En vanlig persons liv på 1600-talet

Att medellivslängden var runt 30 betyder inte att folk dock i den åldern, det beror på att barnadödligheten var så stor. När jag släktforskat har folk på 1700-talet den retliga förmågan att de lever till 70+

Det måste ha varit väldigt tyst i Stockholms utkanter, där Essingeleden står idag, som ett enormt monster.

Fast om man hela tiden befinner sig nära något som stinker dröjer det inte länge innan luktsinnet blir "bedövat" så att man inte känner att det luktar illa längre. Arbetsdagarna var förvisso väldigt långa förr, framförallt i bondesamhället, men man jobbade i ett lugnare tempo, samt tog pauser lite då och då när man kände för det. Det var väldigt sällan som man jobbade under extrem tidspress på en gård, man visste när "deadline" för sådd, skörd och liknande var, så man jobbade efter det. Man betraktade inte heller arbete och "fritid" på samma sätt som vi gör idag, som två diametralt olika delar av dagen, arbete och fritid flöt ihop till ett kan man säga.

Vad gäller åldern så har det nämnts i tråden, men tål att sägas igen: den höga barnadödligheten gör att siffrorna blir missvisande. Om man klarade sig igenom de kritiska barnaåren, då immunförsvaret är svagt och måste byggas upp, hade man ganska goda förutsättningar att bli ganska gammal, om inte pesten eller någon annan dödlig epidemi hemsökte bygden, och man slapp att bli utskriven till knekt och stupa i något fältslag, eller undgick att dräpas av någon vid ett gille eller annan fest (folk var mycket mer lättkränkta förr, och det faktum att nästan alla bar en kniv i bältet 24/7 gjorde att ett större kalas var en potentiellt livsfarlig tillställning). Det var inte helt ovanligt att man blev 70-80 år gammal ens på medeltiden.

Och detta med det smutsiga dricksvattnet är också något som blivit närmast en "trop" på senare år. Vattnet var relativt ofta smutsigt, åtminstone i städers brunnar och i mindre, stillastående vattensamlingar, men rinnande vatten i form av bäckar, åar och floder på landsbygden var ofta alldeles klart och rent, och vatten var en vanlig dryck förr i tiden. Det var inte alls ovanligt att ha vatten som måltidsdryck. Att folk drack mycket öl var inte enbart för att man inte vågade dricka vattnet, ölet innehöll även mycket mer näringsämnen än vatten, det är inte utan anledning som öl kallas "flytande bröd". Och det öl man drack till vardags var relativt alkoholsvagt, knappast mycket starkare än det lätt- eller folköl vi köper i matbutiker idag. Starköl, och mjöd gjort på honung förekom givetvis också, men det var drycker som förknippades med fest och högtider, det dracks sällan i vardagslag.


Alla bönder var definitivt inte fattiga, långt därifrån. Men jag skulle inte vilja påstå att gemene bonde hade flera dyra pälsar. En eller ett par absolut, men en större garderob dyra kläder hade nog bara de rikare bönderna. De flesta bönder hade dock så att de klarade sig utan problem, så länge missväxt eller soldater (fientliga och landets egna, även landets egna soldater krävde fourage av bönderna) på genommarsch uteblev. De rikare bönderna utgjorde något av en "bondearistokrati" på landsbygden, det var huvudsakligen från denna grupp som häradsrättens nämndemän och kyrkans sexmän utsågs, och ofta tillhörde länsmännen och deras underhuggare fjärdingsmännen också denna grupp.


Jo, bönderna var definitivt vanliga människor. Bönderna utgjorde den absolut största delen av Sveriges befolkning, adeln var liten, prästerna var av förklarliga skäl relativt få och borgarna var också mycket få, våra städer var "pyttestäder" långt fram i modern tid. Alla var såklart inte självägande skattebönder eller ens frälse- eller kronobönder, men torparna och backstugusittarna var relativt få fram till 1800-talets början, då Sveriges befolkning närmast exploderade, traditionellt förklarat med "freden, vaccinet och potäterna", och en större, närmast egendomslös underklass på landsbygden började växa fram.

Exemplen på detta är legio i de gamla domböckerna, och litteratur som skildrar episoder ur dessa. Ett fall kan jag ge som exempel nedan:

