiga jobben var plus förstås den förmodade tidsåtgången.
Överdrogs tidsåtgången så kastades jobbet bara ut, möjligen med en medföljande dumpfil, som man kunde analysera efter tex oändlig rekursion, oändliga loopar mm.

Standardisering av operativsystemen kom först med Unix. Unix var från början en rent akademisk lösning på ett kämpigt problem alla universitet hade. Nämligen kostnaderna för licensavgifterna till bland annat IBM för både hårdvaran och programvaran.
Det var dyrt för Universiteten att hålla sig med datorkraft. Datorerna betalade sig ju inte själva. För ett företag eller en statlig myndighet, tex banker eller SCB så kunde man bara budgetera för kostnaden på ett effektivt sätt.
Men det kunde inte de akademiska institutionerna. Det värsta var ifall de bara drog ström och upptog dödtid. Universitetens datorer kunde inte dra in pengar på egen hand, de kostade bara kosing.
Somliga universitet i USA sålde dock datortid, men det var rätt så informella kontrakt i så fall.
De flesta universitet körde väderprognoserna på den tid som annars bara skulle bli dödtid.

Unix var designat som en billigare lösning. Just på grund av att man som kund/ägare bara skulle betala för hårdvaran plus elströmmen. Detta eftersom det var inte IBMs dyra tekniknördar som utvecklade Unix utan det var de akademiska universiteten som tog fram operativsystemets grundidéer. Men de var också på sitt sätt en plagiering av IBMs idévärld, och grundläggande design.

Till en början utvecklade IBM allting från scratch, både hårdvaran och allting annat. Och köpte upp många patent plus att de låste leverantörerna med långtidskontrakt.

IBM försökte också tjäna mycket pengar på allting runtomkring tex till och med skrivarpapperet och hålkorten.

IBM fick samma problem som Intel har idag med att företaget blev för stort och otympligt.
IBM hade ett annat dolt problem, nämligen att de aldrig räknade på kostnaden för elströmmen. Det var ju kundens problem, typ... IBM behövde inte leta efter energisnåla lösningar förräns de var tvungna att krympa kretsarna, då kunde de inte dra lika mycket elström. Ifall de drog för mycket elström så smälte kretsarna, och sådant gick ju inte att sälja heller.

Varför blev IBM (förkortning för International Business Machines) så framgångsrikt då ?
* Vi får titta lite tillbaka i tiden.
Då för länge sedan fanns det inget bra sätt att skicka pengar på. Man kunde inte skicka kontanter i sedlar hursomhelst, utan bankerna kom på att utfärda checkar istället. Checkar kunde skickas med vanlig post, och lösas in mot sedlar på tex ett bankkontor. Så IBM klurade ut automatiska system att skriva ut checkar i en rasande fart, just baserat på hålkortstekniken.
För varje utskriven check så tjänade IBM några tiondels cent (ören).
Till slut blev det enorma summor i ansamlat kapital.
* En avsevärd faktor var också hängivenheten hos IBMs anställda att utveckla både hårdvaran och programvaran.

Genom att akademikerna hade sin lön ändå, så kan man säga att utvecklandet av Unix blev billigt.
Men det beror väl på hur man räknar. Ingen annan teknikutveckling i teknikens guldålder har väl kostat lika mycket pengar sett över hela utvecklingscykeln. Inte ens bilindustrin eller flygindustriin har plöjt ner lika mycket pengar.
Unix idévärld gav upphov till en kreativ explosion av olika *nix-varianter, som hade olika namn efter upphovsmännen, och återkommande var de olika datakonferenser och datautställningar som hölls där de nya idéerna stöttes och blöttes, kritiserades och rosades.
BSD (Berkeley Software Development) kom att bli en av de främsta uttolkarna av Unix designfilosofi, dvs det som utmynnade i POSIX-standarden. Och hade satt ramarna för hur ett fullfjädrat operativsystem skulle uppföra sig.

Unix och *nix var inget för PCn. Men ynglingen Linus Thorvalds hade andra tankar om att bygga en Unix-kernel för PC, något som verkligen var en utmaning i sig. Och som blev Linux.

(*) En dator behöver egentligen inget operativsystem. Ett operativsystem är bara som vilket annat program som helst, och sköter fördelningen av CPU-tiden, cyklerna mellan de olika "jobb", dvs program eller batcher, som körs.

(**) Dessa platser på SCB var inte studentplatser i vanlig mening, utan de som fick dessa platser fick betalt på vanligt sätt. Med riktig lön alltså.
De fick ofta jobb inom bank-, finans- eller försäkringsbranschen, efter tjänsten på SCB. Nytt är ju att medicinsk statistik har blivit ett allt viktigare område. Att man kan bilda statistiska analyser på många nya medicinska parametrar. Här hoppas man ju på ett större genombrott vad det gäller tex diabetes- och hjärt/kärl-sjukdomarna, där statistik kan bli ett viktigt hjälpmedel.

