Citat:
Tack själv, för dina värmande ord. Det uppskattar jag verkligen!Först och främst, tack för en otroligt välskriven och intressant text. Utan att själv varit i närheten av en resa av denna magnitud så var det väldigt målande och beskrivande och lämnade
Jag är intresserad av att veta hur man bär med sig en sådan upplevelse tillbaka in i den stundtals monotona vardagen?
I vår västerländska kultur så prisas man om man jobbar hårt, tjänar pengar och klättrar på karriärstegen. Pengar är ju dessvärre en stark motivator, i många fall för min egen del. Det är inget jag är stolt över men många gånger känns det som att man skulle kunna köpa sig frihet med ett fett bankkonto.
Vad är din inställning till det monetära numer? Jag såg att du nämnde att du jobbar inom sjukvården och jag kan förstå om du drivs framåt av det faktum att du hjälper människor.
En annan fråga är om det lämnas helt åt en själv att integrera upplevelsen? Har du vänner och familj som förstår sig på din resa och kan hjälpa dig? Finns det något form av skyddsnät eller är man lämnad till att ta tag i integrationen själv? Hur är det med de personer som arrangerade retreatet - är de med och tunear in efter upplevelsen?
Finns det en baksida till en sådan här upplevelse? Personligen är jag rädd för att genomföra en sådan resa och känna mig främmande för de materialistiska och kapitalistiska värderingarna som lever hos oss i väst.
Tack igen för en fin text och tacksam för svar!
Jag är intresserad av att veta hur man bär med sig en sådan upplevelse tillbaka in i den stundtals monotona vardagen?
I vår västerländska kultur så prisas man om man jobbar hårt, tjänar pengar och klättrar på karriärstegen. Pengar är ju dessvärre en stark motivator, i många fall för min egen del. Det är inget jag är stolt över men många gånger känns det som att man skulle kunna köpa sig frihet med ett fett bankkonto.
Vad är din inställning till det monetära numer? Jag såg att du nämnde att du jobbar inom sjukvården och jag kan förstå om du drivs framåt av det faktum att du hjälper människor.
En annan fråga är om det lämnas helt åt en själv att integrera upplevelsen? Har du vänner och familj som förstår sig på din resa och kan hjälpa dig? Finns det något form av skyddsnät eller är man lämnad till att ta tag i integrationen själv? Hur är det med de personer som arrangerade retreatet - är de med och tunear in efter upplevelsen?
Finns det en baksida till en sådan här upplevelse? Personligen är jag rädd för att genomföra en sådan resa och känna mig främmande för de materialistiska och kapitalistiska värderingarna som lever hos oss i väst.
Tack igen för en fin text och tacksam för svar!
Ja, paradoxalt nog så är ju kapital ofta en möjliggörare – åtminstone när man lever i ett kapitalistiskt system. Hade jag inte haft en inkomst så hade jag ju inte heller kunnat ägna mig åt t ex den här sortens retreats. Men under min livsresa har jag samtidigt gjort upptäckten att det finns så mycket jag har välsignats med som är relativt oberoende av god inkomst eller eget större kapital. För att nämna några: meditation och inre bön, circling (ett slags känslofokuserat, dynamiskt gruppsamtal), ecstatic dance, olika typer av andliga, rituella ceremonier som arrangeras av eldsjälar, mitt eget kreativa skapande med musik, ravefester osv. Jag har dessutom valt ett väldigt speciellt/nischat yrke (jag vill undvika att nämna det vid namn, eftersom det skulle kunna röja min identitet, men ja, jag är yrkesverksam i sjukhusmiljö) där man egentligen inte kan göra någon särskild karriär att tala om.
Utifrån mitt perspektiv handlar ekonomisk/finansiell och karriärsmässig framgång inte sällan om att kompensera för någon slags underliggande behov som handlar om helt andra saker – jag tror det rör vid något som närmast skulle kunna kallas för existentiellt välbefinnande. Det här skulle jag kunna skriva massor om, men jag nöjer mig med att konstatera att
Den andra frågan, gällande integrationen, är superviktig och jag är tacksam för att du tar upp den. Hela ceremonin är totalt down the drain om inte erfarenheten integreras i den vardag man går in i efter retreaten. Och din farhåga är helt klart befogad – det är absolut en större utmaning att vårda och vinnlägga sig om sitt andliga, existentiella och själsliga välmående i ett västerländskt samhälle som genomsyras av starkt materialistiska, kapitalistiska och individualistiska värden. Kanske i synnerhet när det gäller den typ av extremt omskakande och starkt transformerande erfarenhet som dessa ceremonier har varit. Och visst kan jag känna ett stort främlingsskap, nästan en alienation inför rådande samhällsstruktur och kyliga, materialistiska klimat.
Räddningen har då varit fortsatt meditation, andlig disciplin och att söka mig till de olika andliga sammanhang som jag redan är en del av. Där finns också människor som möter mig med värme, förståelse och som delat många av de erfarenheter som jag själv bär med mig. Jag är också supertacksam för att ha nära vänner som lyssnar och finns där och tar mina upplevelser på allvar. Helt oumbärligt. Det finns också alltid erbjudande om fortsatt kontakt via whatsapp, mejl och mobil med facilitatorer. Cedar Luke, hjälpshamanen, har hela tiden funnits där som en möjlighet till fortsatt samtalskontakt och stöd.
Parallellt med detta fortsatte jag även, precis som rekommenderas, med den tuffa dieten och avhållsamhet från sociala medier, surfande, nyhetsflöde, sex och andra distraktioner under några veckor. Med detta sagt, och det kan inte sägas nog många ggr: ayahuasca är inte för alla Just precis för att det är som du skriver – det som händer inom dig efter retreaten kan vara otroligt psykisk påfrestande, dvs när du ska bearbeta de enorma insikter och erfarenheter du fått till dig.
Hoppas att mina långa svar var till någon hjälp! Och tack igen, för dina fina ord!