På nyårsafton 1617 hade Jöns i Ware (modern stavning Vare) i Allbo härad bjudit hem en stor skara släktingar och grannar på nyårsgille, där man skulle "dricka in" det nya året 1618. Ett stycke in på kvällen började stämningen bli en aning irriterad, vilket Jöns i Ware märkte. Gästerna tyckte inte att värden visade dem tillräcklig uppmärksamhet. Han begärde då fram mera öl (kanske den mest tidlösa åtgärd någonsin för att få sina gäster på bättre humör) i ett försök att bättra på stämningen. När stopen och ölstånkorna fyllts på höjde Jöns i Ware så sitt stop mot Jöns i Tubbemåla och ville för denne utbringa en välgångsskål inför det nya året. Han fick dock inget bättre svar än "Hjälp oss Gud Allsmäktig. Vill inte han, då hjälpe oss den Andre!*". Uppretad av dessa hädiska ord, och tillika förolämpningen som de utgjorde, bad Jöns i Ware Jöns i Tubbemåla att lämna huset för att göra upp ute på gårdsplanen. Men innan de hunnit ut drog Jöns i Ware sin kniv och högg Jöns i Tubbemåla i bröstet, så att han segnade ner. Han avled dock inte genast, utan kämpade för sitt liv i fjorton dagar innan han slutligen dog. Häradsrätten dömde Jöns i Ware till döden, men han benådades i Hovrätten, men mansbot och vängåvor till den dräptes släkt kom att kosta honom drygt 400 daler. Vid denna tid var en oxe värd omkring 10 daler, och en god bondgård kostade omkring 100 daler. Det var alltså bokstavligt talat en förmögenhet som Jöns i Ware fick punga ut med för att behålla sitt liv. Med allra största sannolikhet kunde han inte betala allt själv, utan fick hjälp av sin släkt som samlade ihop till boten. Detta var standardförfarande vid den här tiden, släkten ansågs solidariskt betalningsskyldig för en missdådares bötessumma, och man förutsatte att den som fått hjälp även skulle bidra med sådan om en annan av släktens medlemmar någon gång kom i liknande knipa.

* Den Andre = Ursprungligen ett "noanamn" för Oden, som sedermera dock kom att utvecklas till en folklig synonym för djävulen.

Fallet ovan finns omskrivet i flera böcker, bland annat Lars-Olof Larssons "Arvet efter Gustav Vasa" och Gunnar-Olof Hyltén-Cavallius "Wärend och wirdarne".

Riktigt bra poster!

BBC gjorde en dokumentär med praktisk arkeologi där akademiker återupplivade ett lantbruk på gränsen mellan Wales och England som stått i träda sedan sextonhundratalet. Det är en av de bättre TV-dokumentärer jag har sett, trots att den är från England. Och kommer väldigt nära ett initierat svar på din fråga. Serien heter Tales from the Green Valley och finns i sin helhet på en videodelningssajt. Kan varmt rekommendera:

https://www.youtube.com/watch?v=dRj1...RQOUKF9SOK-IIt

På vilket sätt var vattnet skitigt?

Det går nog egentligen inte besvara din fråga, det skiljer sig givetvis lika mkt på personer då som idag.
Men arbetsdagen var ganska varierad i längd beroende på året. Mkt att göra vår och höst med långa arbetsdagar, mindre på sommaren och vintern. Vintertid var det ju arbetsdagar som höll sig till de få ljusa timmarna.

Umgänge hade man nog ganska gott om på 1600-talet iaf. Innan laga skiftet på 1800-talet så var ju jordbruken mestadels samlade i byar, så som det är nere på kontinenten, och inte som nu i Sverige enskilda gårdar. Och i varje gård fanns ju en stor mängd människor, drängar, pigor, olika generationer så byarna blev ju ganska befolkade.

Resor blev det nog inte mkt av. Möjligen till grannsocknar och närmaste stad. Att någon reste längre än så var nog väldigt ovanligt bland allmogen. Min farfar som föddes 1890 och dog 1978 hade aldrig varit längre än till Stockholm, 20 mil bort och det var när han gjorde militärtjänst som 18-åring.

Läsa var nog också väldigt ovanligt bland allmogen på 1600-talet, däremot kunde nog de flesta bönder iaf läsa fram på 1800-talet.

Fritidssysslor var nog heller inget man hade. Det man gjorde hade ett syfte, att få mat eller pengar. Tar återigen min farfar som exempel, när farsan var liten och han började med sport tyckte farfar att det var extremt märkligt. I hans värld arbetade men, eller vilade. Att göra saker bara för att det var kul var helt främmande för honom. "Antingen arbeter en eller så viler en"

Märks att inte många har varit nära en bondgård av vår tid, det luktar väldigt illa runt en bondgård i olika perioder, man skulle i lag samla nitrit åt kronan för kruttillverkning så man samlade urin i stora kar som man gör i dag och låter solen laka bort vätskan.
Att livet var eländigt och kort förr ser jag inga tecken på mer än att historier som överlevt om just ovanliga livsöden, men eftersom detta handlar om 1600talet är Sverige inblandat i krig och livslängden sjunker i kombination med barnadöd, men att folk inte klarade av att tvaga sig förr är rent struntprat, man tvagade sig, tvättade sig, det hörde till god sed och man gick inte runt med några stora hål i käften och var skitig i ansiktet, att bönder jobbade hårt under skördetid är sant men det gör dom än idag att bönderna var fler förr är ju det med sant men knappast något konstigt, var lite sämre vatten i städerna men man drack annat än vatten, pesten var inte jätteutbredd på 1600talet, en ärligare tid trots att man inte ägde en smartphone, vore intressant att veta hur självmordsfrekvensen var på den tiden, idag är den hög