Svensk industri försökte bygga en egen datorindustri, men satsningen var kanske lite för halvhjärtad.
Man hade nog behövt mera i stödpengar för att starta upp.
Den svenska datorindustrin koncentrerades kring företaget Luxor som byggde ABC80 och ABC800 under en tid.
Det fanns också ett stort projekt kring skoldatorn Compiz, eller Compis, men jag gissar att priserna på hårdvaran var lite för hög ändå. Och datorns kapacitet blev i minsta laget.
Att den inte blev så användbar som man hade förväntat sig.

Telefonbolaget Ericsson lyckades dock otroligt bra. Och säljer fortfarande bra av sina tele-växlar. Som började med AXE-tekniken och som sedan flyttades över till GSM-tekniken


Fast det finns gott om ägare som har förlorat stora pengar på diverse programutvecklingsprojekt.
Att man plöjt ner massor av pengar i något som knappast blivit en succé.
Och att det är svårt att få något tillbaka från det man en gång satsade.


BTW: Det är inte riktigt sant att programmerare skulle vara förlorare i alla sammanhang. Till exempel Alan Turing var en av de första som formaliserade den logiska tekniken bakom programmering. Men han körde aldrig några modernare datorer. Och fick aldrig tillfället att pröva sina hypoteser i verkligheten. Beklagligtvis dog han ju en förtida död, och blev berömd först efter sin död.
Framförallt för sina insatser för att knäcka Tysklands kryptering med krypteringsmaskinen Enigma (= gåtan).
Andra kända programmerare var tex gänget bakom upptäckten av DNA att kunna räkna på de mycket komplicerade röntgendiffraktogram som DNA-molekylen gav upphov till.
Men man kan säga att under hela det Kalla Kriget så fick programmerarna inte så mycket credd eftersom de sysslade med hemlig signalspaning för att avlyssna vad USSR (Sovjetunionen) höll på med.

George Lucas och Silicon Graphics blev väl superkändisar liksom chefsprogrammerarna inom SGI. Tex efter släppandet av Star Wars filmerna och tex Toy Story, Disney, som kördes på deras hårdvara.
Nåja ett eget ihopplock av standardkomponenter var det men algoritmerna var det som blev avgörande. Men utmynnade i OpenGL-standarden

En av de programmerare som blivit superkändis är väl Bill Gates, och Microsoft Offices arkitekt Charles Simonyi som "uppfann" "den ungerska parameternotationen" (#) och varit flera ggr på ISS:
https://en.wikipedia.org/wiki/Charles_Simonyi

I svenska media får inte dessa någon större uppmärksamhet, nej.
Knappt något alls faktiskt...

# Den ungerska parameternotationen, "hungarian notation", var en väsentlig del i att skriva Windows-kod, och tex LPTSTR betyder Long Pointer to a TChar string, och varje sådan variabel fick de inledande tecknen tex lptstrAnyString.
Detta är inte nödvändigt för kompilatorns del men för att Windows-kod skulle vara lättläst så satte man dessa prefix på varje variabel. Windows API har liksom den nackdelen att APIn kan ha flera överlagrade funktionsvarianter, och då underlättar det läsbarheten av att man håller sig till normerna med att namnge variablerna på ett konsekvent sätt.

Vad är ens din poäng?

Konsulterna i banksektorn debiterar 160k i månaden. Om de är seniora och gör ett bra hantverk. Källa : produktchef större bank.

Att läsa din "historiska återblick" blev rena nostalgitrippen. Det mesta stämmer, men inte allt. Visst fanns programmerare på 60 -talet. Innan 1970 hade jag personligen skrivit 100-tals dataprogram i språken Cobol, Fortran och varianter av Assembler. I princip alla program för IBM's stordatorer skrevs i Cobol och det var ordersystem och ekonomiredovisning som dominerade. Jag kodade t.ex. delar av ett ordersystem tillsammans med WM-datagrundarna Wilkne och Mellström 1968. Input hålkort och output listor och magnetband. För mer tekniska applikationer och rena beräkningar användes Fortran medans man använde Assembler för den mer "maskinnära" programmeringen.

En era som du inte fick med var den sk minidatortiden ca 1972-2000. Här dominerade Digital Equipment med sin PDP11-serie och operativsystemet RSX-11 och sedermera VAX med VMS som operativ. Många av våra stora industriföretag använde dessa system. I samband med PDP11 kom också de första bildskärmsterminalerna där de sk VT100-terminalerna dominerade. Det var under den eran som de verkliga programmeringsfärdigheterna ställdes på prov. Var med och utvecklade ett material- och produktionsstyrsystem med ca 100 terminaler som skulle köras på PDP11-dator med 128 KB primärminne och långsamma skivminnen. För att erhålla acceptabla svarstider var man tvungen att designa programmen så att bara de nödvändigaste delarna fanns tillgängliga i primärminnet samtidigt. Diskaccesser var en kritisk tidsfaktor så det var av stor vikt att man räknade på rotationstider och läsarmens rörelser och placerade kritiska register så nära varandra som möjligt.

Skulle kunna fortsätta med mängder av exempel på programmeringsutmaningar men nöjer mig här.