Självmord var ovanliga, men givetvis inte okända, de förekom då och då. Den viktigaste anledningen till att självmord var sällsynt var att man var övertygad om att det var en allvarlig synd att begå självmord, det räknades som ett brott mot det femte budet i Andra Mosebok "Du skall icke dräpa". Att döda sig själv ansågs på den här tiden lika allvarligt som att döda någon annan. Och även om Gud kunde förlåta alla synder om man ärligt och uppriktigt, med hjärtats rätta ånger, bad om förlåtelse, förutsatte ju det att man var vid liv och kunde be om förlåtelse. Långt fram i modern tid uppfattades självmord som det säkraste sättet att hamna i helvetet, vissa kyrkor, den katolska exempelvis, vidhåller ju än idag att suicid är en allvarlig synd.

Självmord uppfattades som en så dålig utväg att folk inte sällan bekände ett påhittat allvarligt brott som föranledde dödsstraff, för att på så sätt få dö utan att själv ta sitt liv. Lögnen som det falska erkännandet innebar sågs uppenbarligen som något Gud torde ha överseende med. Det vanligaste brott som "indirekta självmördare" bekände var tidelag, då det länge var ett av de få brott där benådning inte under några omständigheter kom på fråga. Fram till omkring 1640 var falska bekännelser mycket sällsynta, då tidelag vid den tiden bestraffades med det grymmaste straff Sveriges lag föreskrev för något brott; antingen levande begravning eller att brännas levande på bål (tillsammans med djuret i båda fallen). Men efter omkring 1640 förekom inte längre levande begravning*, även om straffet formellt kvarstod i lagtexten tills 1734 års lag trädde i kraft, vilket var en fullt reviderad och uppdaterad lag som ersatte Kristoffers landslag från 1400-talet och där åtskilliga straff "humaniserades" betydligt (även om de fortfarande var otroligt hårda jämfört med dagens straff). Bränning på bål fanns fortfarande kvar som ett straff, dock innebar praxis från och med omkring 1640 att delinkventen regelmässigt halshöggs innan bålet antändes.

Efter dessa lindringar av straffet för tidelag infördes ökade antalet egna bekännelser, först långsamt med från och med 1600-talets sista decennium och början av 1700-talet i så snabb takt att de dömande tjänstemännen i framförallt hovrätterna började oroa sig för det faktum att de kanske dömde helt oskyldiga människor till döden. Den sista dödsdomen för tidelag verkställdes 1778, därefter dömdes tidelagsmän (verkliga eller "falska") i regel till fästning. Och ganska snart därefter upphörde de egna bekännelserna i princip helt.

* = Sista gången som levande begravning verkställdes i Sverige verkar ha varit 1616, då en dräng i Kinnevalds härad i Småland dömdes till detta straff för tidelag. Ståthållaren i Jönköping, som vid denna tid var Nils Stiernsköld, som före Göta Hovrätts inrättande 1634 hade i uppgift att granska och fastställa/ändra dödsdomar som utdömdes av häradsrätterna, slog fast att den unge mannen skulle stå sitt straff. Även senare utdömdes straffet "kvick i jord" vid några tillfällen, men i så gott som samtliga kända fall ändrade Hovrätten eller "Hans Kungliga Majestät" (inte kungen personligen utan en myndighet som granskade dödsdomar i kungens namn) domarna till en lindrigare påföljd. Oftast innebar "strafflindringen" dock endast en snabb död i form av halshuggning.

Innan fallet från 1616 får man gå tillbaka till 1400-talet för att hitta några säkra fall där människor begravdes levande i Sverige. Från Stockholm finns det en handfull fall, ur minnet fyra, där delinkventer, kvinnor i samtliga fall, faktiskt begravdes levande. Förmodligen var straffet dock betydligt vanligare längre tillbaka, på tidig medeltid och tidigare, men därifrån finns ju givetvis inga domböcker eller motsvarande dokument bevarade.

Tack för ett intressant utlägg, en sak jag kom på var ju att om man lägger till aborter av idag så får vi ner vår livslängd en bit med, ingen som tänker på det?
sen en rättelse det var det saltpeter som man var tvungen att producera för kronan inte som jag skrev innan.
Det är intressant att dödstraff var rätt ovanliga i Sverige förr, om det beror på att vi var skötsamma eller man helt enkelt inte dömde folk till höger och vänster ?

En sak som slår mig jämfört med dagen, är många i domstolar nekar till allt, det var inget som förekom på den gamla tiden, man erkände, något som verkar vara ovanligt idag.

För att ge dig, och andra intresserade, ett konkret exempel på självmord i forna dagars Sverige, i det här fallet 1600-talet, som ju är trådens ämne, kommer här ett tragiskt fall som togs upp på Sunnerbo härads ting i Hamneda den 10 september 1611. Nedan kommer dombokens oavkortade noteringar om fallet, ordagrant återgivna, men stavningen har jag för alla läsares bekvämlighets skull "moderniserat", samt infogat några förtydligande ord inom parentes på de ställen som möjligen skulle kunna framstå som oklara eller förvirrande för en modern läsare:

Kom för rätta Suen (Sune?) i Strömma och Peder Nilsson i Ramnaryd i Lidhults socken, och sorgligen bekände så som och beviste att de hade en fader benämnd Arvid i Ramnaryd, en utgammal man, vilken likmasken (kräftan, alltså cancer) hade bortätit det ena kindbenet, så som ock en annan stor sjukdom som han i långlig tid haft haver, och nu på det sista, folket haver varit ut av stugan (varit ensam i stugan), haver han hängt sig själv vid gruvan (spisen), på gällstången* och var icke slätt död, när hustrun kom (in) i stufvan, utan hon löste honom neder och han strax därefter blev död, så efter han haver gjort sig själv till en självspilling, och intet hopp hade, därföre blev det avsagt att han skulle utgrävas, undan syllen (tröskelbjälken), och sedan läggas i hästabacken* med mindre hans släkt förmår hos biskopen, att de må lösa honom (till) kyrkogården.

En "utgammal" man, som efter långvarigt svårt lidande i cancer och en annan, ospecificerad, "stor sjukdom", betraktades som "utan hopp" och förvägrades en kristen begravning i vigd jord. För nutida läsare framstår ett sådant fall naturligtvis som mycket tragiskt och gripande. Synen på människor som väljer att ta sitt eget liv är åtminstone något som inte var bättre förr.

Vid denna tid, och även långt senare, ansågs det som tabu att vidröra en självmördares, eller självspilling som de genomgående kallas i gamla domböcker, lik, vilket förklarar varför sönerna inte avlägsnat kroppen innan de farit till tinget för att få besked om hur de skulle förfara med sin fars lik, och då fått besked att han skulle "utgrävas undan syllen", alltså att kroppen skulle dras ut under den borttagna bjälken under tröskeln (tröskeln var i gamla bondstugor betydligt högre än i våra dagar, detta mestadels för att förhindra små barn, samt smådjur som ännu vid denna tid ibland, särskilt under vintrarna och om de var sjuka och behövde tillsyn, att springa ut ur stugan när dörren till förstugan öppnades), och sedan läggas i "hästabacken". En strimma av hopp om att få lägga faderns lik i vigd jord gavs dock sönerna, då domboken uttryckligen anger att de kunde göra hemställan hos biskopen om att få flytta liket till kyrkogården. Hur det blev med den saken anger inte domboken, men med kunskap om hur självspillingars lik i största allmänhet betraktades ska vi nog inte göra oss alltför stora illusioner om biskopens beredvillighet att lösa Arvid i Ramnaryds lik till kyrkogården.

*1 Hästabacken = backe bredvid kyrkan där kyrkobesökare lämnade och/eller band sina hästar inför gudstjänsten, denna plats användes även ibland som begravningsplats för avlidna människor som inte ansågs värdiga att ligga i vigd jord (se Svenska Akademiens ordbok). Flera exempel utöver detta visar på att det lokalt i delar av Småland varit kutym att gräva ned exempelvis självmördare där.

*2 Gällstången = en fast stång under taket på vilken husgeråd, livsmedel och dylikt hängdes.

Det faktum att det ansågs som ytterst vanhedrande att vidröra en självmördares kropp medförde att bödeln, Mästermannen kallad på många håll, och "rackarna" (bödelns drängar och hantlangare) allt som oftast tillkallades för att ta hand om självmördares lik. Även om inget konkret står om huruvida detta skedde i samband med fallet ovan från 1611, anges det bara några år senare, 1616, i Konga härads dombok att det var gammal sed att ärligt folk inte fick vidröra sådana "ynkeligen fallna lik", utan det kom an på mästermannen och hans drängar (omnämns av G. O. Hyltén-Cavallius i "Wärend och wirdarne"). Ännu så sent som i 1734 års lag, som när den kom måste ha framstått som en mycket frisk fläkt jämfört med den arkaiska Kristoffers landslag, som den ersatte, angavs det att en självmördare skulle "af skarprättaren til skogs föras och i jordgräfwas", dock gjordes untantag för fall som skett "i hufwudswaghet, raseri eller annor sådan wånda", då fick liket även "af annat folk handteras och begrafwas".